Sent ikväll, torsdag, ska Greklands premiärminister Alexis Tsipras lägga fram den grekiska geringens förslag på hur den ekonomiska krisen i Grekland ska bekämpas. Enligt uppgift innehåller planen en besparing på 13 miljarder euro, ett reformerat skattesystem och ett reformerat pensionssystem med mera.

Om euroländerna och långivarna accepterar denna reformplan är dock inte helt säkert. Besparingarna är ju bara något kraftigare än den grekiska regeringens gamla förslag och en droppe i havet jämfört med de enorma pengar som EU, ECB och IMF har pumpat in i Grekland.

Hursomhelst tror jag inte längre att Grekland kommer att tvingas lämna euron, även om företrädare för många banker tycker att detta vore det bästa. Flera tunga EU-företrädare, bland annat EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Frankrikes president Francois Hollande, försöker göra allt för att rädda Grekland kvar i euron och kvar i EU. Tysklands förbundskansler Angela Merkel förhåller sig däremot betydligt mera avvaktande.

Uppenbarligen är Greklands långivare beredda att förhandla. Som jag ser det blir det ofrånkomligt att skriva ned – eller skriva av – Greklands enorma skulder. Landet kommer ändå aldrig att betala tillbaka sina lån, möjligtvis om amorteringstiden blir sådär uppemot 100 år.

När jag ser på hur EU-länderna har agerat i den här krisen så måste jag säga att de inte visat prov på vare sig uppfinningsrikedom eller kraftfullhet. Man har låtit Grekland dra benen efter sig.

Man har inväntat deadline för lånebetalningarna utan att röra ett finger. Därför anser jag att det nu är dags för euroländerna att ta kommandot över Grekland.

Alexis Tsipras har lekt med dem tillräckligt länge nu.

Mitt förslag är att EU sätter Grekland under europeisk tvångsförvaltning under ett antal år. Det är ett förslag som ingen hittills har nämnt. Jag förstår inte varför med tanke på den totala oförmåga och det totala ointresse som den grekiska regeringen har visat när det gäller att lösa sina egna problem.

Ett besparingsförslag på 12 miljarder är som att spotta i motvind. Egentligen är det heller inte själva besparingarna som på kort sikt är det viktigaste utan en total reformering av den grekiska statsapparaten. Huvudproblemet är att Grekland verkar sakna all slags kunskap (eller vilja) att införa ett skatteindrivningssystem som möjliggör för den grekiska staten att få in skattepengar. Detta är det långsiktiga problemet och det är där man måste sätta in alla tillgängliga resurser. Att få den grekiska statsapparaten att fungera är av högsta prioritet.

Grekland saknar till och med instrument för att tvinga medborgarna att redovisa sina inkomster – något som är en grundförutsättning för att kunna ta ut skatt.

Grekland är egentligen inget fattigt land. Med det menar jag att det finns oerhört stora rikedomar i Grekland. Det finns stora grupper av mycket rika greker med en skattepotential som är enorm. Det är den grekiska STATEN som är fattig.

Det räcker att titta på alla de svindyra lyxbåtar som ligger i Pireus´ hamn utanför Aten så får man ett hum om vilka förmögenheter det i själva verket finns…

…eller att titta på de lyxvillor som stenrika greker bor i utan att betala vare sig förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt för dessa. Det är beklämmande att se vilka rikedomar det finns i ett land som står på ruinens brant utan att den grekiska staten lagt två strån i kors för att försöka fördela dessa förmögenheter.

Med tvångsförvaltning menar jag att EU bör sätta in ett antal experter från olika länder och olika EU-organ med uppgift att hjälpa den grekiska regeringen att genomföra de omfattande tekniska reformer som måste till för att få den grekiska statsapparaten att fungera. Grekerna klarar inte detta själva eftersom de inte vet hur man gör.
Denna tvångsförvaltning ska vara en förutsättning för att ytterligare nödlån ska betalas ut till Grekland.

För även om det grekiska besparingspaketet godkänns av euroländerna så är det bara två veckor kvar tills grekerna ska betala tillbaka ytterligare 3.5 miljarder euro till sina Internationella valutafonden IMF. Görs inga radikala finansiella och ekonomiska strukturreformer i Grekland kommer landet till slut i alla fall att tvingas lämna euron.

Vad det handlar om är förtroende. Det finns inte idag.