Det ar nu bara ett och ett halvt dygn tills vi ska aka hem till Sverige fran Spanien. Det ska bli skont. Jag ar just nu tamligen uttrakad over ett semesterparadis som inte langre ar nagot semesterparadis utan ett kylskap. Nàja, sent pa eftermiddagarna ar det fortfarande varmt i solen men nattetid ar det bara nagra plusgrader i vàrt kalla stenhus.
Bade Bosse och jag har kant oss forkylda i tva dagar. Vi tvingades stalla in en forhoppningsvis trevlig middag for vara svenska vanner i lordags kvall, lordag, eftersom vi inte vill utsatta dem for risken for smitta. Vi har inte drabbats av covid-19 utan formodligen bara av ett vanlig forkylningsvirus p g a de standiga vaxlingarna mellan kyla och varme.
Hemma i Sverige ar det naturligtvis inte varmare, tvartom, men idag ar det forsta advent och sannolikt ganska frostigt. Dessutom langtar jag efter var lilla Sigrid som har fatt bo pa kattpensionat i tva veckor.
Jag har pga forkylningen inte kunnat trana cykel pa tre dagar. Det har gjort mig oerhort frustrerad. Nar jag inte kan trana blir jag nervos och rastlos. Det ar sannolikt for att slippa rastlosheten som jag tranar. I morgon ska jag forsoka ge mig ut eftersom det ska bli nagra grader varmare. Pa tisdag bar det hemat igen. Pa onsdag ska jag fa min tredje spruta mot covid-19. Det kanns tryggt.
Med det har ganska banala inlagget om var handelselosa spanienresa vill jag dels visa nagra vackra bilder pa fascinerande moldbildningar over Medelhavet och en nedatgaende sol som anda ar ett visst gladeamne.
I fredags akte Bosse och jag upp till bergstopparna Los Reales (1 482 meter over havet) i den svart brandskadade bergskedjan Sierra Bermeja. Den marterades ju under nagra veckor i september – nar jag ocksa var har – av en katastrofal skogsbrand som forstorde over 10 000 hektar skog i den vackra och unika naturparken.
Idag syns brandens harjningar mycket tydligare an nar jag filmade dem i slutet av september. Dà fanns det paradoxalt nog en slaende skonhet over de brandharjade skogarna. Idag ar allt svart. Lika svart som jag kanner mig i min sjal.
Foto: Elisabet Hoglund
Nu ar det mesta visset och eldens harjningar blir tydligare an nagonsin.