När Ryssland anföll Ukraina för snart ett år sen gällde det för västvärlden att skyndsamt och på olika sätt hjälpa Ukraina. I första hand handlade det om att ta emot flyktingar från Ukraina, att skicka mat och andra förnödenheten dit men också att skicka viss militär utrustning. Det handlade till att börja med om klädespersedlar för soldaterna, matpaket, lättare vapen och ammunition.

Men med tanke på Rysslands militära övermakt så förslog dessa gåvor inte särskilt långt. Kraven från president Volodomyr Zelenskij att även få tyngre vapen ökade för varje vecka. När han desperat såg att Ryssland inte var särskilt lätt att besegra för Ukraina så krävdes det mycket mer än bara lätta vapen, ammunition och uniformer. Det krävdes luftvärnsrobotar, artilleriutrustning och kanoner. Därefter krävde att han att få leveranser av tunga stridsvagnar från väst eftersom Ukrainas egna stridvagnar av gammal sovjetisk modell självklart visade sig vara ett skämt.

Och idag, den 26 januari, kom ännu ett krav från Zelenskij. Han ville att västländerna nu också skulle skänka långdistansrobotar och stridsflygplan. Det handlade alltså nu om en helt annan kaliber – och de facto om ett nytt slags krig. Jag antar att Ukraina vill använda långdistansrobotarna till att skjuta på mål långt inne i Ryssland, alltså en mera offensiv krigföring. Detsamma gäller tillgången till stridsflyg.

Jag ställde mig omedelbart frågan: Ska Sverige skänka Jas-plan till Ukraina? Det kan väl ändå inte vara möjligt.

Jag vet att man inte får säga så här men jag har med stigande oro och även med viss irritation sett och hört Ukrainas president kräva att få alltfler avancerade vapen från väst för att därmed ha något att sätta emot Ryssland – och kanske rentav besegra Ryssland. Jag har full förståelse för att Zelenskij tänker så och jag har också haft förståelse för att både Sverige, USA, Storbritannien och andra Natoländer har velat skänka även tyngre vapen till Ukraina.

Senast har det alltså handlat om stridsvagnar. Zelenskij behövde tunga men lättmanövrerade och effektiva stridsvagnar från väst. Han fick snabbt svar från både USA och Storbritannien: ”Sure man, visst ska du få det?” USA har redan lovat att skicka 31 exemplar av sin stridsvagn M1 Abrams. Storbritannien har lovat att skicka ett visst antal exemplar av sin stridsvagn Challenger 2. Spanien, Tjeckien, Slovakien, Polen, Nederländerna och Frankrike har också uttalat löften om att skicka sina varianter av den tyska stridsvagnen av modell Leopard 2 till Ukraina.

Men för detta krävs tillstånd från Tyskland, eftersom huvudstridsvagnen Leopard 2 utvecklades under tidigt 70-tal i dåvarande Västtyskland av rustningsföretaget Krauss Maffei Wegmann. Sådana är ju reglerna för vidareexport av krigsmateriel till tredje land.

Men Tyskland själva var ända fram till häromdagen starkt ovilliga att förse den ukrainska armén med sina Leopard 2. Nästan hälften av det tyska folket är nämligen emot den här sortens vapenhjälp till Ukraina. Man är livrädda för att Tyskland ska bli inblandat i själva kriget och kanske bli militärt angripet av Ryssland. Minnena hos den äldre tyska befolkningen av Tysklands krigiska förflutna har gjort sig starkt påminda när vapenleveranser till Ukraina har kommit på tal.

Därför tog det tid för förbundskansler Olaf Scholz att övertyga den skeptiska delen av det tyska folket att det inte fanns någon risk när det gällde att skicka stridsvagnar till Ukraina. Så blir det nu också. Tyskland kommer att skicka 14 stridsvagnar av typen Leopard 2 till Ukraina. Därmed godkänner Tyskland också att även andra Nato-länder får skicka sina varianter av Leopard 2.

Sverige har redan försett – eller håller på att förse – Ukraina med avancerad militär utrustning. Här är de stridsfordon och artillerisystem som Sverige redan har på gång att skicka till Ukraina:

Men idag lät det annorlunda: ”Vi kommer att göra vad vi kan för att möjliggöra att även skicka stridsvagnar till Ukraina, sa Pål Jonson till TT idag. ”Jag utesluter ingenting”.

Det skulle antingen kunna handla om att skicka fysiska stridsvagnar eller att bidra med underhåll, utbildning och logistik. Men det är Försvarsmakten som till sist ska bedöma om det är effektivt att skicka svenska stridsvagnar till Ukraina, d v s om detta militära stöd uppfyller de ställda kraven.

Så Pål Jonsons svar var mycket inlindade och man fick en känsla av att han och regeringen Kristersson egentligen inte vill skicka de riktigt tunga pjäserna till Ukraina. Men idag lät Jimmie Åkesson undslippa sig kravet att Sverige ska göra det. Och det är väl Åkesson som bestämmer det mesta i den här regeringen, trots att han inte sitter där.

Även Norge och Finland har förklarat sig villiga att skicka stridsvagnar till Ukraina.

Men hur går det då med Zelenskijs senaste krav om att få stridsflygplan och långdistansrobotar från väst? Är USA och Storbritannien beredda att sträcka sig så långt. Jag undrar det. För då, om inte då, måste man nog ge Ryssland rätt i påståendet att Nato har blivit en integrerad del av kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Själv menar jag att Nato redan under lång tid har ”deltagit” i kriget utan att vara där på annat sätt än med sina vapen. Men när det kommer till de mest avancerade vapnen, d v s långdistanrobotar och stridsflyg, då är Nato med. Det vore hyckleri att påstå något annat.

Det är mycket sällan som jag har anledning att hålla med något som den ryska ledningen säger. Men idag är jag faktiskt böjd att göra det. För ilskan i Moskva är stor över att västländerna nu alltmer trappar upp sina vapenleveranser till Ukraina och nu till och med kommer att skicka tunga stridsvagnar dit.

Kremls talesperson Dmitrij Peskov sa så här idag till nyhetsbyrån Reuters:

”Europeiska huvudstäder och Washington kommer ständigt med uttalanden om att olika typer av vapenleveranser, inklusive stridsvagnar, inte på något sätt betyder att de är involverade i fientligheter. Vi håller inte alls med om det och i Moskva ser vi det så att allt som dessa länder gör är en direkt inblandning i konflikten.”

Ryssland anser att västvärldens löften om att skicka stridsvagnar och vapen till Ukraina visar en direkt – och växande – inblandning i kriget, skriver Reuters.

Rysslands utrikesminister Lavrov har länge talat om att det råder ”ett riktigt krig” mellan Ryssland och väst.

Allt är naturligtvis en definitionsfråga. Är det bara när man skickar soldater från väst som Nato deltar i kriget? Eller räcker det att skicka några av sina tyngsta vapen och lära upp ukrainarna att använda dessa för att det ska kallas inblandning? Gränsen är hårfin. Framförallt ska man ta de hotfulla ryska uttalandena på allvar.

Svaret är fritt och tanken är fri. Jag menar dock att Nato-länderna tar en allt större risk när man förser Ukraina med allt tyngre och allt effektivare vapen, ja till och med offensiva vapen som man väl kan kalla långdistansrobotar för. Alla vet att Ryssland i allmänhet och Vladimir Putin i synnerhet är totalt oförutsägbara i sina handlingar. Det var till exempel inte många i väst som trodde att Putin skulle anfalla Ukraina, trots att Putin redan 2014 hade annekterat hela Krimhalvön.

Vad gör Putin när han ser att västländerna förser Ukraina med allt effektivare krigsmateriel och hotet mot honom själv och mot Ryssland ökar avsevärt? Putin är en person som inte drar sig för någonting. Kanske tar han inte till kärnvapen men han skulle säkert inte dra sig för att skicka en eller annan ”vanlig”, icke kärnvapenbestyckad, missil till någon eller några av Europas huvudstäder, t ex Berlin eller London.

Det är inte skräckpropaganda jag nu bedriver. Jag försöker bara vara realist. Vladimir Putin är en farlig man som är beredd att göra vad som helst för sitt eftermäle och för att visa att det är HAN som bestämmer.

Det är beklagligt att det inte finns ens en fjärt av debatt i Sverige, Norden och det övriga Europa om att det kanske kan vara riskabelt att gå Volodomyr Zelenskij alltför långt till mötes, särskilt nu när han också vill ha både stridsflyg och långdistansrobotar.

Tänk efter två gånger. Please!