Jag har inte varit i Almedalen i år. I våras fick jag några förfrågningar men valde av olika anledningar att tacka nej. Visst känner jag en viss avundsjuka gentemot alla de kollegor som frotterar sig i Visby och som njuter av att få vara så nära våra politiker som överhuvudtaget är möjligt. Visst skulle ett eller annat glas rosé sitta fint på Donners plats och visst skulle ett eller annat bjudkalas lägga sig väl till rätta i magsäcken.

Och så all denna politik. Jag har väl aldrig upplevt så mycket överbudspolitik som under årets Almedalsvecka – och lika många ofinansierade vallöften. Men så ligger ju också Feministiskt Initiativ snubblande nära den hägrande fyraprocentsgränsen. Igår försökte Gudrun Schyman få ihop FI:s ekonomiska politik med sans och ansvar men lyckades tydligen inte särskilt bra. Och igår lovade Alliansen att bygga höghastighetståg och bostäder för 400 miljarder (!) – ett löfte som dock inte behöver ha infriats förrän om så där 30 – 40 år och då finns sannolikt varken Reinfeldt, Hägglund, Lööf eller Björklund kvar i politiken och behöver därmed inte ställas till ansvar för att det bara "bidde en tumme". Det brukar ju bara bli små tummar kvar av de mest storslagna löftena.

Förresten undrar jag vad uttrycket "det bidde bara en tumme" kommer ifrån. Jag har ofta funderat på det och tror att det möjligen kan ha med stickning av vantar att göra. Man börjar med att sticka tummen på vanten men när tummen sen ska bli en hel hand, ja då har antingen garnet eller intresset tagit slut. Finns det någon bland er därute som har svaret på min fråga, så hör gärna av er..

Åter till Almedalen och till de många drinkarna, de tusentals jättejätteintressanta seminarierna, de fängslande partiledartalen, alla de spännande intervjuerna i alla de TV-kanaler som fått plats i Visby, de läckra smörgåsborden, de smaskiga snittarna, kaffet och konjaken efteråt och allt det där. Men allt har ett slut. Spektaklet i Almedalen är inget undantag. Redan ikväll, torsdag, efter Fredrik Reinfeldts tal, packar de flesta sina väskor för att ta första färjan tillbaka hem till fastlandet och till den hägrande och välförtjänta semestern. Lite bakfulla kanske men ändå…Nåja, jag ska inte glömma att säga att åtminstone journalisterna har gjort vad de förmått för att fylla tidningar, radio- och TV-kanler.

Men om en vecka har tyvärr alla glömt Almedalen. Vad var det som sas där egentligen? Minns inte riktigt. Kanske gjorde rosévinet och konjaken att lite för många hjärnceller strök med.

Under årens lopp har jag lärt mig en sak: Almedalen saknar nästan alltid betydelse för svensk inrikespolitik, möjligen med undantag för valår. För det som sades och utlovades där, det försvann i vågskvalpet efter Gotlandsfärjan.