Jag har prenumererat på Dagens Nyheter sen jag började arbeta som reporter på Västgöta-Demokraten i Borås 1970. Dagens Nyheter har för mig alltid stått för kunskap, vederhäftig information och god journalistik, nödvändiga verktyg i en seriös journalists vardagsarbete.

Dagens Nyheter har varit en samhällsinstitution på samma sätt som Skatteverket och Riksdagen är viktiga samhällsinstitutioner. Tidningen har under många år gett mig mitt dagliga journalistbröd, inspirerat mig med originella tankar, en spännande kultursida och ofta intressanta ledarartiklar.

Har en åsiktsdiktatur tagit sig in på Dagens Nyheter? Jag vet inte det eftersom jag inte har någon insyn men det finns saker som tyder på detta.

När DN:s prisbelönta vetenskapsreporter Amina Manzoor i februari i år mycket överraskande meddelade att hon tänkte lämna tidningen därför att hon kände sig övervakad och kontrollerad både av chefredaktören och av lägre stående chefer på redaktionen, väcktes de gamla misstankarna till liv hos mig.

Utan att ha något annat jobb att gå till lämnade Manzoor drakpalatset i Marieberg i Stockholm. Uppståndelsen var under några dagar hysterisk bland andra journalister men det dröjde inte länge förrän Manzoor togs om hand av en annan gigant inom Bonnier-familjen, nämligen Expressen, Dagens Nyheters lillasyster.

De stora tidningarna byter ju med jämna mellanrum krönikörer och kolumnister med varandra – som om dessa alltid vore utbytbara. Snarare handlar det nog om några tusenlappar mer per kolumn, inte så mycket om ideologi.

För mig personligen spelade det ingen roll eftersom jag nästan aldrig läser Alex Schulmans krönikor, oavsett var de publiceras. Han anses vara en gigant i branschen. Vari hans storhet består har jag aldrig kommit underfund med. Jag har aldrig läst något av honom som har varit intressant, uppskakande eller minnesvärt.

Men han är stor i munnen, fräck, oförskämd och ibland en riktig mobbare. Det brukar räcka som egenskaper för att nå de stora journalistiska plattformarna.

Enligt radioprogrammet Medierna i P1 har pandemibevakningen på Dagens Nyheter präglats av en betydligt större konflikt än så. Det har funnit en intern splittring på redaktionen, vilken har lett till att reportrar ska ha hotat att säga upp sig, Tvisten ska enligt Medierna ha funnits dels mellan ledarredaktionen och vetenskapsredaktionen, dels mellan vetenskapsredaktionen och nyhetsledningen. Vetenskapsredaktionen, där Amina Manzoor ingick, ville ha en mer försiktig – och vetenskapligt präglad – bevakning av pandemin medan nyhetsredaktionen efterlyste en mer kritisk och därmed mer politisk bevakning av myndigheternas hantering av pandemin.

Allt detta fick den tidigare prisbelönta vetenskapsreportern Amina Manzoor att packa sin kappsäck och gå, något som inte var särskilt smickrande för Dagens Nyheters allmänna rykte som nyhetsmagnat.

Hon tog som exempel att ”varje skogsbrand, varje orkan, varje skyfall, varje värmebölja, varje köldknäpp och varje snöstorm” var bevis för uppvärmningen av jordklotet.

Hon hävdade också att om en journalist började ställa kritiska frågor kring klimatfrågan så blev han eller hon betraktad som suspekt. De betraktades som religiösa hädare och gudsförnekare. Klimatalarmismen fick inte ifrågasättas. Den fick inte ens granskas på ett sedvanligt journalistiskt sätt. Det var kvintessensen i Lena Anderssons artikel.

Men si, så fick hon inte skriva. Hon straffades snabbt. Den som kastade sig över henne först var ingen mindre än DN:s kulturchef Björn Wiman. I en kulturkrönika hävdade Wiman att det inte var första gången som välrenommerade medier (läs: Svenska Dagbladet) gav utrymme åt personer som ifrågasatte vetenskapen.

Enligt Wiman kopplar Lena Andersson och andra suspekta figurer ihop klimatfrågan med en dold politisk agenda och anklagar medier och forskare för hysteri.

Det är inte underligt att klimatfrågan aldrig diskuteras längre. Det är bara den ena sidan som får tala, nämligen de som blint tror på att jorden är på väg mot sin snara undergång på grund av klimatförändringarna.

Tyvärr kommer Lena Anderssons budskap att förklinga ohört, som den ropandes röst i öknen. Ingen vågar ställa upp vid hennes sida, eftersom denna sida, just nu i alla fall, är förlorarnas sida.

Jag har länge känt exakt samma frustration i klimatfrågan som Lena Andersson. Att det inte ska vara möjligt att kritiskt få granska och diskutera en av våra stora ödesfrågor är ett brott mot all yttrandefrihet. Det känns som om vi är tillbaka på 1400-talet och lyssnar på kriget mellan dem som då hävdade att jorden var platt medan några andra hävdade att jorden var rund.

Dagens Nyheters kulturchef påhejad av chefredaktören Peter Wolodarski är några som går i bräschen för den okritiska, icke-granskande journalistiken. Det är därför Dagens Nyheter är farlig som opinionsbildande organ, eftersom tidningen bara pläderar för en åsikt.

Det är alla dessa saker som tillsammans har fått mig att nu säga upp min prenumeration på Dagens Nyheter. Jag vill inte betala 7 200 kronor om året för en tidning som enligt min mening inte fullföljer sitt kritiskt granskande uppdrag.

Eftersom flera läsvärda skribenter (bland andra Lena Andersson och Amina Manzoor) har försvunnit från tidningen gör beslutet att säga upp prenumerationen ännu enklare. Idag finns bara en ”kritiskt granskande” journalist kvar på DN. Det är Hanne Kjöller men frågan är hur långlivad hon kommer att bli.

Jag ska dock tillägga att jag fortfarande prenumererar på DN:s nättidning, liksom på Svenska Dagbladets nättidning. Det gör att jag fortfarande kan läsa de artiklar jag känner för utan att bli ruinerad.

I nättidningarnas tid behövs inga papperstidningar – även om det naturligtvis finns en nostalgisk saknad hos mig att inte ha den där papperstidningen framför mig på bordet när jag äter frukost.

Men principerna är viktigare i det här fallet.

.