Jag trodde aldrig att jag den 20 juli – mitt i högsommaren – skulle få anledning att blogga om längdskidåkning och skidåkare. Men idag slog bomben ner, en bomb som många kanske innerst inne hade väntat på länge: Den norska superskidstjärnan Martin Johnsrud Sundby har åkt fast för doping och är avstängd i två månader!
Orsaken: Han har använt astmamedicin utan att begära dispens hos Internationella dopingorganet WADA. Sundby testades positivt för astmamedicinen i samband med två skidtävlingar i slutet av 2014 och början av 2015.. Han förlorar nu både titeln som världscupsegrare och vinnare av Tour de Ski 2015. (Astma är en kronisk inflammation i luftvägarna.)
Det hela kanske kan tyckas harmlöst. Vi vet ju tillbaka att den andra stora norska skidstjärnan Marit Björgen gått på astmamediciner i många år – men hon har alltid begärt dispens för detta.
Det preparat som Martin Johnsrud Sundby nu har ertappats med heter Ventoline och är en ganska vanlig astmamedicin. Han pratade redan i vintras om att han var helt beroende av Ventoline för att kunna åka skidor fort på grund av sin påstådda astma. Sundby tog Ventoline morgon och kväll ”i förebyggande syfte”.
Marit Björgens astmamedicin heter Symbicort, som hon också har tagit i förebyggande syfte.
Båda dessa mediciner har stått på den röda dopinglistan. De har alltså varit förbjudet för skidåkare att ta dem eftersom de anses vara dopingpreparat och därmed prestationshöjande. Den effekt dessa astmamediciner har är att de utvidgar luftrören så att skidåkaren får lättare att andas och därmed få i sig mer syre för att syresätta blodet. Doping light, kanske man skulle kunna kalla det.
Det är alltså ingen tillfällighet att dessa substanser i många år har stått på WADA:s dopinglista. Det finns ju anledning att tro att just astmamedicin, som förbättrar lungverksamheten, kan betraktas som doping. Dock tvistar de lärde om astmamedicin verkligen har en prestationshöjande effekt. Men flera tester har visat att astmamedicin förbättrar prestationerna hos en idrottare.
Jag vill inte peka ut någon annan enskild skidåkare för att gå på astmamedicin. Men den svenska landslagsåkaren Anna Haag har själv erkänt att hon går på astmamedicin och att hon inte tycker att det är något konstigt med det. Har man dålig syn måste man bära glasögon, menar hon och fortsätter: Har man astma så måste man ta astmamedicin. Mig veterligt står dock inte glasögon på WADA:s dopinglista.
Det finns misstankar om att många andra svenska längdskidåkare går på astmamediciner även om jag inte vill nämna några fler namn. Däremot har den norske landslagsåkaren Odd-Björn Hjelmeset redan erkänt att han använder astmamedicin.
Idag är det många som försvarar Martin Johnsrud Sundby. Han gjorde ju inte det här i syfte att dopa sig. Det var ju bara så att han och den norska landslagsledningen hade glömt att söka dispens för Martins mediciner. Ja, ja, så kan man ju säga. Men ingen kommer i fortsättningen längre att tro på Martin Johnsrud Sundby. En gång misstänkt för doping, alltid misstänkt för doping.
Sedan är det väldigt konstigt att så många elitidrottsmän- och kvinnor har astma. Jag har själv tävlat både på skidor och cykel i köld och hetta men aldrig tänkt på att jag skulle ha astma. Visst har jag fått fruktansvärd hosta när jag varit ute och tränat skidor i stark kyla men tanken på att ta astmamedicin för det har inte ens föresvävat mig.
Det är också konstigt att det är världens två allra bästa skidåkare, Martin Johnsrud Sundby och Marit Björgen, som har använt astmamediciner i förebyggande syfte. Är det kanske så att de inte b a r a använt astmamedicinen för att lindra sina astma? Kan det till och med vara så att de åkt skidor fortare just med hjälp av astmamedicinen?
Samtidigt är både Martin och Marit de skidåkare i världen som tränar allra hårdast. Så även om astmamedicinen skulle ha viss effekt på prestationsförmågan så är det säkert deras hårda träning som till största delen förklarar deras ofantliga prestationer.
Men misstanken har fötts och den är svår att slå ifrån. Det norska skidundret skakar i sina grundvalar.