Igår, torsdag, kom ännu en opinionsmätning från Demoskop som ger moderaterna rekordlåga 16.6 procent av väljarsympatierna. Det är en katastrofsiffra för partiet – inte minst därför att Sverigedemokraterna i den nya mätningen hamnar på 18.2 procent och nu (enligt opinionsmätningar och inte enligt ett valresultat, väl att märka) är Sveriges näst största parti efter socialdemokraterna, som också ökat något enligt Demoskop.

Vi närmar oss snabbt en fransk situation där främlingsfientliga Nationella fronten tillhör de största partierna i Frankrike idag och där partiets ledare Marine de Pen till och med kandiderar till presidentposten i ”Femte republiken”. Nationella fronten har i vissa mätningar nått upp till 25 procent av franska folkets politiska sympatier.

Sverige är inte där än men det kanske inte dröjer särskilt många år förrän vi befinner oss där, om svenska folket och de politiska partierna inte ser upp.

Detta är djupt oroande. Visserligen har en del av moderaternas väljare flytt till centern, ett annat alliansparti. Centern ligger nu enligt Demoskop på 12.1 procent men nedgången för moderaterna kompenserar inte detta.

Undersökningen gjordes under perioden de 28 februari – 7 mars och bekräftar tidigare opinionsmätningar att moderaterna backat hela tiden sen partiledaren Anna Kinberg Batra överraskade alla genom att avslöja att hon och hennes parti var beredda att samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta har inte bara lett till ett historiskt ras för moderaterna utan också ett förstärkt SD.

Anna Kinberg Batras impopularitet bland väljarna växte när det stod klart att hon vill byta politik. Hon vägrade leda det som Fredrik Reinfeldt skapade som Nya moderaterna. Kinberg Batra ville återgå till en mer gammaldags moderat politik. Men idag verkar inte partiet ha någon ideologi alls. Den politiska kompassen saknas. Målet för det politiska arbetet är diffust. Vad moderaterna under Kinberg Batra vill står höljt i dunkel.

Fredrik Reinfeldt stod för sin del för en klar och utstakad politisk väg, en politisk linje, som också var mycket framgångsrik. Idag kan Reinfeldt se hur hans politiska bygge har rivits ner och bränts upp. Men någon Fågel Fenix har inte uppstått ur lågorna för att visa en ny politisk väg.

Vad partiet behöver är en stark ledare som törs visa med hela handen, en man eller kvinna som folk vet vad han eller hon står för. Tyvärr är kandidatbristen i partiet skriande idag. Det finns ingen tydlig efterträdare om partiet skulle komma fram till att sparka Anna Kinberg Batra.

Visst finns det namn, flera till och med ganska bra. Men det gäller att eventuella kandidater själva vill, att de uppfyller kraven på en stark partiledare, att han eller hon kan accepteras av hela partiet och inte bara vissa falanger med mera. Men finns han eller hon? Finns denna goda karamell?

De partiledarkandidater som det redan har spekulerats i är bl a:

Carl Bildt, tidigare moderatledare. Jag har svårt att tro att han skulle gå tillbaka till posten som partiledare idag. Han har det nog bättre som pensionär och fri internationell debattör.

Ulf Kristersson nämns alltid när partiledarfrågan kommer på tal. Många gillar honom men är han rätt person och är han tillräckligt tung? Jag vet inte.

Elisabeth Svantesson, tidigare arbetsmarknadsminister, är ett annat namn. Hon har profilerat sig starkt på senare tid. Men jag undrar om hon håller i långa loppet. Hon känns alltför tunn och osäker i min smak.

Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister, är ett namn som jag själv har fört fram. Jag tycker att han skulle vara lämplig. Han känns fortfarande kraftfull, inte minst sen han varit chef för Svenska Kraftnät i flera år (detta var ett skämt!).

En person som jag inte har sett någon nämna ännu är riksdagsledamoten Hans Wallmark. Jag skulle kunna sätta ett eller annat kort på honom.

Alla nämnda kandidater har rikspolitisk erfarenhet både i regering och riksdag. Sedan får man inte glömma bort att det finns många dugliga moderata kommunpolitiker som säkert skulle kunna växa in i en partiledarkostym. Men det blir sällan lyckat att gå direkt från kommunpolitiken till partiledarposten. Vi har sett alltför många misslyckade exempel på politiker som hämtats från kommunala poster in till den rikspolitiska hetluften. Det krävs en rejäl inskolning innan detta blir möjligt.

Sedan är frågan hur väl partiet skulle tåla en uppslitande partiledarstrid ett och ett halvt år före valet. Det är egentligen den centrala frågan. Det gäller särskilt som det inte finns någon given och idealisk efterträdare till Anna Kinberg Batra.