Ikväll har vi haft strömavbrott igen! Det är andra gången på mindre än tio dagar. Hela huset mörklades klockan 16.15. Jag höll precis på att avsluta den dagliga träningen på mitt lilla hemgym och tänkte duscha, då allt blev svart.

”För h-e”, väste jag. ”Inte nu igen”! På undervåningen hörde jag däremot Bosse viska halvhögt: ”Va´ mysigt”. Nej, det är inte det minsta mysigt, även om det blev mysiga bilder när jag en stund senare gick omkring i huset med mobilen i högsta hugg för att ta bilder på det nya svarta. Om ni tycker att vissa av bilderna är väldigt mörka så beror det inte på exponeringen utan på att det var kolsvart i huset. Bara några stearinljus gav oss lite ledsyn.

I dessa dagar älskar vi inte precis Vattenfall. Jag förstår inte varför hela Tungelsta ska mörkläggas en gång i veckan, när det inte snöar eller stormar utan är ganska lugnt ute och när de flesta elkablar är nedgrävda i marken.. Det rörde sig heller inte om något planerat avbrott såvitt jag kunde förstå. Något måste vara grundläggande fel med elförsörjningen i Tungelsta.

De här ständiga strömavbrotten gör att jag inser hur oerhört sårbara vi är i vårt samhälle, särskilt om man som vi bor på landet eller i glesbygd. När strömmen går och allt blir svart blir det så oerhört tydligt hur beroende vi är av el. Allt styrs av elen. Belysningen, uppvärmningen, spisen, vattenpumpen i brunnen, tvättmaskinen, toaletterna, ja allt. Det enda som fungerar tills batterierna tar slut är mobilerna och min laptop.

Vår energikälla här hemma är ved. Vi eldar i vedspisen, som i sin tur är kopplad till en ackumulatotank. I denna värms allt vatten upp, som sedan strömmar ut i elementen och värmer upp huset och dessutom skapar det livgivande varmvattnet som strömmar ut ur vattenkranar och dusch.

Bosse och jag hade tänkt brygga kaffe efter min träning. Det gick inte. Spisen fungerade ju inte, inte heller kaffebryggaren. Vi kunde heller inte elda i köksspisen och värma vattnet på den, eftersom risken då fanns att vattnet i ackumulatortanken skulle bli överhettat och börja koka. När strömmen har gått fungerar ju inte cirkulationspumpen, som driver runt vattnet i tanken och sköter omsättningen av varm- och kallvatten.

Jag beklagade ikväll att vi inte har investerat i något gasolkök. Det borde vi göra, inte minst nu när alla talar om att ”kriget ska komma”, när myndigheterna går ut med krisinformation om hur vi medborgare ska göra för att klara en längre kris och en längre tids avspärrning.

Bosse och jag är väldigt glada över att vi har vedspis. Den värmer så skönt. Men eftersom den är kopplad till vattensystemet så fungerar den inte när strömmen har gått. Tala om moment 22.

Utan kaffe och utan att ha kunnat duscha lade jag mig på sängen. Plötsligt kom Bosse uppför trappan. ”Elisabet, jag har kommit på en grej”, – ”Vadå?” undrade jag. ”Jo, vi har ju en inkopplad vedspis ute i det andra huset. Det hade jag glömt.” Även jag hade glömt denna vedspis som i högsta grad fungerar men som vi aldrig använder.

Jiippii, skrek jag. Då kan du elda i den spisen och koka vatten där, så kan vi dricka kaffe om en stund. Sagt och gjort. Det tog ungefär en halvtimma för Bosse att få eld i den andra vedspisen och värma kaffevattnet. Men sen kunde vi brygga vårt eftermiddagskaffe som om ingenting hade hänt.

Kvart i sex kom strömmen tillbaka, just när vi just satt och smuttade på kaffet.

I den här situationen blir jag mycket oroad när jag hört att statliga Boverket ”av miljöskäl” vill förbjuda vedspisar och vedpannor. Det är ju inte klokt! I ett läge där myndigheter, regering och riksdag uppmanar oss att förbereda oss för krig, vill en annan statlig myndighet förbjuda den enda uppvärmningsmöjlighet som står till buds när elen försvinner, nämligen vedspisen.

Det ena handen vet verkligen inte vad den andra gör.

Rädda vedspisen, säger jag.