Ni som läser min blogg kanske minns att jag i november i år berättade att jag skulle åka på ”hemligt” uppdrag till Israel. Jag berättade dock aldrig vari mitt hemliga uppdrag skulle bestå. Jag beskrev bara i två blogginlägg att jag befann mig i Tel Aviv. Men Tel Avis var inte målet för min resa och för mitt hemliga Israel-uppdrag.

Det var istället Betlehem på Västbanken, en mil söder om Jerusalem. Jag var utsänd av redaktionen för På spåret för att göra ett slags reportage från Betlehem som skulle sändas i På spårets uppesittarkväll den 23 december, alltså ikväll. Jag fick helt enkelt det mycket ärofulla uppdraget att besöka ett av resmålen i På spåret, nämligen Jesus (förmodade) födelsestad Betlehem, och därifrån ställa frågorna till de tävlande i På spårets uppesittarkväll om viktiga och symboliska inslag i Bethlehems historia.

Själv fick jag inte se resultatet av mitt arbete i Betlehem, eftersom det låg först i På spåret-programmet ikväll. Då befann jag mig fortfarande i en taxi på väg hem från Expressen, där jag hade medverkat som rimsmed i Expressen TV:s rimstuga. Titta gärna på detta både på Facebook och på Expressens sajt på nätet.

Besöket i Behtlehem, som gjordes den 22 november, var mitt livs andra Bethlehem-besök. Det var chockerande men minnesvärt, inte bara därför att jag fick privilegiet att få ställa de inspelade frågorna till de tävlande, bl a till min egen Jesper Rönndahl, i På spårets uppesittarkväll, utan i lika hög grad för att få se hur livet i Bethlehem gestaltar sig för palestinierna idag.

Betlehem ligger på Västbanken, en mil utanför Jerusalem. Det tog inte lång tid för mig att konstatera att Betlehem är en tudelad stad. Dels den traditionsmättade delen med det stora torget, med Födelsekyrkan, med det fasionabla Betlehem Peace Center (byggt med svenska pengar) och den del av Bethlehem som fortfarande är kristet. Trots att palestinierna är i majoritet i Bethlehem så förkunnar lagen att Bethlehem ska ha en kristen (kvinnlig) borgmästare.

Den andra delen är det förtryckta, fattiga och segregerade Bethlehem, som ligger innanför den förfärliga mur som israelerna har byggt upp runt de palestinska områdena för att ”skydda” sig mot palestinska terrorattacker. Det var en fasansfull upplevelse att få se denna mur och vad som på den palestinska sidan döljer sig bakom muren. Det är två helt olika världar bara någon meter från varandra.

Jag har sett muren tidigare, när jag 2008 var sommarkorrespondent i Mellanöstern och gjorde reportage från Israel. Men det var först nu, den 22 november 2016, som jag på allvar fick uppleva hur kringgärdade palestinierna är. Muren står där, nedklottrat med slagord och bilder, åtta meter hög och med taggtråd upptill för att förhindra att folk klättrar över den och tar sig in på israelisk mark.

Det israeliska förtrycket av palestinierna kan inte få ett mera tydligt uttryck. Soldater patrullerar ständigt på gatorna längs muren. Soldater är under hela dygnet placerade i utsiktstorn för att kontrollera att muren gör sitt jobb, d v s förblir den absoluta gränsen mellan det fattiga Palestina och det välmående Israel.

Jag har alltid beundrat Israel och israelerna för deras oslagbara förmåga att bygga upp sitt land och skaffa sig den roll i världspolitiken som de definitivt förtjänar. Men jag ifrågasätter starkt den israeliska ockupationspolitiken på palestinska territorier, där Betlehem bara är ett.

Sent ska jag glömma muren, taggtrådsstängslen, de sysslolösa palestinska pojkarna på gatorna, gatumålningarna och frustrationen över att ständigt vara ett instängt folk, utan ett riktigt liv, utan framtid, utan hopp, utan fred.

Allt har två sidor. Israel är det bästa exemplet på detta.