Igår kväll, fredag, var det äntligen dags för Jesper och mig att äntra förstaklasskupén i På spåret-studion i Göteborg för semifinalen mot mysiga radioparet Louise Espstein och Thomas Nordegren.

Programmet spelades in så tidigt som den 25 oktober ifjol. Det har alltså varit en lång tid av väntan. Men väntar man på något gott väntar man aldrig för länge, brukar det brukar ju heta.

Matchen blev ojämn redan från början. Jesper och jag drog ifrån och tävlingen slutade med 51 poäng för oss mot 27 poäng för Louise och Thomas. 51 poäng var "världsrekord" för På spåret. För några år sen vann Peter Apelgren och Hélène Benno en match i På spåret med 53 poäng men på den tiden innehöll programmet en resa mer än idag (fyra resor istället för tre), så då fanns det större chans till högre poäng.

Jag överfölls av känslor av eufori när jag igår kväll satt där i TV-soffan tillsammans med Bosse och tittade på På spåret. Jag hade nästan glömt frågorna och blev glatt överraskad över att vi klarade oss så bra. Det var också roligt att läsa alla uppskattande artiklar och TV-recensioner i morse.

Samtidigt nyper jag mig i armen. Jag får inte bli övermodig, Livet består av framgångar och motgångar. I mitt fall har det de senaste åren mest handlat om motgångar (min cancersjukdom som kommer att påverka mitt liv negativt för all framtid). Det handlar om att vara ödmjuk inför livet, njuta av de eventuella framgångar man kan få men aldrig glömma bort att motgångar, sorg, nya sjukdomar och misslyckanden kan komma redan i morgon.

Nu ser jag fram emot att vara i final i På spåret igen. Nästa fredag, den 12 februari, möter Jesper och jag våra favoritmotståndare Anna Ekström och Göran Hägglund. Dessa två är vansinnigt duktiga, allmänbildade och pålästa. Riktigt tuffa motståndare, alltså. Jag vet ju förstås hur det gick i matchen men mina läppar är förseglade. Ni får hålla er till på fredag.

En sak som jag tycker är kul att berätta är det jag sade till Göran Hägglund när vi möttes i gruppspelet i början av oktober och Jesper och jag slog Anna och Göran med 39 poäng mot 30. Göran Hägglund var uppenbart besviken över förlusten efteråt men jag ropade uppmuntrande åt honom: "Vi ses i finalen, Göran". Det var ju bara på skoj. Jag hade ju ingen aning om att vi faktiskt skulle komma att mötas i finalen.

Men det blev så!!! Jag kan naturligtvis inte se in i framtiden men jag visste redan då att Anna och Göran var så bra att de mycket väl skulle kunna gå till final – även om de tvingades passera en kvartsfinal först. Det behövde inte Jesper och jag.

Tack älskade Jesper för att du varje gång lyckas locka fram mina bästa sidor. Hoppas att även jag har ett gott inflytande på dig. Vi ses på fredag – åtminstone i TV!