Moa Ilar heter hon, är 28 år och född och uppväxt i Dala-Järna i Dalarna. Fram till för två år sen hette hon Moa Olsson och tävlade för Falun-Borlänge. Sen gifte hon sig med Fredrik Ilar och bytte efternamn.
Moa Ilar har tävlat på skidor i många år men det är först nu hon på allvar har slagit igenom. Hon är en ”late bloomer”, som man brukar säga. Dock ska jag betona att hon redan 2023 tog hem sin första världscupseger och visade att hon framöver skulle bli att räkna med.
Under den pågående Tour de Ski i Italien är det Moa Ilar och ingen annan av de svenska kvinnliga världsstjärnorna som har gjort störst avtryck. När detta skrivs är det fredag kväll, dagen före den näst sista tävlingen i touren, nämligen sprinten i klassisk stil i Val di Fiemme.
Sen i torsdags ligger Moa Ilar på andra plats i Tour de Ski efter amerikanskan Jessie Diggins, visserligen hela en minut och trettiofem sekunder efter Diggins men ändå …
Även om Moa Ilar under de senaste åren då och då utmärkt sig som en vinnare så har hon alltid fått stå i skuggan av firade stjärnor som Frida Karlsson och Ebba Andersson.
Nu är det inte så längre. Årets Tour de Ski är Moa Ilars definitiva genombrott som världsstjärna på längdskidor. Både Frida Karlsson och Ebba Andersson har hon – i varje fall för tillfället – lämnat långt bakom sig.
Ebba ligger fram till lördagens sprint bara på sjunde plats, 1.59 minuter efter Diggins. Frida Karlsson hittar man först på tionde plats, 2 minuter och 50 sekunder efter Diggins och 1 minut och 15 sekunder efter Moa Ilar.
Det är oceaner av tid. Frida Karlsson går numera inte att känna igen. Hennes Tour de Ski i år har hittills varit ett stort misslyckande. Hon har plötsligt visat att hon inte orkar hålla ett högt tempo under en längre tid. Hon skyller själv på felvallade skidor och en fot som krånglar men jag tror att felet ligger någon annanstans.
Och Ebba Andersson kämpar på och tar i så att hon nästan kräks – men det blir just nu inte mer än så. Hon är med drygt fyra veckor kvar till OS i Italien inte alls i den strålande form som hon var i fjol, när hon tog tre guldmedaljer i VM i Trondheim.
Kanske lossnar det för Ebba under den månad som återstår till OS. Frida Karlsson däremot ger jag inte lika många chanser – om det inte inträffar ett mirakel förstås.
Nej, det är som det ser ut idag Moa Ilar som vi får sätta vårt främsta hopp till. Hon är en komplett skidåkare. Hon arbetar sig fram i spåret med en bländande teknik både i klassisk stil och i fristil. Hon är dessutom en riktigt bra sprintåkare.
Dessutom kan hon spurta. Det visade hon i torsdags när hon spurtade ner Österrikes Theresa Stadtlober några meter före mållinjen och bärgade hem en andraplats både på etappen och i totalsammandraget.
Det som gör att jag älskar Moa Ilar är inte bara därför att hon är en bra skidåkare. Jag älskar hennes personliga egenskaper. Hon är ett naturbarn. Hon är enkel. Hon är chosefri. Hon ser nyktert på sig själv och sina tävlingsresultat.
Och framförallt: Hon är inte någon diva eller drama queen, egenskaper som däremot Frida Karlsson till mångas förtret spelar ut när det passar henne.
Moa Ilar är en skidåkare som man unnar många segrar, pallplatser och medaljer framöver.
Vad som skiljer Moa Ilar både från Frida Karlsson men framförallt från Ebba Andersson är Moa Ilars kompletta kompetens i spåret: Styrka, uthållighet och envishet parat med snabbhet, förmåga att växla tempo och att vinna en spurt. I sina bästa stunder kan även Frida Karlsson åstadkomma detta men tyvärr inte just nu.
Ebba Andersson är däremot inte komplett. Hon är urstark och kanske världens bästa kvinnliga klättrare i branta uppförsbackar. Men hon har ingen spurt. Hon är usel som sprintåkare. Hon kan hålla ett högt och hårt tempo under lång tid men tempoväxlingar är hon inte särskilt bra på.
Ebba måste åka ifrån sina konkurrenter ute på banan om hon ska vinna en tävling. Hamnar hon i en spurtuppgörelse drar hon nästan alltid det kortaste strået.
Det såg man inte minst på torsdagens jaktstart i Toblach. Hon lyckades inte åka ifrån en miniklunga bestående av tre finskor och en norska trots att hon gjorde flera tappra försök. När hon närmade sig mållinjen hade hon vittring på en fjärdeplats – men slutade som sjua. Hon blev sist i spurten i den lilla klunga hon hade dragit fram under de 20 tuffa kilometrarna. Det är heller inte första gången.
Vi får se vad Ebba kan prestera på söndag, under tourens sista dag, när åkarna ska klättra uppför den berömda men monströsa slalombacken i Alpe Cermis. Det är faktiskt Ebbas sista chans till en riktigt framskjuten placering i årets upplaga av Tour de Ski.
Ändå tror jag på Moa Ilar. Hon har stora chanser att behålla sin andraplats om hon gör en bra klättring uppför slalombacken. Då har hon gjort ett storverk. Vi får se om hennes muskulösa, lite tyngre kropp, orkar hela vägen uppför backen.