För den som är intresserad av svensk inrikespolitik har den gångna veckan varit angenäm och givande. Jag tänker närmast på Politikerveckan i Järva i norra Stockholm som avslutades i söndags. I Järva-området finns flera av de s k utanförskapsområdena i Sverige, t ex Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby, delar av Spånga, Kista, Hallonbergen m m, alltså de områden där de största politiska problemen finns med hög gängkriminalitet, hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå.

Initiativet bakom Politikerveckan i Järva togs av ex-somaliern Ahmed Abdirahman, själv bosatt i Järva och ordförande för den ideellla föreningen The Global Village. Syftet med denna alternativa politikervecka var att minska utanförskapet och föra politiker och medborgare närmare varandra. Utanförskapsfrågorna kom också att dominera denna politikervecka. Ett enligt min mening var det ett mycket hedervärt initiativ, som förhoppningsvis kommer att fortsätta.

När det stod klart att det skulle bli en ny, alternativ och annorlunda politikervecka i de stockholmska utanförskapsområdena, så tackade givetvis alla partiledare ja till att komma. Alla var där på Spånga Idrottsplats. Veckan avslutades med ett anförande av statsminister Stefan Löfven.

Många kloka (och kanske mindre kloka) ord yttrades av våra politiker under Järvaveckan. Många journalister var där. Däremot saknades dessvärre publiken. De många människor som bor och lever i de här områdena har inte särskilt mycket till övers för våra politiker. Många förstår inte ens svenska. Andra har helt vänt samhället ryggen. Men det fanns också boende som kom och lyssnade på politikerna.

Det finns de som anser att politikerna under Järvaveckan talade för döva öron. Detta är fel. Det stod kanske inte så många hurrande lyssnare runt talartribunen. Men medierna förmedlade de politiska budskapen. Ledarskribenterna skrev sina kommentarer och analyser och politiska debattörer uttryckte sina åsikter. I radio och TV debatterades det och vreds och vändes på allt som hade sagts. Precis som det ska vara. Politikerveckan var en seger för den demokratiska debatten och ett seriöst försök att göra politik begriplig – utan kommersiella jippon.

Varför skriver jag om detta idag? Jo, därför att jag i många år har blivit alltmer skeptisk till den verkligt stora politikerveckan, nämligen den i Almedalen i Visby. Denna utspelar sig under den första veckan i juli varje år, så även i år.

Till Almedalen kommer politiker och partiledare beväpnade till tänderna med nya fräcka politiska argument och utspel. Men politikerna riskerar numera mer och mer att trampas ner av alla företagare, organisationer och föreningar, alla lobbyister, alla kommersiella jippomakare, alla cocktailparties, alla rosévinsmingel, alla goda middagar och all alkohol som sköljs över Visby under dessa dagar. För det är detta Politikerveckan i Almedalen numera handlar om. –  ett enda gigantiskt mingelparty. Politiken är inte längre huvudmålet för Almedalsveckan utan har istället den formella förevändningen för att resa dit i helt andra syften.

Almedalen har enligt min mening urartat till ett kommersiellt jippo där alla s k opinionsbildare och lobbyister bokar lokaler och hotellrum flera år i förväg för att få vara med på ett hörn, för att synas och höras. Ofta talar de dock för döva öron. Att sälja alternativa hälsoprodukter, företagskoncept, grön el och smarta klimatidéer verkar idag vara viktigare än politik i Almedalen.

Almedalsveckan har också utvecklats till den svenska massmediakårens sommarnöje nummer ett – tillika lobbyisternas bästa propagandaforum. Visst pratas det politik. Visst intervjuar journalisterna politikerna. Men vem lyssnar? Almedalen inträffar just när sommarsemestrarna har inletts. Svensson har redan packat bilen, husvagnen eller husbilen full med sommarprylar och campingutrustning och gett sig iväg på en nostalgisk tripp genom det vackra soliga (?) Sverige. Andra har kanske åkt till Italien, Mallorca eller Kanarieöarna, där man garanterat kan njuta av mera värme än i Sverige.

Inte många lyssnar på politikerna i Almedalen – ingen mer än journalisterna och opinionsbildarna själva. Även om journalister klagar på att det var alltför få väljare i publiken under politikerveckan i Järva så tror jag att de få som var där och tog till sig de politiska budskapen var minst lika många och minst lika motiverade som de vanliga Svenssons som tar till sig budskapen från Almedalen om de råkar få höra något därifrån.

Almedalen har blivit en lekplats för journalister och makthavare plus några till. Politiken är inte lika viktig som rosévinet och drinkarna. Järvaveckan saknar allt av den bedövande glamour som präglar Visby under den första juliveckan men den innehåller likafullt de så viktiga hårda, knastertorra politiska budskapen. Dessutom infaller Järvaveckan under en tid när folk fortfarande jobbar och är hemma. Almedalsveckan sammanfaller däremot med den tid då alla flyr bort från den politiska vardagen.

Jag har varit i Almedalen några gånger under mina många journalistår. Det har aldrig gjort mig särskilt upphetsad. Jag känner mig ensam och främmande där. Jag känner mig bortkommen och vet inte vem jag ska prata med. Jag avskyr mingelpartyn och sommardrinkar tillsammans med politiker. Jag vill heller inte vara uppe hela natten och hälla i mig rosévin och iskalla drinkar. Jag vill lägga mig i tid på kvällarna för att kunna stiga upp pigg och nyter och inte bakfull till nästa dags arbetspass.

Kvintessensen av detta resonemang är kort och gott att Almedalsveckan borde läggas ner, eftersom den inte längre tjänar något politiskt syfte. Möjligen kan den få hållas när det är valår, då den politiska temperaturen är högre. Permanenta istället Järva-veckan. Där finns det chans att de politiska budskapen faktiskt sipprar ut till dem de är avsedda för och inte försvinner in i dimman bland överförfriskade journalister och lobbyister. Järva-veckan kan göra skillnad. Det kan däremot inte politikerveckan i Almedalen göra längre.

Dessutom vet jag av egen erfarenhet att det som har sagts under Almedalsveckan är glömt redan veckan därpå. Vem bryr sig? Jo, jounalisterna, opinionsbildarna, politikerna själva och lobbyisterna – men knappast vanligt folk. Statsminister Stefan Löfven avstår från Almedalsveckan i år. Det är strongt.

Däremot kommer liberalernas självutnämnda partiledarkandidat Birgitta Ohlsson att vara där. Det kan man gott förstå.

Hon måste ju propagera allt vad hon orkar för att hennes parti ska inse att hon är den bästa partiledaren för liberalerna . Men då måste hon jobba hårt – och mingla som tusan. Jag tror ändå inte att det räcker.