När ljungen blommar är sommaren slut och då måste vi åka hem.
Det var en mening jag ofta läste ur en barnbok när jag var liten. Meningen var så melankolisk. Den handlade om några fattiga stadsbarn som hade fått tillbringa hela sommarlovet på en bondgård på landet. Men när augusti månad kom och ljungens gröna stjälkar började övergå i sin violetta färg, var sommarlovet slut och då måste barnen åka tillbaka hem till stan. En sorg som upprepade sig varje sommar.
Lite grand känns det så för mig också dessa dagar. Jag ser hur hösten alltmer tar ett grepp om naturen. Ljungen blommar så förrädiskt vackert över hela tomten. En död i skönhet.
Idag hittade jag för första gången mogna lingon bakom lekstugan. Även det är ett hösttecken.
Bosses lavendel som han för flera år sen planterade på en liten jordplätt uppe på berget står i full blom. Det ger också en antydan om att hösten är på väg,
Ormbunkarna börjar skifta i gult och brunt. Vissnandets och förgänglighetens tid är snart inne.
På hasselbusken som växer vid tomtgränsen hittar jag ett gult löv bland alla de frodiga gröna. Det vittnar om att sommaren är slut.
Guldriset växer stolt på sina höga stänglar överallt på tomten. De blommar sent på sommaren och vittnar om att mörkrets tid närmar sig.
Augustisolen skapar långa skuggor över marken. De långa skuggornas tid är höstens tid. Hösten är de långa skuggornas tid.
Sorgens tid. Saknadens tid. Ännu en sommar är till ända. Sommaren 2015 som aldrig kom. Ännu ett år har gått från vår tid. Jag gråter lite av saknad.
