I fredags kväll blev filmen klar, den dramatiska kortfilm mot Rasmus Dahlstedt som ska ta mig till berömmelsens höjder inom filmvärlden. Nåja, ni behöver inte ta mig på orden precis. Lite självkritik har jag faktiskt.

Hursomhelst är filmen en 4.58 minuters kortfilm,  byggd på en dubbel parafras, den ena på Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där Max von Sydow (d v s jag) spelar schack med döden i Rasmus Dahlstedts fenomenala tolkning.

Den andra parafrasen är det dramatiska slutet i August Strindbergs kärleks- och dödsdrama ”Fröken Julie”, där den djävulske, beräknande och fege betjänten Jean efter snillrika förförelseförsök lyckats komma under kjolarna på den högvälborna Fröken Julie. Efteråt var hon inte längre den åtrådda. Hon var en förbrukad hora. Hon hade av egen fri vilja låtit sig förnedras. Att ligga med en underunderställd betjänt var värt allt förakt. Hon måste dö.

Fortsättningen och slutet kan ni själva se.

Visst känns det efteråt att snart är påsk, årets tristaste högtid. Det är lite Ingmar Bergman och August Strindberg över påsken också. Strindberg har ju förresten skrivit ett drama som heter just ”Påsk”. Titta inte på det. Då blir ni bara ledsna.

När jag var liten hatade jag påsk därför att man inte kunde gå på bio vare sig på långfredagen eller påskdagen. Allt var stängt som kunde bereda människan den minsta lilla glädje.

Detta var en utvikning. Glad Påsk!