Idag kom den länge emotsedda regeringsombildningen. En del säger att den bara bidde en tumme. Andra menar att det var en lagom stor regeringsombildning. Själv tycker jag att Löfven kunde ha tagit i mera och bytt ut ytterligare några av sina socialdemokratiska ministrar.

 

Man kan säga att Löfven i alla fall genom valet av nya MP-ministrar gett miljöpartiet en helt annan potential och styrka än vad som gällde före MP-krisen. Att utse en så stark person som EU-parlamentarikern och förra MP-språkröret Peter Eriksson till bostadsminister är säkert bra för bostadsbyggandet. Men Stefan Löfven riskerar med Peter Eriksson i regeringen att undergräva sin egen maktposition. Hur sympatisk och populär Peter Eriksson än är så kommer han att ge miljöpartiet ett helt annat inflytande i regeringen än vad som gällde under Åsa Romsons och Mehmet Kaplans tid. Han kommer att hårdhänt driva igenom de miljöpartistiska kraven. Å andra sidan är det kompetenta och starka ministrar en regering behöver, inte svaga flummare.

 

 

När den för allmänheten helt okända miljöpartisten Karolina Skog också plockades in i regeringen som miljöminister, så har miljöpartiet förbättrat sin styrkeposition gentemot socialdemokraterna i regeringen med flera hundra procent. Karolina Skog har fram till idag varit kommunalråd i Malmö och anses mycket kompetent.

 

 

Lägg därtill det nya MP-språkröret Isabella Lövin som fortsätter som biståndsminister och blir vice statsminister, så har MP formerat ett närmast oslagbart lag, i varje fall för dem som stödjer miljöpartiet.

När det gäller det egna partiet har Löfven gjort två bra saker:

 

 

Dels ger han framtidsminister Kristina Persson sparken, dels gör han den mycket dugliga Ann Linde till EU- och handelsminister.

 

 

Ann Linde var den enda på dagens presskonferens som verkligen vågade visa sin förtjusning över att få bli minister (möjligen med undantag för Peter Eriksson). Visserligen har Ann Linde arbetat som statssekreterare åt regeringens populäraste minister, Anders Ygeman, men det är förvånande att en så duglig kvinna som Ann Linde inte har promotats mera av det socialdemokratiska partiet tidigare. Hon är ännu ett exempel på duktiga kvinnor som tvingas leva och arbeta i skuggan av mindre dugliga män, Anders Ygeman undantagen.

 

 

Stefan Löfven borde ha sopat ännu effektivare bland sina egna statsråd men han vågade inte. Ministrar som infrastrukturminister Anne Johansson, folkhälsominister Gabriel Wikström och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson har varit lika osynliga som handlingsoförmögna och borde ha bytts ut. Men Löfven nöjde sig med en måttlig regeringsombildning, kanske för att slippa erkänna att han från början inte tog ut det bästa laget.

 

 

Om valet av de tre nya ministrarna var ett bra drag av statsministern, så förstår jag inte varför han lyckades krångla till departementsindelning på det här sättet. Flera ministrar disponerar nu över ett revir som mera liknar en diversehandel än ett departement. Peter Eriksson ska både vara bostadsminister och digitaliseringsminister. Jag förstår inte logiken i detta.

 

 

Ibrahim Baylan befordras visserligen till samordningsminister men han ska fortfarande vara energiminister. Hur ska han hinna med allt, stackars karl?

 

Isabella Lövin blir kvar som biståndsminister men hon ska också vara klimatminister. De flesta tycker väl att miljö- och klimatfrågorna hör ihop. Men det tycker tydligen inte Stefan Löfven när den nya miljöministern Karolina Skog inte får vara klimatminister eftersom Isabella Lövin ska ha hand om detta. Visst kan man säga att bistånd och klimat hör ihop men det som verkligen hör ihop är klimat och miljö. Underliga äro Herrans vägar.

Detta gör att Stefans Löfvens regeringsombildning mera upplevs som ett mischmasch för att tillgodose de olika statsrådens personliga intressen än effektiviteten i regeringsarbetet. Visserligen avslöjade Peter Eriksson, vår nye digitaliseringsminister, att han inte ens har något twitterkonto men han får väl chansen att lära sig lite om internet nu när han blir minister för det digitala.