”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.

Så lyder ett gammalt visdomsord. Förmodligen betyder uttrycket att den person som visar en omåttlig girighet och vill lägga beslag på allt lätt kan bli bestraffad av andra personer.

En person som den senaste tiden har gapat efter mycket, det vill säga efter partiledarposten i Vänsterpartiet, som blir ledig till våren, är riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar.

Sen Jonas Sjöstedt för några veckor sen meddelade att han vid partiets kongress i maj kommer att lämna partiledarposten för att flytta till Vietnam, har spekulationernas vågor gått höga: Vem ska kunna ersätta denne skicklige, sympatiske och karismatiske partiledare?

Ja, det blir inte lätt. Den saken är klar. Trots att han företräder ett före detta kommunistiskt parti har Jonas Sjöstedt hyllats över partigränserna för sin skicklighet och förmåga att både debattera, förhandla och inte minst företräda sitt parti.

En person som först ansågs given som Sjöstedts efterträdare var partiets ekonomisk-politiska taleskvinna Ulla Andersson. Hon anses allmänt vara skicklig, kunnig och en hårdhänt förhandlare och skulle säkert klara av att leda partiet. Men Ulla Andersson meddelande häromdagen att hon inte står till förfogande.

Det kanske var ett uttryck för en viss självinsikt.

Ulla Andersson skulle trots alla hennes kvalifikationer aldrig lyckas svinga sig upp ens i närheten av Jonas Sjöstedts nivå. Hon gillar heller inte att själv stå i rampljuset utan vill bedriva politiken lite mer i skymundan. Och ska man vara partiledare så måste man älska att synas i TV och riskera att få se sin bild överallt på stan.

Men nu verkar partiledarstriden vara avgjord. Jag betonar ”verkar”. Man vet ju aldrig. De flesta politiska tyckare anser i alla fall att Nooshi Dadgostar har alla chanser att bli vald till partiledare i maj. Hon är ung. Hon är kvinna. Hon har invandrarbakgrund. Hon är kunnig och framförallt är hon idag vice partiledare och har därmed redan en stark ställning i partiet.

Men vem  ä r  människan egentligen??? Trots att hon sitter i riksdagen och trots att hon är Jonas Sjöstedts tillförordnade så vet ingen vem hon är, denna kvinna. Hon har hittills varit totalt osynlig. Hur ska hon på några månader lyckas marknadsföra sig själv så att hon blir den partiledare som Vänsterpartiet väljer vid kongressen? Jag har inget svar på det.

Det blir inte lätt för unga Nooshi, även om hon så sent som igår nominerades till partiledare av Vänsterpartiets partidistrikt i Östergötland. Det har också redan uttalats berömmande ord om henne från de närmaste kollegorna.

Men det är egentligen allt.

Varför bry sig om vem som ska leda lilla Vänsterpartiet? Jo, ur demokratisk synvinkel är Vänsterpartiet en viktig spelare i svensk politik. Vänsterpartiet är det enda oppositionspartiet till vänster om socialdemokraterna. Det behövs ett starkt vänsterparti, inte bara därför att storebror Socialdemokraterna just nu är riktigt på dekis utan framförallt för att vi idag har en stark högeropposition i Sveriges riksdag bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Även om det just nu ser ut som om Nooshi Dadgostar har störst chanser att bli vald till partiledare finns det faktiskt fler kandidater som enligt min mening är minst lika dugliga som hon.

Jag har själv två favoriter. Nackdelen med dessa är att båda är män. Min ena huvudfavorit är Jens Holm, 48, riksdagsledamot för V och tidigare ledamot av Europaparlamentet. Han är Vänsterpartiets expert på miljö- och klimatfrågor. Han är mycket kunnig, sympatisk och skulle säkert kunna lära sig hantverket att vara partiledare. Problemet är att han har sagt nej till att kandidera. Det är synd men det går ju ändra på.

Min andre favorit är Hans Linde. Han var riksdagsledamot för V fram till 2016. Sen dess är han ordförande för RFSU och har om V-politiker varit talesman i HBTQ-frågor. Hans Linde kandiderade till partiledarposten redan 2011 när Lars Ohly slutade och innan Jonas Sjöstedt blev huvudkandidat.

Möjligen kan Hans Linde av det skälet känna att han själv är bränd. Kanske vill han heller inte längre syssla med politik på heltid. Han sitter inte längre i riksdagen.

Men skulle han väljas till partiledare så får faktiskt Sverige sin förste homosexuelle partiledare någonsin. Det vore framsynt av Vänsterpartiet att välja honom.

Sist några ord om en av partiets tidigare mest färgstarka profiler, Rosanna Dinamarca. Hon sitter inte längre i riksdagen men hennes namn var det första som kom på tapeten när det blev känt att Jonas Sjöstedt skulle dra sig tillbaka.

Det är oklart om hon kandiderar. Det rådde under några dagar en viss turbulens kring just denna fråga. Idag är Rosanna Dinamarca i alla fall helt avförd från dagordningen. Det är bra. Även om hon är färgstark, karismatisk och har invandrarbakgrund så har hon faktiskt ganska dåligt omdöme.

Det får man inte ha om man ska bli trodd och respekterad i politiken. Det har hon dessvärre inte blivit. Lite för många ogenomtänkta solonummer och grodor för att duga.

I morgon tänker jag skriva några rader om Stefan Löfven igen.