Tidningen Aftonbladet befinner sig i kris, ja kanske inte i första hand i en ekonomisk eller upplagemässig kris utan i en journalistisk kris. Aftonbladet tillhör nämligen de svenska medieföretag som har ”drabbats” hårdast av #Metoo-uppropen – eller är i varje fall det medieföretag där de flesta avslöjandena har gjorts. Tre av tidningens mest namnkunniga och profilerade medarbetare har stängts av från sina arbeten på grund av anklagelser för sexuella övergrepp, misstänkta våldtäkter och andra trakasserier. Det handlar om den tidigare politiske krönikören Fredrik Virtanen …

… om den prisbelönte kriminalreportern Oisin Cantwell…

… och om den tidigare krönikören och sociala medier-chefen Ehsan Fadakar.

Alla tre utreds just nu för sexuella trakasserier och anklagelser om våldtäkt.

I tisdags i förra veckan fick dessutom den högprofilerade krönikören Staffan Heimerson sparken från Aftonbladet efter att ha skrivit en hårt kritiserad krönika med starka inslag av kvinnoförakt och historielöshet sen han jämfört #Me too-uppropen med 1600-talets häxprocesser och Josef Stalins utrensningar av oliktänkande på 30-talet.

Jag har själv arbetat åt Aftonbladet – som kolumnist mellan den 1 november 2009 och den 1 januari 2015. Då fick jag sparken av tidningens dåvarande chefredaktör och publisher Jan Helin, nu programdirektör på Sveriges Television.

Jag ska nu berätta om en händelse som inträffade i början av oktober 2014, alltså under mina sista månader som kolumnist på Aftonbladet och som visar att en tidnings beslut att publicera en stor nyhet inte alltid avgörs av nyheten själv utan av vem som levererar nyheten.

I slutet av september 2014 fick jag ett tips från en person anställd på Södertälje sjukhus i Södertälje. Personen hade full insyn i hur det gick till på sjukhusets geriatriska klinik, alltså den klinik där äldre patienter vårdas. I upprörda ordalag berättade han för mig att ledningen för den geriatriska kliniken hade bestämt att bara vissa äldre patienter skulle få Hjärt-Lung-Räddning (HLR) om de drabbades av hjärtstopp. De som inte skulle få HLR lämnades att dö i sina sjukhussängar.

Jag fick som bevis för skandalen långa utskrivna listor på vilka patienter det handlade om, hur gamla de var, vilka diagnoser de hade och om de skulle få hjärt-lung-räddning vi hjärtstopp eller ej. Urvalet av patienter, som skulle förvisas till den inofficiella ättestupan på Södertälje sjukhus, var inte alldeles enkelt att förstå. Det handlade inte bara om de allra äldsta. Det fanns även kvinnor i 60-årsåldern på den ättestupslistan.

Denna nya ”dödshjälps”-princip tillämpades på Södertälje sjukhus och dess geriatriska klinik under sommaren 2014. När en del av sjuksköterskorna och undersköterskorna förstod vad det handlade om blev de mycket upprörda. Detta måste stoppas. Vi tänker inte medverka till att låta människor som drabbats av hjärtstopp dö när det finns enkla metoder att rädda deras liv även om de råkar vara gamla, förklarade de för mig.

Att vägra rädda liv på sjukhuset var enligt mina källor ett allvarligt brott mot all läkaretik. En läkares uppgift är ju att till varje pris rädda liv. Den läkare som avstår från att använda de livräddande maskiner de har investerat i bryter mot läkaretiken. Så resonerade mina källor.

Jag träffade flera av de anställda på den geriatriska kliniken flera gånger och arbetade med materialet i flera veckor. Jag fick ett gediget underlagsmaterial av dem och jag förstod att det här var inte mindre än en sjukvårdsskandal! Tyvärr kom denna stora nyhet aldrig till allmänhetens kännedom – på grund av tidningen Aftonbladet.

Jag arbetade vid den tiden som kolumnist på tidningen. När jag fick inblick i sjukhusskandalen bestämde jag mig för att skriva om den. Eftersom jag inte hade rätt att skriva nyhetsartiklar var jag tvungen att berätta historien i en kolumn istället. Jag bad själv om att få berätta om händelsen i form av en nyhetsartikel i AB men jag förvägrades detta eftersom jag bara var kolumnist och skulle hålla mig till min kolumn.

Hursomhelst skrev jag kolumnen. Efter många och långa diskussioner med redaktionen bestämdes att jag skulle presentera själva nyheten i en kolumn måndagen den 6 oktober 2014. Sedan skulle redaktionen gå vidare med storyn på nyhetsplats. Jag tyckte att upplägget var OK. Det viktigaste för mig var ju att jag fick ut min nyhet som sannolikt skulle skaka om Vårdsverige rejält.

Eftersom ingen från tidningen hörde av sig under hela den där söndagen den 5 oktober sen jag hade skickat iväg kolumnen, så utgick jag ifrån att upplägget skulle hålla. Plötsligt vid 21.30-tiden på kvällen började nattchefen ringa och ville göra ändringar i materialet, som jag då gick med på för att rädda vad som räddas kunde. Han ringde en gång till och så ännu en gång. Då var klockan 22.50 på söndagskvällen och jag hade lagt mig för längesen.

Jag fick då beskedet att Aftonbladets chefredaktör och publisher Jan Helin hade stoppat min kolumn. Den fick inte publiceras i det skick den befann sig – trots att jag inte hade namngivit några personer. Ingen skulle känna igen sig. Vilken sjukhus det handlade om nämnde jag heller inte. Detta skulle avslöjas i den efterföljande rapporteringen.

Jag blev förtvivlad eftersom jag inte hade förväntat mig att Aftonbladet skulle säga nej till en sådan bra och stor nyhet. För mig som är nyhetsreporter ut i fingerspetsarna spelade det ingen roll i vilken form nyheten presenterades. Det viktigaste var ju att sanningen kom ut. Det tyckte uppenbarligen inte Jan Helin.

Dagen därpå bestämdes att tidningens medicinska reporter skulle kopplas in. Jag ansågs inte själv vara kompetent nog att ensam arbeta med materialet. Samtidigt kände jag mig bestulen på en nyhet som det faktiskt var jag som hade fått fram och arbetat hårt med i flera veckor. Men reportern och jag fortsatte ändå att arbeta ihop.

Men det blev aldrig någon artikel i Aftonbladet om skandalen på den geriatriska avdelningen på Södertälje, Folk fick aldrig veta eftersom arbetet med artikeln rann ut i sanden. Kanske var det meningen från början, vad vet jag. Det var ju heller inte särskilt kul för den medicinska reportern att bli beordrad att arbeta med en nyhet som en fristående kolumnist hade tagit fram.

Jag kan inte glömma det här. Jag hade ett journalistiskt scoop i mina händer men Aftonbladet lyckades schabbla bort det genom att stoppa min kolumn innan den hade publicerats. Jag kan fortfarande bli upprörd över detta trots att mer än tre år har gått sen det hände.

En kväll ungefär en månad efter mitt stora misslyckande med sjukhusskandalen blev jag på kvällen uppringd av chefredaktören Jan Helin. Jag befann mig i min lägenhet i Spanien men skulle åka tillbaka till Sverige dagen därpå. Helin meddelade att jag inte skulle få fortsätta att skriva kolumner i Aftonbladet.

Jag blev förtvivlad och förstod ingenting. Helin motiverade avskedet av mig med att tidningen behövde spara pengar. Hoppsan! Så mycket kostade jag väl inte, bara 12 000 kronor för två kolumner i månaden, alltså felräkningspengar för ett så stort mediaföretag som Aftonbladet. Nej, orsaken var någon annan men jag fick aldrig veta vilken.

Det paradoxala var dessutom att Jesper Rönndahl och jag bara några dagar före samtalet från Jan Helin hade vunnit På Spåret för första gången men det kunde jag ju inte berätta för Helin eftersom det fortfarande var en hemlighet. Men det hade säkert ändå inte haft någon betydelse. Jag skulle ju bort till varje pris.

Avslutningsvis kan jag tillägga att den hårda personalkritiken mot ättestupan på Södertäljje sjukhus gjorde att ledningen för den geriatriska kliniken under hösten 2014 bestämde sig för att  i fortsättningen inte i förväg peka ut de äldre patienter som inte skulle få Hjärt-Lung-Räddning om de drabbades av hjärtstopp.