NOVEMBER - årets mörkaste månad. Och i år är den mörkare än någonsin. Till och med mina bilder avslöjar detta.

Igår tog jag mig samman och gick ut och tog lite bilder på hösten, på november, den mörkaste och dystraste månaden på hela året.

I år är november månad särskilt mörk. Det beror inte bara på att det har varit extremt solfattigt i höst. Själv har jag inte sett solen sen den 8 oktober. Det är 39 dagar sen. Det är inte konstigt att varken kroppen eller själen mår bra.

Till detta kommer den ständiga isoleringen och ensamheten, skräcken för att drabbas av covid-19 och alla svikna förhoppningar och glädjeämnen som uteblivit. Mina bilder som ni kan se här är dystra. Samtidigt finns det en skönhet i dysterheten. Det känns som om naturen på något sätt försöker vara oss människor till lags trots att allt är vissnat och skrumpet.

Några guldgula löv klamrar sig fortfarande fast här och var i den lägre vegetationen. Ormbunkarna är särskilt långlivade. Samtidigt bildar de vissna bruna och gula löven en vacker matta när de döljer den smuts och den lera som döljs därunder.

Det kommer att dröja innan det blir snö så att allt det fula i naturen begravs under det vita täcket. Kanske får vi aldrig mer någon snö. Jag blir alltmer pessimistisk för varje vinter som går.