Som svensk har man ingen anledning att vara glad idag, näst sista dagen av friidrotts-VM i London. Det blev inte alls som vi hoppats – även om förhoppningarna redan från början egentligen var alldeles för högt uppskruvade. Friidrottsförbundet borde när VM är över börja med att sparka förbundskapten Karin Torneklint. Hon har inte levt upp ens till de mest modesta förväntningarna.

Torneklint tog t ex redan från början ut en alldeles för stor VM-trupp, 29 atleter. Det hade räckt med hälften. De svenska friidrottarna är inte så bra som Torneklint tycker. Medan många idrottsstjärnor från andra länder tycks ha förmågan att höja sig under mästerskap, så underpresterar de flesta svenskar, dock med några lysande undantag.

Det var bara en enda friidrottare som levde upp till vad han hade lovat: Daniel Ståhl, som tog silvermedaljen i diskus redan den första tävlingsdagen med ett kast på 69.19 cm – bara 2 cm från guldkastet som utfördes av litauern Andrius Gudzius med 69.21. Det här var Daniel Ståhls näst längsta kast i karriären, bara två meter och tio centimeter under sitt svenska rekord på 71.29 som han satte tidigare i sommar.

Grattis Ståhl! Han visade att det faktiskt går att hålla sin egen nivå även under ett VM.

En tävlande som jag ger betyget ”nästan godkänt” är längdhopparen Michel Tornéus. Han gick till final och hoppade där 8.18 meter. Det placerade honom dock på blygsamma tionde plats. Det var naturligtvis inte vad vi hade förväntat oss av Tornéus (eller hade vi egentligen förväntat oss något alls?) men man får vara glad att han hoppade över 8 meter i alla fall. Michel Tornéus har ständiga problem med ansatsen. Han gör alldeles för många övertrampshopp. Men han gick i alla fall till VM-final. Gott så.

En annan som jag också vill ge godkänt, t o m ”Med Beröm Godkänt”, är fina medeldistansaren Meraf Bahta. Hon tog sig både till semifinal och final på 1 500 på ett imponerande sätt. Men i finalen räckte inte Bahta till. Hon hamnade på nionde plats efter ett lopp med många knuffar. Det var dock så långt Bahtas kapacitet räckte. Men jag har stora förhoppningar på Bahta för framtiden. Hon kan bli minst en klass bättre. Dessutom är hon en så fin och gullig idrottskvinna, så ödmjuk och så sympatisk.

Jag ska också nämna 800-meterslöparen Hanna Hermansson som slog personligt rekord i semifinalen men det räckte inte för att avancera till final.

Sen är det slut med superlativen. Resten av den svenska truppen underpresterade gravt. Jag vet dock ännu inte hur det går för gångaren Perseus Karlström, som ska tävla i morgon, söndag, men jag har svårt att tro att han kommer att kunna ändra på helhetsintrycket. Då måste han ta guld.

Mest besviken blev jag på de två höjdhoppartjejerna Sofie Skoog och Erica Kinsey. Skoog har ett personbästa på 1.94 men rev ut sig på 1.89 och gick inte till final. Kinsey, som har ett personbästa från förra året på 1.97 klarade bara 1.85 (!) i försöken. Inte heller henne fick man se i finalen.

Botten! Nu tror jag i och för sig att både Skoog och Kinsey under hela sommaren har varit överskattade. De är inte så bra som deras personbästa visar. Skoog har t ex bara varit en skugga av sitt forna jag under den här säsongen.

En skugga av sitt forna jag visade sig också stavhopparstjärnan Angelica Bengtsson vara. Hon har ett personrekord på 4.70 men rev ut sig redan på 4.55!

Ännu bedrövligare gick det för det andra stavhopparhoppet Michaela Meijer, som för en tid sen satte svenskt rekord på 4.71. På VM i London rev hon ut sig redan på ingångshöjden 4.35 och var otröstlig efteråt. Det kan man förstå.

Men efter missarna i det kvinnliga stavhoppet så fanns det ju ett jättestort hopp kvar att trösta sig med, nämligen 17-årige svenskamerikanen Armand Duplantis, som har hoppat stav sen han var fyra år gammal och som så sent som i år har satt ett personligt rekord på 5.91. Han skulle väl i alla fall inte missa en medalj?

Jodå, det gjorde han. Efter att med ett nödrop ha hoppat sig upp till höjden 5.55 så rev han ribban där och var lika otröstlig efteråt som många andra svenskar. Det sket sig. Amerikanen Sam Kendricks vann på 5.92.

Inte heller längdhopperskan Khaddi Sagnia visade tillräckligt bra form. Hon misslyckades med att ta sig till längdfinal sen hon hoppat 6.42 meter i försöken. Det fattades fem centimeter för en finalplats. Ändå hävdade Sagnia efter tävlingen att hon aldrig känt sig så stark som i samband med VM-försöken i London – trots att regnet vräkte ner. Men varför visade hon inte upp den styrkan då? undrar jag.

800-meterslöparen Andreas Kramer (från min hemort Sävedalen utanför Göteborg!) tog sig i alla fall till semifinal men där blev han bara sexa och missade förstås finalen.

Den andre 800-meterslöparen Kalle Berglund kom på tionde plats i sin semifinal men han har inte visat några resultat under hela det här året, så något annat var inte att vänta.

Carolina Fougberg blev sist på 3 000-meterhinderloppet och grät floder efteråt. Samma sak gjorde 10 000-meterslöparen Sara Lahti som bröt sitt lopp efter att hon fått känningar av hälsenan. Även hon fick avsluta sitt VM-deltagande i tårar.

Lovisa Lindh som i samband med en Diamond League-tävling tidigare i sommar satte ett fantastiskt svenskt rekord på 800 meter på tiden 1.58.77, var kanske den svenska friidrottare som vid sidan av Daniel Ståhl hade de största förväntningarna på sig. Men Lovisa Lindh kom inte ens till start. Hon hade fått ont i en fot. Trist!

Ytterligare en svensk bröt tävlingen. Tiokamparen Fredrik Samuelsson, som med stort självförtroende hade lovat att röja rent bland mångkamparna vid VM i London, bröt tiokampen när han fick ont i foten under längdhoppet. Efteråt ångrade han att han valt friidrott framför fotboll.

Men det var inte bara de svenska prestationerna som var usla. Även de svenska TV-sändningarna från London var outhärdliga. Jag tittade oftast på TV4 men i denna kanal var rapporteringarna från frididrott-VM som en enda oändlig reklamsändning för rakblad och casinospel med korta avbrott för friidrott. Aldrig har jag känt mig så snuvad på konfekten som när jag försökte följa friidrotts-VM i TV4. Ibland laddade jag därför ner Eurosport på nätet istället men det var samma sak där, även om reklamavbrotten där var något kortare. Dock tycker jag att kommentatorduon i TV4 Johan Edlund och A Lennart Juhlin är enormt kompetenta. De förtjänar verkligen ett bättre öde än att sitta och påannonsera reklaminslagen.

Den svenska f d häckstjärnan Susanna Kallur var expertkommentator för Eurosport under VM. Hennes insats var svag. Hon behövdes inte där. Jonas Karlsson, tidigare SVT Sport, gjorde som vanligt en lysande insats. Irriterande var också programledaren i TV4 Anna Brolin med f d höjdhopparen Stefan Holm som bisittare. Deras terapisoffa med bland andra Armand Duplantis som förtvivlad patient är redan berömd.

Kära svenska friidrottare: Nu är det dags att börja träna!