Det bär mig egentligen emot att skriva ännu ett blogginlägg om vår försvunna katt Kalinka, som vi adopterade den 20 juli från Södertälje katthem. Kalinka hann tillbringa högst en timma tillsammans med oss. När vi väl var hemma lyckades hon smita ut genom en glipa i ett fönster som av misstag stod öppen.

Jag har flera gånger berättat hur Bosse och jag har kämpat – och fortfarande kämpar – för att hitta Kalinka igen. Redan två dagar efter försvinnandet observerades hon av en hundägare ungefär 150 meter från vårt hus. Sen dröjde det mer än en vecka innan någon såg henne igen. I söndags morse, den 31 juli, mötte en av våra kära grannar henne vid hans soptunna på väg in mot hans gård. Det skilde ungefär 50 meter mellan Kjell och Kalinka.

Vi blev förstås överlyckliga! Hon fanns kvar i vårt närområde! Hon hade inte begett sig längre än 100-150 meter bort från huset. Även om Kalinka är en oerhört skygg och rädd katt trodde vi ändå att det skulle vara möjligt att fånga in henne, t ex med en kattfälla eller med andra knep som katthemmet i Södertälje har tipsat oss om.

Det dröjde bara ytterligare ett dygn innan vi gjorde nästa observation av Kalinka. Det var tidigt nästa morgon, måndagen den 1 augusti. Vi hade kvällen innan satt upp vår åtelkamera (eg. övervakningskamera) på en trädstam som hjälp för att lokalisera Kalinka.

När jag på morgonen gick igenom kamerabilderna från den gångna natten upptäckte jag till min förtjusning att kameran på trädstammen hade fångat upp Kalinka när hon med bestämda steg promenerade uppför en liten backe på den skogsväg där hon hade observerats tidigare. Det var fantastiskt att plötsligt få se den lilla kissen på kamerabilden. Det hade jag aldrig vågat drömma om.

Men sen i måndags morse har hon varit försvunnen igen. Vi fortsätter att sätta ut mat och vatten inom det område som vi tror att Kalinka håller på att revirmarkera. Vi sätter upp åtelkameran på nya stolpar och trän varje kväll för att eventuellt få se en skymt av henne igen. Vi placerar kattfällan på nya ställen varje kväll laddad med läcker kattmat. Varje dag har jag suttit i timmar och gått igenom bild för bild från kameran men hon har inte dykt upp någonstans.

Jag har också svårt att bedöma om hon har ätit av den mat vi har ställt ut till henne varje kväll. Det finns många hungriga djur som trafikerar samma stråk som Kalinka, inte minst andra katter men också fåglar, råttor, rävar, förbipasserande hundar för att ta några exempel.

Var finns hon nu? Vi måste börja snäva in sökområdet för att med hjälp av mat tvinga henne att närma sig vårt hus men jag vet inte ikväll om det är möjligt. Var gömmer hon sig? Vad är hon rädd för förutom för människor? Naturen kring vårt hus är som skapt för en katt som vill hålla sig gömd – massor av täta snår, ogenomträngliga hasselbuskar, granar med tunga grenar som hänger ända ner till marken, högt, tjockt gräs, högt blåbärsris, diken, ja allt. Jag har filmat alla de platser som Kalinka kan tänkas gömma sig på i vår omedelbara närhet. Jag har med hjälp av min mobil kartlagt det område där jag tror att hon kan finnas:

Just nu är hon spårlöst försvunnen. Har hon lämnat sitt revir? Har hon sökt sig längre bort. Igår, onsdag, var det exakt två veckor sen hon rymde. Kanske har hon samlat mod och bestämt sig för att utvidga reviret.

Tyvärr tvivlar jag på att hon ämnar återvända frivilligt till Bosse och mig. Hon går inte på våra finter med kattfällan eller våra lockande matskålar med härlig tonfisk och grillad kyckling.

Jag vet inte när jag kommer att ge upp sökandet efter henne. Men hon är ju vår katt. Jag äger henne. Det finns papper på det. Hon har dubbla ID-märkningar, dels en tatuering på insidan av örat, dels ett chip på halsen. Hon är utrustad med både hängsle och livrem ifall hon skulle komma bort.

Och det har hon gjort.

Älskade Kalinka, kom tillbaka till oss. Hela vårt liv kretsar just nu kring arbetet med att försöka spåra henne, mata henne och locka henne hem. Men hittills har vi inte haft den endaste framgång. Jag har utlyst en hittelön på 1 000 kronor till den som kan bidra med upplysningar som hjälper oss att fånga in henne.

Varför ska allting vara så djävligt? Jag vet inte hur länge till jag står ut. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag VILL INTE att Kalinka ska bli en vildkatt, hemlös, skyddslös, som tvingas försörja sig på råttor och fåglar. Hur ska hon klara vintern om den blir hård?