Bosse och jag har under årens lopp gradvis trappat ner vårt julfirande. Vi har båda tröttnat på den traditionella julmaten. Efter mina bukoperationer kan jag heller inte längre äta fet mat, så mina magbesvär underlättar för mig att skaffa mig andra matvanor.

Men i år skulle vi verkligen slå till med en s k Alternativ jul. För det första bestämde Bosse tidigt att det inte skulle bli några julklappar. Det tyckte jag var tråkigt eftersom en julklapp eller två brukar befrämja ett gott humör. Men nej, inga julklappar i år. Jag bestämde dock i hemlighet att bryta mot vår överenskommelse eftersom Bosse behövde ett par nya vinterskor. Jag köpte sådana åt honom men för att markera att det minsann inte handlade om någon julklapp, så fick han skorna redan två dagar före julafton.

Innerst inne hade jag hoppats att han trots sitt beslut ändå skulle köpa någon liten julklapp till mig. Men icke. Det tycker jag var väldigt snålt av honom.

För det andra var det julmaten. Att helt avstå från traditionell julmat var naturligtvis inte svårt. Tvärtom. Jag hade därför på ett tidigt stadium bestämt att vi skulle äta älgstek på julafton. Visst, sa Bosse, och inhandlade en vakuumförpackad älgstek.

Följande matvaror var alltså portförbjudna hos oss i jul:

Ingen sill. Ingen senapssill. Ingen rökt ål. Ingen gravad lax. Ingen ansjovis. Inga ägghalvor med räkor och löjrom. Ingen sillsallad. Ingen rödbetssallad. Ingen skagenröra. Ingen julskinka. Ingen julkorv. Ingen sylta. Inga prinskorvar. Inga köttbullar. Ingen Janzons frestelse. Ingen grönkål. Ingen lutfisk. Ingen risgrynsgröt. Ingen ris à la Malta. Inga klenäter. Ingen brännvin. Ingen vodka. Möjligen ett glas rödvin men ingen julmust. Bara vatten. Ingen julöl. Ingen svagdricka.

Ja, det fanns säkert fler saker som vi inte skulle ha på julbordet men som jag har glömt nu. Vad blev det istället? Jo, vi skulle tillreda älgsteken på ett alldeles unikt sätt. Jag hittade ett recept på nätet på långkokt älgstek i ugn.

Klockan 11.15 på julaftonens förmiddag påbörjades anrättningen. Jag lade älgsteken i en järngryta. I grytan slog jag i en flaska rödvin, några lagerblad, några enbär, vitlök, en gul lök i grova bitar, färsk timjan, färsk rosmarin, svartpeppar och lite salt. Dessutom skivade jag några halvor konserverade persikor och lade ner dem i grytan. Varför jag valde persikor vet jag inte, Kanske ville jag att det skulle finnas något sött och fruktigt i grytan också.

Grytan skulle nu in i ugnen. Ugnen var satt på 110 grader. I denna måttliga ugnsvärme skulle älgsteken stå och puttra i 7 timmar (!). Exakt klockan 18.15 på julaftonskvällen tog Bosse ut grytan ur ugnen. Jag stekte lite röd och grön paprika samt morötter i en stekpanna. Till köttet skulle vi äta potatisgratäng. Såsen gjorde jag av den vätska som fanns kvar i grytan sen vi silat bort alla grönsakerna och kryddorna.

Det skulle bli en riktigt klimatvänlig julmiddag. Nyttig, näringsrik. fettsnål och gjord på riktiga naturliga råvaror, vilt kött, alltså inte kött från kossor som släpper ut metangas i atmosfären, och nyttiga grönsaker.

På papperet var det här en fantastisk maträtt tillagad efter kokkonstens alla regler. Köttet var förstås lika mört som pulled pork och föll sönder i sina beståndsdelar när vi lade upp det på tallriken. Bosse och jag såg fram emot vår julmiddag med stor förväntan.

Det fanns bara en hake. Lukten. Sen ugnen efter någon timma hade blivit varm började lukten av vilt sprida sig i köket och senare i hela huset. Den fräna, äckliga lukten av vilt. Hela julaftonen gick jag omkring och kände mig illamående. Det luktade inte gott. Det stank. Kryddorna och tillbehören till älgrätten gjorde säkert sitt till. Jag började få onda aningar.

När vi satte oss för att äta julmiddag vid sjutiden på julaftonskvällen mådde jag inte alls bra. Jag satt bara och petade i maten. Köttet var äckligt. Paprikan hade blivit vidbränd i stekpannan. Potatisgratängen lämnade också en hel del övrigt att önska. Såsen smakade beskt. Det fanns ingen krydda som dominerade. Allt var en enda mischmasch av kryddor som konkurrerade ut varandra. Slutresultatet blev något allmänt småäckligt. Men värst var viltsmaken.

Jag åt inte upp julmiddagen. Jag sa till Bosse att maten var äcklig och att jag mådde illa. Bosse förstod. Han tyckte väl heller inte att julmiddagen var någon höjdare även om han inte på något sätt saknade julskinkan och allt det där andra.

Men ”det alternativa” var heller inget bra alternativ.

Vi bestämde oss för att slänga det som var kvar av älgsteken. Vi bestämde oss också för att vi skulle laga något helt annat till middag på juldagen. Det blev ugnstekt fläskfilé med rödvinssås, stekta grönsaker och råstekt potatis. Det smakade underbart.

Det kommer aldrig in något älgkött mer i det här huset. Ingen vilt överhuvudtaget. Vår s k alternativa jul blev ett misslyckande. Eftersmaken var obehaglig. Vi hade nämligen redan förätit oss på vilt.

För i lördags kväll, två dagar före julafton, hade Bosse och jag bokat bord på vackra och mysiga Fågelbrohus, ett gammalt säteri långt ute på Värmdö. Där åt vi nästan ihjäl oss. Först var det förrätt, det vill säga ett väl tilltaget julbord med de mest fantastiska smårätter av lax, räkor, ost och kött. Bara förrätten hade räckt för att mätta våra magar.

Men det kom mer. Till huvudrätt fick vi hjortfilé med viltwallenbergare, terrin av Västerbottensost, marinerad lök och björnbärssås med märg. Till efterrätt vankades det alla sorters små bakelser, kakor, choklad, brylépudding, ostar med mera.

När vi åkte hem från Fågelbrohus var både Bosse och jag nästan sjuka. Vi led när vi satt i bilen. Våra magar var uppsvällda till sin dubbla storlek. Matstrupen var fortfarande full av mat som köade för att få komma ner i magsäcken. Aldrig hade vi ätit så mycket. Aldrig hade vi mått så dåligt.

Så det är inte så underligt att älgsteken blev helt fel. Trots att två dygn hade gått när julaftonsmiddagen skulle ätas var vi fortfarande mätta.

Sådan här blev alltså vår alternativa jul. Till nästa år får vi hitta på något annat alternativ. Älgkött och hjortfilé kommer det i alla fall inte att bli.