Nu har det hänt det som jag aldrig trodde skulle hända – jag har sagt upp min prenumeration på Dagens Nyheter!

 

Jag har prenumererat på Dagens Nyheter sen jag började arbeta som reporter på Västgöta-Demokraten i Borås 1970. Dagens Nyheter har för mig alltid stått för kunskap, vederhäftig information och god journalistik, nödvändiga verktyg i en seriös journalists vardagsarbete.

Dagens Nyheter har varit en samhällsinstitution på samma sätt som Skatteverket och Riksdagen är viktiga samhällsinstitutioner. Tidningen har under många år gett mig mitt dagliga journalistbröd, inspirerat mig med originella tankar, en spännande kultursida och ofta intressanta ledarartiklar.

Dagens Nyheter
Bild: Elisabet Höglund

Tidningen har inte heller varit rädd för att städsla medarbetare med lite avvikande approach till omvärlden men som på ett spännande och intellektuellt stimulerande sätt medverkat i samhällsdebatten. Jag har tidigare uppfattat att det har varit högt i tak på Dagens Nyheters redaktion. Jag har inga fasta bevis för det men det har varit min utgångspunkt.

Peter Wolodarski
Bild: sv.wikpedia.org
Björn Wiman
Bild: twitter

Men på senare år, framförallt sen Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör och Björn Wiman tillträdde som kulturchef, har något hänt som har förändrat min gamla bild av tidningen. Livsrummet på tidningen har blivit alltmer hopkrympt. Taket har blivit lägre. Åsiktsskillnaderna mellan medarbetarna har blivit allt mindre märkbara och istället alltmer homogena. De avvikande uppfattningarna har blivit färre och tidningens åsiktspolicy har blivit alltmer strömlinjeformad.

Har en åsiktsdiktatur tagit sig in på Dagens Nyheter? Jag vet inte det eftersom jag inte har någon insyn men det finns saker som tyder på detta.

Amina Manzoor
Bild: facebook.com

När DN:s prisbelönta vetenskapsreporter Amina Manzoor i februari i år mycket överraskande meddelade att hon tänkte lämna tidningen därför att hon kände sig övervakad och kontrollerad både av chefredaktören och av lägre stående chefer på redaktionen, väcktes de gamla misstankarna till liv hos mig.

Utan att ha något annat jobb att gå till lämnade Manzoor drakpalatset i Marieberg i Stockholm. Uppståndelsen var under några dagar hysterisk bland andra journalister men det dröjde inte länge förrän Manzoor togs om hand av en annan gigant inom Bonnier-familjen, nämligen Expressen, Dagens Nyheters lillasyster.

De stora tidningarna byter ju med jämna mellanrum krönikörer och kolumnister med varandra – som om dessa alltid vore utbytbara. Snarare handlar det nog om några tusenlappar mer per kolumn, inte så mycket om ideologi.

Krönika av Alex Schulman
Bild: Elisabet Höglund

Samtidigt som Expressen tog över Amina Manzoor köpte Dagens Nyheter över Alex Schulman från Expressen. Schulman erbjöds uppdraget som fristående krönikör på DN:s kultursida. Jag vet inte vilka som blev mest lyckliga över dessa byten, Expressens eller Dagens Nyheters läsare.

För mig personligen spelade det ingen roll eftersom jag nästan aldrig läser Alex Schulmans krönikor, oavsett var de publiceras. Han anses vara en gigant i branschen. Vari hans storhet består har jag aldrig kommit underfund med. Jag har aldrig läst något av honom som har varit intressant, uppskakande eller minnesvärt.

Men han är stor i munnen, fräck, oförskämd och ibland en riktig mobbare. Det brukar räcka som egenskaper för att nå de stora journalistiska plattformarna.

Amina Manzoor
bild: twitter.com

Orsaken till att Amina Manzoor lämnade Dagens Nyheter säger hon själv var att hon inte fick stöd av tidningsledningen för hennes sätt att bevaka coronapandemin. Tvärtom kände hon sig hindrad i sin journalistiska frihet. Hon påstår till exempel att hon förbjöds att delta i externa radioprogram. Manzoor har sagt att hon inte kände något stöd från tidningen när hon fick utstå hat och hot.

Enligt radioprogrammet Medierna i P1 har pandemibevakningen på Dagens Nyheter präglats av en betydligt större konflikt än så. Det har funnit en intern splittring på redaktionen, vilken har lett till att reportrar ska ha hotat att säga upp sig, Tvisten ska enligt Medierna ha funnits dels mellan ledarredaktionen och vetenskapsredaktionen, dels mellan vetenskapsredaktionen och nyhetsledningen. Vetenskapsredaktionen, där Amina Manzoor ingick, ville ha en mer försiktig – och vetenskapligt präglad – bevakning av pandemin medan nyhetsredaktionen efterlyste en mer kritisk och därmed mer politisk bevakning av myndigheternas hantering av pandemin.

Allt detta fick den tidigare prisbelönta vetenskapsreportern Amina Manzoor att packa sin kappsäck och gå, något som inte var särskilt smickrande för Dagens Nyheters allmänna rykte som nyhetsmagnat.

Björn Wiman
Bild: es-la.facebook.com

Men det är inte bara coronapandemin som har skapat misstro gentemot Dagens Nyheter, inte minst mellan en del av tidningens läsare, bland annat jag själv, och tidningsledningen, framförallt kulturchefen Björn Wiman. Han är den kulturchef som skriver fler krönikor om klimatfrågan, presidentvalet i USA och Sverigedemokraterna än om kultur!

Greta Thunberg
Bild: curious earth

Björn Wiman är en av Sveriges mest uttalade klimatalarmister, ibland till och med mer alarmistisk än Greta Thunberg. Han tvekar aldrig att utnyttja sin position som kulturchef för att smutskasta personer som inte delar hans alarmistiska inställning.

Lena Andersson
Bild: pressbild bokförlaget Polaris

Detta hände för några veckor sen. Författaren och skribenten Lena Andersson (tidigare verksam på Dagens Nyheter men sen i höstas anställd på konkurrenten Svenska Dagbladet) skrev en krönika i SvD, där hon inte var nådig mot den svenska (och internationella) presskåren som hon menar har dubbelvikt sig för klimatalarmisterna. I krönikan skrev hon att journalistiken brast i sin kritiska granskning av klimatfrågan.

Hon tog som exempel att ”varje skogsbrand, varje orkan, varje skyfall, varje värmebölja, varje köldknäpp och varje snöstorm” var bevis för uppvärmningen av jordklotet.

Lena Andersson
Bild: sv.wikipedia.org

Hon hävdade också att om en journalist började ställa kritiska frågor kring klimatfrågan så blev han eller hon betraktad som suspekt. De betraktades som religiösa hädare och gudsförnekare. Klimatalarmismen fick inte ifrågasättas. Den fick inte ens granskas på ett sedvanligt journalistiskt sätt. Det var kvintessensen i Lena Anderssons artikel.

Lena Andersson är en befrielse att läsa därför att hon är en så sällsynt fågel, tycker jag.

Enligt min mening var Lena Andersson krönika en befrielse att läsa för journalister och alla andra som är utrustade med det minsta kritiska förhållningssätt till rådande opinioner. Även om hon gjorde sig skyldig till några sakfel i texten så får dessa sakfel inte skymma värdet av det hon skrev. Hon är en sällsynt fågel.

Men si, så fick hon inte skriva. Hon straffades snabbt. Den som kastade sig över henne först var ingen mindre än DN:s kulturchef Björn Wiman. I en kulturkrönika hävdade Wiman att det inte var första gången som välrenommerade medier (läs: Svenska Dagbladet) gav utrymme åt personer som ifrågasatte vetenskapen.

Björn Wiman
Bild: es-la.facebook.com

Rubriken på Wimans krönika var icke oväntat denna: ”När klimatförnekarna kastar masken”, som om hela samhällsdebatten handlade om en gigantisk maskerad. Det gör den kanske också. Han skrev att Lena Andersson ifrågasatte sambandet mellan människans utsläpp av växthusgaser och den stigande medeltemperaturen och att hon ”i mästrande ordalag läxade upp journalister och forskare som okritiska alarmister.”

Enligt Wiman kopplar Lena Andersson och andra suspekta figurer ihop klimatfrågan med en dold politisk agenda och anklagar medier och forskare för hysteri.

Björn Wiman
Bild: facebook.com

Han fortsatte på samma sätt i mening efter mening. Björn Wiman tycktes inte ha den minsta tanke på att journalisternas huvuduppgift faktiskt är att kritiskt granska, ja, även granska klimatforskarna, och inte bara hänga efter klimatalarmisterna som en okritisk svans och svälja alla argument utan att blinka.

Lena Andersson
Bild: youtube.com

Lena Andersson har alltid varit en provokatör. Det är därför inte förvånande att det var hon som skrev just den här texten. Denna kommer hon att bli hatad för i evinnerliga tider. Samtidigt finns det ett antal svenskar som i hemlighet tycker precis som hon men som aldrig skulle våga yppa detta med risk för att bli omyndigförklarade och idiotförklarade.

Det är inte underligt att klimatfrågan aldrig diskuteras längre. Det är bara den ena sidan som får tala, nämligen de som blint tror på att jorden är på väg mot sin snara undergång på grund av klimatförändringarna.

Tyvärr kommer Lena Anderssons budskap att förklinga ohört, som den ropandes röst i öknen. Ingen vågar ställa upp vid hennes sida, eftersom denna sida, just nu i alla fall, är förlorarnas sida.

Jag har länge känt exakt samma frustration i klimatfrågan som Lena Andersson. Att det inte ska vara möjligt att kritiskt få granska och diskutera en av våra stora ödesfrågor är ett brott mot all yttrandefrihet. Det känns som om vi är tillbaka på 1400-talet och lyssnar på kriget mellan dem som då hävdade att jorden var platt medan några andra hävdade att jorden var rund.

Dagens Nyheters kulturchef påhejad av chefredaktören Peter Wolodarski är några som går i bräschen för den okritiska, icke-granskande journalistiken. Det är därför Dagens Nyheter är farlig som opinionsbildande organ, eftersom tidningen bara pläderar för en åsikt.

Ohelig allians
Grafik: Elisabet Höglund

Ett jättelikt klavertramp i klimatfrågan gjordes när Dagens Nyheter i höstas utsåg klimataktivisten Greta Thunberg till DN:s chefredaktör för en dag. Redan då var jag starkt kritisk och kallade detta påhitt för en ”ohelig allians”. Det här greppet var något av det mest omdömeslösa som en stor och dominerande dagstidning kan göra. Att helt avhända sig sitt kritiskt granskande journalistiska ansvar och överlämna redigeringen av tidningen till en aktivist magstarkt.

Det är alla dessa saker som tillsammans har fått mig att nu säga upp min prenumeration på Dagens Nyheter. Jag vill inte betala 7 200 kronor om året för en tidning som enligt min mening inte fullföljer sitt kritiskt granskande uppdrag.

Eftersom flera läsvärda skribenter (bland andra Lena Andersson och Amina Manzoor) har försvunnit från tidningen gör beslutet att säga upp prenumerationen ännu enklare. Idag finns bara en ”kritiskt granskande” journalist kvar på DN. Det är Hanne Kjöller men frågan är hur långlivad hon kommer att bli.

Jag ska dock tillägga att jag fortfarande prenumererar på DN:s nättidning, liksom på Svenska Dagbladets nättidning. Det gör att jag fortfarande kan läsa de artiklar jag känner för utan att bli ruinerad.

I nättidningarnas tid behövs inga papperstidningar – även om det naturligtvis finns en nostalgisk saknad hos mig att inte ha den där papperstidningen framför mig på bordet när jag äter frukost.

Men principerna är viktigare i det här fallet.

 

 

.