Tidigt i morgon bitti, onsdag den 4 mars, åker Bosse och jag hem till Sverige igen. Då har vi tillbringat tio dygn här, dygn präglade av magont, storm, sömnlöshet, mordmisstankar och skräck.

Det har varit de mest dramatiska dagar som vi hittills har tillbringat här i Sabinillas på spanska solkusten. Utåt har allt varit perfekt. Vädret har varit fint. Över 20 grader i skuggan varje dag, sol men ofta hård vind. Jag har träningscyklat så till den milda grad att jag under ett av träningspassen blev så trött att jag nästan inte orkade ta mig hem.

Antingen är konditionen för dålig eller också blåste det för hård motvind på hemvägen eller också hade jag ätit för lite. Jag vet inte men detta hände bara en gång och nu mår jag normalt igen – bortsett från min ständigt smärtande mage. Den går inte att träna bort.

Men det har varit dramatiska dagar också. Tro nu inte att Bosse och jag har blivit tokiga eller förläst oss på dåliga deckare. Möjligen har jag gjort det men inte han. Det började natten mellan torsdag och fredag i förra veckan, alltså mellan den 28 och 29 april. Jag satt uppe sent och bloggade medan Bosse hade gått och lagt sig. Utanför fönstret hörde jag plötsligt några egendomliga ljud. Det lät som en människa i nöd. Äsch, tänkte jag. Det är bara två katter som slåss.

Jag gick till längs och sov lugnt hela natten. På morgonen mötte jag en Bosse som var skrynklig i ansiktet av trötthet. Hade hade inte sovit en minut mellan klockan 01.08 och 05.00. Han hade väckts av några fruktansvärda tjut som han var övertygad kom från en kvinna som höll på att dö. Plötsligt kl. 01.08 blev allt tyst. Skriken upphörde. Men sedan började någon människa på våningen ovanför vår att gå fram och tillbaka över golven, smälla i dörrar, fortsätta att gå över de lyhörda stengolven, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så höll mannen (för det var ju en man) hela natten ända fram till klockan 05.00. Då tystnade han. Bosse kunde äntligen somna.

När han berättade den här historien var jag övertygad om att en man i någon av våra grannlägenheter hade mördat antingen sin fru eller någon annan kvinna. Det märkliga var att mannen ända sen dess fortsatte sina nattliga promenader. Den gångna natten fick Bosse inte en blund i ögonen  på grund av att mannen spikade, slog, borrade i golvet etc. etc.

Det som normala människor gör på dagarna, det gjorde han på natten. Jag har ända sen i lördags tänkt att jag skulle ta kontakt med polisen och anmäla de nattliga äventyrligheterna i vårt hus. Men det behövde jag inte. För igår, måndag, dök plötsligt polisen upp utanför vår grind, först den kommunala polisen, sen Guardia Civil. De undersökte en Mercedes Jeep som stod parkerad utanför grinden och som med största sannolikhet tillhörde den man jag har talat om. De gick runt bilen, tog bilder, antecknade registreringsnumret, tittade in i både framsätet och baksätet.

Därefter försvann polisen. En medelålders man dök upp från vårt hus. Han bar på fem tunga grå plastsopsäckar som han kastade i soptunnorna. Därefter satte han sig i bilen och körde iväg.

I morse gick jag upp till soptunnorna utrustad med en vass kniv. Jag hittade de grå plastsäckarna och lyckades riva hål på några av dem. Det flesta innehöll sand och annat material som man enligt Bosse använder för att gjuta fast golvplattor med.

Höll mannen på att lägga nytt golv i sin lägenhet? Men lägenheten är ju alldeles ny. Försöker han dölja spår av något slag? Blodspår?

I morgon bitti åker vi hem. Jag kommer kanske aldrig att få veta vilket drama som kanske utspelades ovanför huvuden natten till i fredags. Men hela historien skrämde både Bosse och mig. Samtidigt vet jag att det här och i Sverige och överallt i världen dagligen och stundligen begås blodiga mord och avrättningar av människor.

Till slut ska jag berätta att jag som bäst håller på att sammanställa min mordstatistik för april månad. Om några dagar blir den klar att läggas ut på den här bloggen. Det blir ingen rolig läsning kan jag säga.