Bara några dagar före midsommarafton föll Stefan Löfven och hans regering. Strax före klockan halv elva i förmiddags och med 181 röster mot 109 röstades statsministern ner i en misstroendeomröstning i riksdagen.

Det var en sensationell och historisk händelse i svensk inrikespolitik. Det var nämligen första gången någonsin som en sittande statsminister röstades ner av en majoritet av ledamöterna genom en misstroendeomröstning i riksdagen.

Stefan Löfven, som har varit statsminister sen 2014, har väl hittills knappast utmärkt sig för några historiska bedrifter. Men idag, på årets längsta, ljusaste och vackraste dag, blev han historisk – dock utan att själv vilja att det skulle bli så.

Redan igår visste vi vart det skulle barka hän. Stefan Löfven har säkert själv känt på sig det stundande nederlaget under en tid. Men vi andra, vi som inte deltar i politiken på annat sätt än som åskådare, blev chockade. Framförallt chockades vi av det sätt på vilket Stefan Löfven röstades ner.

Det skedde nämligen genom en synnerlig ohelig allians mellan Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna, en allians som naturligtvis bara existerade under själva omröstningen.

Vem skulle kunna tro att radikala och socialistiska Vänsterpartiet och dess nya ledare Nooshi Dadgostar skulle förena sig med Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson i beslutet att störta Stefan Löfven? Men i politiken tycks allt vara möjligt.

Det var alltså inte bara händelsen som sådan, nämligen att en statsminister för första gången i historien röstades ner i riksdagen i en misstroendeomröstning, utan framförallt hur omröstningen gick till och vilka som drev fram den.

Både Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch (KD) har varje dag längtat efter att få bort Stefan Löfven från makten. Det är inget konstigt med det eftersom en politisk opposition alltid vill ta över regeringsmakten. Men nu fick de en välkommen hjälp av en av sina värsta motståndare och största hatobjekt, nämligen vänsterpartiet.

Det var nämligen Nooshi Dadgostar och hennes parti som nu – begripligt nog – hade tröttnat på att vara transportkompani åt regeringen Löfven utan att själva ha något inflytande över politiken. Nu tänkte de sätta ner foten. Och det var på grund av en enda för (V) mycket väsentlig fråga, nämligen marknadshyror och fri hyressättning i nyproduktionen av bostäder.

När den så kallade Januariöverenskommelsen kom till skott 2019 efter fyra månader av regeringslöst tillstånd i Sverige kunde Stefan Löfven bli statsminister sen han gått med på en lång lista med borgerliga förslag i 73 olika punkter.

En av dessa punkter, nr 44, gällde fri hyressättning i nyproduktionen av bostäder, en idé som Löfven själv starkt ogillade men som han tvingades gå med på för att överhuvudtaget få till stånd det stöd i riksdagen från centern och liberalerna som han så väl behövde för att kunna regera.

Han gick med på de 73 punkterna men förre vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde samtidigt klart att han skulle kunna svälja 72 av punkterna men inte den sjuttiotredje, nämligen förslaget om marknadshyror. Han lovade att vänsterpartiet den dag regeringen lade fram ett sådant förslag till riksdagen skulle fälla regeringen.

Sen avgick Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar tillträdde som partiledare i slutet av oktober i fjol och ärvde därmed den heta frågan om marknadshyrorna.

Frågan aktualiserades plötsligt när en statlig utredning nyligen lade fram ett betänkande som föreslog just marknadshyror och fri hyressättning i nyproduktionen av bostäder. Man ska komma ihåg att det här bara var ett utredningsförslag. Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslaget utan skickat ut det på remiss till berörda intressenter.

Men Nooshi Dadgostar tyckte ändå att tiden nu var inne att slå till. Under de senaste dagarna har hon förklarat att om de blir marknadshyror i nyproduktionen så kommer vänsterpartiet att fälla regeringen i riksdagen.

Stefan Löfven och Annie Lööf presenterade igår ett motdrag som de trodde skulle kunna blidka vänsterledaren. Motdraget gick ut på att parterna på bostadsmarknaden/hyresmarknaden själv skulle sätta sig ner och förhandla fram en lösning på hur hyressättningen i nyproduktionen skulle utformas. Hittade parterna en egen förhandlingslösning skulle utredningsförslaget kastas i papperskorgen men om parterna misslyckades skulle regeringen verkställa utredningsförslaget och införa fri hyressättning i nyproduktionen av bostäder.

Det motdrag gillades inte av Nooshi Dadgostar. Hon kallade förslaget oseriöst. Hon valde istället att fullfölja planen att rikta misstroende mot regeringen i riksdagen. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna passade nu på det efterlängtade tillfället att hoppa på tåget och fälla regeringen och slog därmed följe med Nooshi Dadgostar. En minst sagt ohelig allians, alltså.

Resultatet blev att Stefan Löfven i förmiddags röstades ner av en bedövande majoritet i riksdagen.

Sverige befinner sig hastigt men kanske inte lika lustigt mitt inne i en regeringskris, bara några dagar före midsommar och bara någon vecka innan semestrarna drar igång.

Situationen för Stefan Löfven blev heller inte bättre när liberalernas ledare Nyamko Sabuni några minuter efter Löfvens presskonferens förklarade att riksdagen nu saknar förtroende för statsministern. Förutsättningarna för att fortsätta att regera med stöd av Januariöverenskommelsen var enligt Sabuni totalt förändrade. Avtalet var från början ohållbart och problematiskt, menade hon.

Hon lovade att hon i samband med att talmannen börjar sondera bland partierna för att hitta en ny statsministerkandidat kommer att förorda en borgerlig regering.

”Januariavtalet duger inte”, fastslog hon. ”Det har underkänts av riksdagen. Det går inte att regera med en regering där ett av stödpartierna (läs: vänsterpartiet) har isolerats”.

Nyamko Sabunis dödförklaring av Januariöverenskommelsen kan för den oinvigde te sig märklig. För när liberalernas gruppledare Johan Pehrson i riksdagen före omröstningen i morse gick upp i talarstolen förklarade han att liberalerna tänkte lägga ner sina röster i omröstningen och därmed stödja Stefan Löfven och hans regering. Någon timma senare sa hans partiledare tvärtom.

Vad rör sig inom liberalerna egentligen? Att vara liberal är att vara kluven, har det hetat. Var det den kluvenheten vi blev vittne till idag, när partiets gruppledare i riksdagen stödde Stefan Löfvens regering medan partiordföranden strax efteråt dödförklarade hela samarbetet med Löfven? Politik sägs vara det möjligas konst men det verkar också vara det omöjligas konst.

Det var så att när Januariöverenskommelsen snickrades ihop för två och ett halvt år sen  ställde liberalerna och centern flera ultimativa krav för att stödja regeringen. Men även förre vänsterledaren Jonas Sjöstedt förklarade att om regeringen lade fram ett förslag om marknadshyror så skulle vänsterpartiet fälla regeringen.

Förre liberale ordföranden Jan Björklund krävde dessutom att vänsterpartiet skulle isoleras totalt från allt inflytande för att Björklund skulle underteckna avtalet. Vänsterpartiet skulle enligt Björklund (och även Annie Lööf) stödja regeringens förslag i riksdagen men helt sakna möjligheter att påverka politiken.

Detta ultimativa krav kallades ”förnedringsklausulen”. Och en förnedring var det minst sagt. Inte att undra på att vänsterpartiet idag ville ta ut sin hämnd och störta Stefan Löfven.

Men bara någon timme efter dagens misstroendeomröstning i riksdagen stod samma Nooshi Dadgostar och nästan grät och tycktes be om förlåtelse för det kaos hon hade åstadkommit. Hon lovade att nu göra allt för att allt skulle bli bra igen. Hon var beredd att samtala, diskutera och förhandla hur mycket som helst – trots att hon bara någon timme hade fällt den statsminister hon nu plötsligt vill förhandla med.

Vad händer nu? Tja. Under eftermiddagen har Stefan Löfven förmodligen träffat flera av partiledarna för att sondera framtiden. Löfven har i praktiken bara två alternativ att välja mellan: antingen försöka sy ihop ett nytt regeringsunderlag eller utlysa ett extraval. Det senare skulle han göra om förhandlingarna med de andra partierna misslyckades.

Det går i skrivande stund inte att säga hur denna politiska sörja ska kunna redas ut. Flera broar har rivits. Hur ska Löfven kunna erbjuda vänsterpartiet ett politiskt inflytande bara några dagar efter det att vänsterpartiet störtade honom från makten? Hur ska Löfven kunna bygga en bro till de gamla samarbetspartierna centern och liberalerna igen och försöka laga januariöverenskommelsen så att den blir funktionsduglig när Nyamko Sabuni redan har förklarat att den är död? Hur ska Löfven kunna övertyga Annie Lööf att samarbeta med vänsterpartiet när partierna avskyr varandra som pesten?

Och vad finns det för regeringsalternativ på den borgerliga sidan? Inga, såvitt jag kan bedöma. Om Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle försöka bilda regering tillsammans så skulle de bara kunna skrapa ihop 173 mandat. Det skulle inte räcka för majoritet som riksdagen se ut idag.

Centerns Annie Lööf har sagt att hon aldrig skulle sätta sig i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Därför går centerns röster inte att räkna in i en eventuell borgerlig regering.

Skulle Löfven fundera på att regera (eller samarbeta) med centern och miljöpartiet skulle de bli en svag minoritetsregering med bara 147 mandat. Skulle Löfven även ta in vänsterpartiet i det samarbetet skulle inte heller det räcka till en majoritet, bara till 174 mandat.

Som riksdagens sammansättning ser ut idag finns det inga realistiska regeringskonstellationer som skulle kunna nå politisk majoritet i riksdagen. Vill Löfven fortsätta att regera så kan han kunna göra det i form av en socialdemokratisk minoritetsregering (möjligen en regering tillsammans med miljöpartiet) men vilka partier skulle stödja en sån regering i riksdagen när så många av de borgerliga partierna vill ha bort Stefan Löfven?

Återstår då ett extraval. Löfven förklarade idag att han inte alls uteslöt ett extraval. Socialdemokraterna skulle rentav kunna skrapa åt sig ytterligare röster i ett sådant val. Vilka övriga partier är det som skulle tjäna på ett extraval och vilka skulle förlora?

Socialdemokraterna skulle definitivt tjäna på det. Även moderaterna och Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas i ett extraval. Vänsterpartiet skulle definitivt stärka sin ställning efter Nooshi Dadgostars kraftfulla (?) politiska insatser de senaste dagarna.

Däremot vore ett extraval en katastrof för liberalerna som idag bara har stöd från 2,5 procent av väljarkåren. Miljöpartiet ligger också under riksdagsspärren och skulle riskera att åka ur riksdagen tillsammans med liberalerna. Även kaxiga Ebba Busch och KD skulle leva farligt i ett extraval. KD:s ställning i väljarkåren är idag historiskt svag.

Så vad vi ser nu är en gigantisk politiskt storkrig där ingen kan se någon konstruktiv lösning. Det finns självfallet vinnare i det här kriget men det finns också flera stora förlorare. Det är tur för de stackars väljarna att sommarstiltjen är här och att de kan ägna sig åt trevligare saker än att oroa sig för ett kommande regeringslöst tillstånd.