Regeringen Löfven fattar ibland riktigt kloka beslut. Det gäller bl a beslutet att skilja Dan Eliasson från sin tjänst som rikspolischef. Det var inte en dag för tidigt. Kraven på Eliassons avgång har duggat tätt de senaste åren – trots att Eliasson tillsattes så sent som 2015.

Dan Eliasson avgår som rikspolischef den 15 februari. Men han får ett nytt fint jobb istället, som chef för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, en viktig myndighet i och för sig, särskilt nu när det sägs att kriget ska komma, men inte tillnärmelsevis så viktig och central som Polisen.

Det största felet med Dan Eliasson som rikspolischef är att han inte är polis. Och det är ingen bagatell precis. En centralbyråkrat som Eliasson, som har varit statssekreterare i Justitiedepartementet, chef för Migrationsverket och chef för Försäkringskassan har visserligen en gedigen erfarenhet av att styra och ställa i en statlig myndighet men Polisen är inte vilken statlig myndighet som helst.

Det kan inte vara kul för Dan Eliasson att idag läsa kommentarerna till hans avgång. När någon lämnar sin post så borde den normala reaktionen vara: ”Å, vad tråkigt. Vi hade så gärna velat ha dig kvar som chef”.

Så icke nu. Fyra partiledare på rad berömmer samfällt Eliassons avgång:

Jimmy Åkesson: ”Det är givetvis väldigt positivt för polisen att Dan Eliasson slutar som Rikspolischef”

Ebba Busch-Thor: ”Välkommet att Eliasson lämnar polisen. Ovälkommet att han tar över MSB som också är viktig myndighet”

Jan Björklund: ”Bra att Dan Eliasson (S) avgår. Men det räcker inte. Nu krävs ny politik”.

Men den person som kanske är allra gladast idag är kriminologen, författaren och TV-profilen Leif GW Persson. Han är nog den som hårdast och mest oförblommerat har kritiserat Dan Eliasson och hävdat att denne har varit inkompetent. GW har inte missat något enda tillfälle att ge Dan Eliasson en känga.

GW är naturligtvis smickrad över att regeringen ”följde hans goda råd att avsätta Dan Eliasson”.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Dan Eliasson inte var någon lämplig chef för Rikspolisstyrelsen. Eftersom ha själv inte var polis hade han kanske inte den rätta kollegiala känslan för alla de tiotusentals poliser som med risk för det egna livet varje dag arbetar med att jaga brottslingar.

Polisens utsatthet har också ökat genom att kriminaliteten har blivit allt grövre, allt mera hänsynslös. Gängskjutningarna, som bara tycks öka i antal, har ställt alldeles särskilda och nya krav på polisen, både när det gäller att sätta fast gärningsmännen och inte minst när det gäller att utreda dessa brott så att de kan leda till åtal och fällande domar, något som inte har visat sig vara det enklaste.

Här har polisen inte varit särskilt framgångsrik. Polisen ligger numera flera steg efter de kriminella, som inte bara skjuter varandra utan också angriper polisen som myndighet. Polisens arbete har därför blivit allt farligare för varje dag.

Det Dan Eliasson har kritiserats mest för internt inom polisen är hans sätt att genomföra den nya polisorganisationen, en omorganisation som han fick ta hand om när han tillträdde. De konkreta förändringarna är Eliasson inte ansvarig för – de bestämdes av regeringen. Däremot har han visat en monumental okänslighet i sitt sätt att sätta organisationen i sjön, vilket han har fått hård intern kritik för.

I detta läge krävs att den person som ska leda hela polisorganisationen har förutsättningar att skapa förtroende hos den enskilde polismannen/poliskvinnan. Det har Dan Eliasson misslyckats med. Istället har han utsatts för en målmedveten kampanj inom de egna leden för att få bort honom. Och nu har man lyckats.

Det är naturligtvis inte Rikspolischefen som personligen jagar brottslingar, även om Dan Eliasson i samband med terrordådet på Drottninggatan den 7 april i fjol gav sig själv en mycket central roll, ledde presskonferenserna i polishuset och gärna ville synas i TV. Det fick han kritik för och försvann snabbt från scenen och överlät arbetet åt de poliser som arbetar med den operativa verksamheten.

Dan Eliasson saknade förtroende. Det är allvarligt. Det är inte bara inför sina egna underställda som förtroendet måste finnas. Det måste också finnas hos allmänheten. Folk måste känna att landets högste polischef är en person man kan lita på och stötta sig mot. Det har inte folk känt. Eliasson har varit alldeles för lös i köttet.

Nu byts han ut och hamnar som chef för Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap på en betydligt mindre utsatt position, där han inte kan göra särskilt stor skada.

Vem blir då Dan Eliassons efterträdare som rikspolischef? Ja, det vet vi ännu inte. Regeringen kommer att presentera den nye rikspolisen efter regeringssammanträdet i morgon. Jag har två bra namnförslag:

Det ena är chefen för polisen i Västra Götaland Erik Nord. Han är en omvittnat skicklig och förtroendeskapande polischef. Dessutom gillar Leif GW Persson honom, även om GW självklart inte har vetorätt vid tillsättning av rikspolischefer.

Problemet är att Erik Nord kanske inte vill lämna Göteborg. Göteborgare brukar inte vilja flytta till Stockholm.

En annan kandidat, som jag har lanserat tidigare, är Lena Matthijs. Hon är polisområdeschef för polisen i Västra Götaland och är dessutom en skicklig deckarförfattare. Nu är det inget inträdeskrav för en rikspolischef att skriva bra deckare, men Lena Matthijs är också en mycket bra person och polis. Jag tror dock inte att hon vill lämna Ulricehamn, där hon bor med sin familj.

Vi får se vem regeringen kommer fram till. Det viktiga är att regeringen den här gången inte utser en centralbyråkrat till ny rikspolischef utan en polis med gedigen polisär erfarenhet. Det är i alla fall en god början.