Egentligen borde jag ha skrivit en blogg om ”knytblusmanifestationen” utanför Börshuset ikväll till förmån för den sparkade ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius. Men jag orkar inte.

Jag är redan innerligt trött på bråket inom Svenska Akademien och tycker dessutom att det är fånigt att göra knytblusen till en symbol för kvinnor som drabbats av förtryck av mulliga mansgrisar.

Det var inte alls många år sen som knytblusen symboliserade något helt annat, nämligen den iskalla affärskvinnan, det kvinnliga styrelseproffset och det som somliga då förknippade med okvinnlighet och makthunger.

Nu är knytblusen plötsligt symbolen för allt gott som kvinnligheten tillför mänskligheten. Visserligen klädde sig fina och vackra Sara Sanius ofta i knytblus. Men fördensskull behöver man inte använda knytblusen i den feminististiska kampen, när knytblusen tidigare så intimt förknippades med den feministiska kampens raka motsats. Men det historiska minnet är ju kort, som alla vet.

Nej, jag måste ikväll än en gång ta upp de mystiska dödsfallen bland unga manliga proffscyklister. Idag fick vi veta att ännu en ung belgisk proffscyklist, Jeroen Goeleven häromdagen påträffats död av sin far i sitt hem. Jeroen Goeleven blev bara 25 år gammal. Han var en talangfull cyklist och hade tio dagar tidigare vunnit ett prestigefullt proffslopp i Limburg i Nederländerna. Enligt pappan fanns det inget som tydde på att Jeroen hade begått självmord.

Det mesta talar därför för att han i likhet med så många andra idrottsmän hade dött i plötslig hjärtdöd. Dödsfallet förbryllar än en gång den internationella cykelvärlden. Det var bara två veckor sen som en annan belgisk proffscyklist, den 23-årige Michael Goolaert avled på cykel mitt under proffsloppet Paris-Roubaix i Frankrike. Hans död skakade om cykelvärlden, inte minst när det kom fram att hans hjärta helt enkelt hade stannat mitt under tävlingen.

Detta visade den efterföljande obduktionen. Vad som i sin tur förorsakat Goolaerts hjärtstopp är ännu inte klarlagt. Det gäller även Jeroen Goelevens plötsliga dödsfall häromdagen. Ingen vet ännu varför han dog.

Det är alldeles för många belgiska proffscyklister som dör i plötsligt hjärtstopp. 2009 avled en annan belgisk proffscyklist, Frederiek Nolf, i sömnen natten mellan den fjärde och femte etappen av Tour of Quatar. Nolf var bara 21 år gammal och körde för det belgiska proffsstallet Topsport Vlanderen-Mercator team.

När Frederiek Nolf avled startade omedelbart spekulationerna om att olika former av droger, dvs doping, fanns med i bakgrunden. Hans död var redan då ett i den långa raden av plötsliga dödsfall bland cyklister som ansågs både vältränade och fullt friska.

Under 90-talet var det minst ett dussin unga belgiska cyklister som dog i sömnen under natten. Dessa dödsfall kopplades senare samman med det redan då utbredda missbruket av EPO, alltså bloddoping. EPO:t, alltså det i och för sig kroppsegna ämnet Erythropetin, gjorde att blodet blev tjockare på grund av att antalet röda blodkroppar i blodet ökade. Blodet blev hos vissa cyklister så tjockt att hjärtat inte orkade pumpa runt det i kroppen när cyklisterna låg och sov på nätterna. Det gjorde att påfrestningen på hjärtat blev för stor och hjärtat orkade inte slå längre.

Jag kan räkna upp ytterligare ett antal unga tävlingscyklister som dött i sömnen under mycket märkliga omständigheter. En annan 21-årig belgisk cyklist vid namn Johan Sermon avled av en hjärtattack i sömnen den 12 februari 2004.

Den 23-årige franske proffscyklisten Fabrice Salanson avled också i en hjärtattack i sömnen den 3 juni 2003.

Den bara 16-årige italienske cyklisten Marco Ceriani avled den 5 maj 2003 av en hjärtattack efter att ha kört 30 kilometer av ett cykellopp. Listan kan göras ännu längre.

Jag vet inte om Michael Goolaerts plötsliga dödsfall och nu senast Jeroen Goelevens plötsliga dödsfall har någon koppling till doping. Men det är alldeles för många unga idrottsmän som dör i sömnen för att detta ska anses vara normalt. Det ligger en mycket sjuk hund begraven någonstans.

Det är därför dags för Internationella Cykelförbundet och läkarvetenskapen att ta reda på orsakerna bakom alla dessa mystiska dödsfall hos tidigare helt friska och vältränade idrottsmän. Det är något som inte stämmer. Vi måste sluta hoppas att varje sådant här fall är en engångsföreteelse. Det är de inte längre.

De mystiska dödsfallen inom cykelssporten har kommit att förknippas med en helt annan men oerhört makaber händelse. Det gäller det olycksdrabbade amerikanska fartyget Mary Celeste. Fartyget är idag känt som ett spökskepp och många myter har skapats kring den tragedi som drabbade fartygets besättning år 1867.

Mary Celeste var på väg från New York till Genua i Italien lastat med industrialkohol. Av någon anledning förliste fartyget utanför Gibraltar den 25 november 1867. Lasten ombord på båten var oskadd men besättningen var spårlöst försvunnen. Fartygets livbåt saknades. Vad som hände med besättningen är fortfarande okänt. Troligt är att besättningsmännen av någon anledning övergav fartyget under hård storm och att den livbåt de färdades i kapsejsade och gick under.

Det här mysteriet har aldrig fått någon lösning. Mystiken kvarstår.

På samma sätt kvarstår mystiken kring de många mystiska dödsfallen inom cykelsporten. Det är nu dags att klarlägga orsaken till dessa.

Till sist har jag glädjen att avslöja att jag i morgon kväll, fredag den 20 april, åker till Spanien. Jag kommer att tillbringa tolv underbara dagar under Spaniens sol – självklart på cykelsadeln.