Så uppstod som väntat regeringen Löfven 2 när riksdagen strax före klockan 15.00 idag röstade om en ny statsminister. Omröstningen utföll så att Stefan Löfven avgick med en större seger än han hade räknat med.

De borgerliga lyckades bara skrapa ihop 173 röster, dels sen den politiska vilden och före detta vänsterpartisten Amineh Kakabaveh bestämt sig för att lägga ner sin röst till förmån för Stefan Löfven, dels sen en liberal riksdagsledamot, Nina Lundström, trotsade sitt eget parti och röstade fram Stefan Löfven som statsminister.

Nina Lundström skriver på DN Debatt idag att liberalerna inför 2018 års val gav tydliga löften om att inte samarbeta eller regera med Sverigedemokraterna.

”Detta var ett mycket viktigt budskap till väljarna även sett till mina egna värderingar. Väljarna ställde kontrollfrågor i valstugorna om vallöftet verkligen kunde hållas”, skriver Nina Lundström.

Nu har hon sett vad detta löfte var värt och Nina Lundström röstade därför gult till förmån för Stefan Löfven i protest mot sin egen partiledare Nyamko Sabuni. Modigt, tycker jag.

Så Ameneh Kakabaveh blev inte den vågmästare hon och många med henne hade räknat med. Men Stefan Löfven såg mycket nöjd ut när han lyssnade på Kakabavehs brandtal i riksdagen idag. Mer om Amineh Kakabaveh i ett senare inlägg.

Först ska jag istället säga några ord om en vanligtvis respekterad svensk partiledare, nämligen Ulf Kristersson. Jag har ofta uppfattat Ulf Kristersson som en lugn, sansad och ganska klok politiker. Han har tydligt försvarat sina politiska ståndpunkter på ett sätt som jag har respekterat.

Men i en intervju i Sveriges Radio idag gjorde han ett uttalande där jag menar att han gick långt utanför anständighetens gränser. Han sa nämligen så här:

”Så länge vi har skjutningar nästan dagligen, så länge vi har enormt stora integrationsproblem och trångboddhet och sociala bekymmer så har invandringen blivit en belastning för Sverige”, säger Kristersson som numera nästan låter som Jimmie Åkesson.

Han har naturligtvis i stor utsträckning rätt i sak: Det är invandrarmän som står för den grövsta kriminaliteten i Sverige. Det är invandrare som skjuter motståndare men också oskyldiga som råkar komma i vägen för deras kulor, till exempel den 33-årige polismannen i Göteborg i förra veckan.

Det är invandrare som konstituerar och upprätthåller makten hos de kriminella gäng som försöker förgöra varandra genom dödliga skjutningar, allt som ett led i kampen om och makten över narkotikan i våra så kallade utanförskapsområden.

Det dröjde alldeles för länge innan svenska politiker och myndigheter erkände att det fanns ett samband mellan grov krimininalitet och invandrare. Istället sopade tongivande makthavare i Sverige invandrarbrottsligheten under mattan. Man ska inte peka ut enskilda grupper, sas det. Man ska inte stigmatisera invandrare.

Men till slut gick inte det längre att behålla ögonbindeln framför ögonen när dödsskjutningarna blev fler och fler. De döva och blinda etablissemangspersonerna tvingades inse faktum.

Det är inte just denna argumentation i Ulf Kristerssons uttalande som jag vänder mig emot. Gängbrottsligheten bland invandrare är ett av landets största problem. Det är istället Kristerssons grova generalisering som jag vänder mig emot när han säger att ”invandringen till Sverige har blivit en belastning”.

Så är det inte alls. Det är inte invandringen som sådan som har blivit en belastning. Belastningen ligger i det faktum att det bland vissa invandrargrupper finns kriminella element som exponerar sin hänsynslöshet och sin brottslighet på ett oförblommerat sätt, som dikterar levnadsvillkoren i hela stadsdelar och som skrämmer vanligt folk till tystnad.

Dessa element är medialt högexponerade och gör stor skada men till sitt antal handlar det om en ganska liten grupp.

Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, fanns det 2 046 731 utrikes födda personer i Sverige den 31 december 2020. Det motsvarar 19.7 procent, alltså en femtedel, av Sveriges befolkning. Var femte svensk har alltså utländsk bakgrund.

Många av dessa invandrare är goda svenska samhällsmedborgare. De är skötsamma, arbetsamma och bidrar i hög grad till det svenska folkhushållet och till att upprätthålla den svenska välfärden.  Hur skulle sjukvården, taxinäringen, restaurangnäringen och andra delar av den stora servicesektorn i Sverige klara sig utan dessa invandrare? Inte särskilt bra, kan jag säga.

Jag önskar inte att Ulf Kristersson blir sjuk och kanske tvingas bli inlagd på sjukhus. Men om detta någon gång skulle inträffa skulle han komma att vårdas och omhändertas av en lång rad hängivna invandrare, framförallt invandrarkvinnor, både läkare, sjuksköterskor och inte minst undersköterskor.

Det är den senare gruppen, undersköterskorna, som håller sjukvården på fötter, som tar hand om sjuka och skadade, plåstrar om dem, lägger om operationssåren, ger dem mat och ser till att deras tid på sjukhuset blir så dräglig som möjligt.

Jag har själv vistats många månader på sjukhus. Jag vet vad jag talar om. När jag vårdades på Karolinska i Huddinge efter mina canceroperationer var min älsklingssjuksköterska en kurdisk kvinna från Iran. Hon hette Mariam.

Skulle Ulf Kristersson säga till avdelningsläkaren på sjukhuset att han inte ville ta emot vård av dessa invandrarkvinnor eftersom han såg dem som en belastning för Sverige? Det skulle han naturligtvis inte göra. Tvärtom skulle han tacka dessa kvinnor för all den omsorg de skänkte honom.

Jag hoppas naturligtvis inte att Ulf Kristersson ska behöva hamna på sjukhus. Vad jag menar är att det ibland vore ganska nyttigt för en politiker som lever ett liv långt ovanför vanligt folks tillvaro att besöka verkligheten. Då lär man sig kanske att vara mer varsam med orden.

Därför borde Ulf Kristersson be alla de invandrare om ursäkt för att han har sagt att han ser dem som en belastning för Sverige.

Tyvärr kommer aldrig det här andra perspektivet fram i den svenska debatten. Istället är nästan alltid ordet invandrare identiskt med gängmördare, knarkhandlare och fängelsekunder.

Det är därför jag skriver dessa rader för att åtminstone någon gång uppmärksamma alla de insatser för Sverige som hundratusentals så kallade utrikes födda personer gör varje dag.

Själv var jag idag på besök hos vår ”husläkare” på vårdcentralen i Västerhaninge. Denne läkare, Armin, kom till Sverige som flykting från Iran för fyrtio år sen. Vi hade ett fantastiskt samtal som varade i nästan en timma. Jag har under en längre tid känt mig deprimerad och nedstämd av skäl som jag inte vill gå in på här men efter att ha haft detta fantastiska och förtroliga samtal med Armin kände jag mig som en ny människa.

Han är invandrare och en av alla dem som hjälper och underlättar våra liv och gör livet lite lättare att leva.

Tack Armin och tacka alla ni andra utrikes födda som varje dag var och en på sitt sätt får livet för oss ”svenskar” att kännas lite bättre.

Jag vill påstå att invandrarna är ett smörjmedel – inte en belastning –  i det svenska samhället och ett smörjmedel i det ekonomiska maskineriet. Utan dessa skulle samhället fungera mycket sämre.

Vilka svenska 20-åriga tjejer vill till exempel torka bajs på de gamla på äldreboendena? Inte många, kan jag säga. Men invandrarkvinnorna gör det – eller tvingas göra det – eftersom ingen annan vill.