Rysslands invasion i Ukraina för snart en månad sen har som jag ser det på ett historiskt sätt förändrat det säkerhetspolitiska läget i Norden och Baltikum – och kanske i hela västvärlen. Ryssland har också riktat skarpa varningar till Sverige och Finland när det gäller att gå med i Nato, något som Ryssland självklart inte har vare sig mandat eller rätt att göra. Ett beslut om medlemskap i Nato fattar Sverige och Finland själva som suveräna stater. Det ska inte Ryssland lägga sig i.

Samtidigt har hotet från Vladimir Putin upplevts som både obehagligt och oroande både i Finland och Sverige. Kriget i Ukraina har därför på ett avgörande sätt satt ett svenskt och ett finländskt medlemskap i Nato i blixtbelysning. Särskilt i Finland har den folkliga opinionen för ett finskt medlemskap i Nato ökat kraftigt. Idag säger över 60 procent av det finska folket ja till att Finland ansöker om medlemskap i försvarsalliansen. Det – tillsammans med det ryska agerandet i Ukraina – har också fått finska politiker att byta fot i Natofrågan. Debatten i Finland idag talar entydigt till förmån för ett finskt Natomedlemskap. Det handlar egentligen bara om vilken tidpunkt man ska välja. Samtidigt är det en fördel att Sverige och Finland agerar tillsammans.

Även I Sverige har Natoopinionen förändrats efter den ryska invasionen. Från att ha legat runt 30 procent för ett svenskt Natomedlemskap är nu ungefär hälften av det svenska folket positivt inställt till ett Natomedlemskap, en betydande höjning om än inte lika kraftig som i Finland. Men så ligger ju Finland geografiskt närmare Ryssland än Sverige och kan därför uppleva det ryska hotet som ännu mera påtagligt än för oss som ligger på andra sidan Östersjön.

Jag håller med Ulf Kristersson om att både statsminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist har varit onödigt återhållsamma när det gäller att tala klartext om ett framtida svenskt Natomedlemskap. Samtidigt har både Andersson och Hultqvist rest som skottspolar mellan Stockholm och Natohögkvarteret i Bryssel, mellan Stockholm och Helsingfors, mellan Stockholm och Köpenhamn och mellan Stockholm och Norge för att på alla sätt fördjupa och bygga ut det svenska engagemanget i Nato.

Sverige och Finland får nu delta i de flesta överläggningar inom Nato på ett helt annat sätt än tidigare. Bara på några veckor har Sverige och Finland närmat sig Nato på ett dramatiskt sätt och med en hastighet som vi aldrig tidigare har   sett. Sedan upplever både jag själv och andra att finska politiker har varit mer outspoken i frågan om ett finskt medlemskap i Nato medan den svenska regeringen ännu inte har velat närma sig frågan på samma uttalade sätt.

Personligen tycker jag att det är självklart att både Sverige och Finland ska tillhöra Natos innersta kärna, skriva under artikel 5 och förbinda sig att acceptera de gemensamma försvarsförpliktelserna, med andra ord bli fullvärdiga medlemmar av Nato. Nato har idag 30 medlemsländer i Europa. Det är bara Sverige, Finland, Irland, Schweiz, Österrike, Bosnien-Herzegovina, Serbien och Kosovo som står utanför. Kosovo är ju inte ens erkänd av alla som en suverän stat. Till och med den gamla kommuniststaten Albanien är idag medlem i Nato.

Det betyder att Sverige och Finland blir alltmer isolerade i Europa vad beträffar ett Natomedlemskap. När Sverige hävdar den gamla neutraliteten och alliansfriheten så skrattar folk idag. Alliansfriheten mellan de två stormakterna USA och Ryssland är idag helt överspelad. Bara en av dessa stormakter finns kvar idag, nämligen USA. Istället har Kina seglat upp som en större ekonomisk stormakt än Ryssland.

Ryssland och Vladimir Putin framstår alltmer som losers i kampen om inflytandet i världen. Kriget i Ukraina har fått Ryssland att moraliskt och på sikt kanske även ekonomiskt krympa till en lilleputtestat. Nåja, man ska inte överdriva. Ryssland är till ytan ett stort land. Dessutom förfogar Kreml över en betydande kärnvapenarsenal. Så ofarligt är inte Ryssland.

Sverige kan aldrig bli medlem i Nato om inte socialdemokraterna är med på båten. Det kan just nu se ut som om regeringen tvekar om ett sådant medlemskap. I själva verket är jag övertygad om att både Magdalena Andersson och Peter Hultqvist i högsta grad ser ett fullvärdigt Natomedlemskap som en framtida realitet. Det är som jag ser det bara en tidsfråga när regeringen och socialdemokraterna bestämmer sig och talar ur skägget.

Men jag har förståelse för att Magdalena Andersson vill skynda långsamt. Dels måste en stor majoritet av väljarna i Sverige stå bakom ett Natomedlemskap. Dels är det rimligt att regeringen avvaktar utgången av kriget i Ukraina och vad Ryssland kommer att göra hädanefter innan regeringen bestämmer sig. När regeringen tidigare har sagt att man inte vill provocera Ryssland genom att kasta sig i armarna på Nato så har jag full respekt för detta. Ryssland är en farlig granne. Samtidigt inser både Magdalena Andersson och Peter Hultqvist att Sverige i längden inte har något att vinna på att krypa för Ryssland. Det är dessutom förnedrande.