Sen i somras har vi haft en ung vargtik här hos oss i skogarna på Södertörn. Folk har gått man ur huse för att få se en skymt av den lilla tiken. Andra har varit rädda och ängsliga. Ytterligare några har utnyttjat det varghat som är starkt utbrett i flera vargtäta län i Sverige för att därmed underblåsa rädslan för vargtiken på Södertörn.

Under tiden som vargtiken har uppehållit sig i Tyrestareservatet, här hos oss i Tungelsta och på andra platser i kommunen har den blivit alltmer orädd. Vargen är ett socialt djur och ett utpräglat flockdjur. Nu ska emellertid ingen tro att den här vargtiken har sökt sig till mänskliga boningar för att få flytta hem till folk och bli ”hund”. Nej, det är naturligtvis alltid jakten på mat som är styrande för beteendet hos alla djur.

Det finns uppgifter om att vargtiken på Södertörn har rivit ett antal får. En privatperson ska också ha fotograferat tiken när hon höll på att äta på ett rådjur som hon slagit.

Dessa iakttagelser är faktiskt för rovdjurens naturliga beteende. Det är självklart illa och tragiskt för djurägare när de får sina får rivna och dödade av varg. Sådant måste till varje pris undvikas. Men det lönar sig inte att säga till vargen att hon inte får döda får: ”Aja, baja, lilla varg, du får intei ta fåren!”

Rovdjurets nedärvda instinkter betingar henne att riva får. Men människan har också en del att säga till om. Det handlar i första hand om att skydda sina djur. Det finns flera utmärkta sätt att göra det på. Det handlar t ex om att installera elstängsel runt fårens betesmarker. Det behöver inte vara särskilt dyrt. Dessutom utgår statliga bidrag för installation av vargstängsel.

Men trots dessa möjligheten att skydda djuren struntar folk i att sätta upp vargstängsel samtidigt som de klagar över vargens rovdjursinstinkt och grymhet.

Ett annat sätt att skydda sina husdjur är att hålla sina hundar kopplade när hundarna rastas ute i naturen. Det struntar folk ofta i – med risken att vargen kommer.

Vargar är normalt skygga djur som drar sig för att komma för nära människor. Samtidigt är vargen omåttligt nyfiken. På senare tid ska vargtiken på Södertörn flera gånger ha iakttagits i närheten av en skola i Haninge på Södertörn. Eleverna har naturligtvis varit stormförtjusta. Att få syn på en riktig levande varg i vilt tillstånd är ett minne för livet. Däremot har många föräldrar och skolpersonal varit ängsliga.

Detta har lett till att någon/några har begärt skyddsjakt på vargtiken hos länsstyrelsen i Stockholms län. Den 6 december, alltså i onsdags i förra veckan, utfärdade länsstyrelsen i Stockholm tillstånd till skyddsjakt på Södertörnsvargen med följande motivering: ”Tvingande skäl av social karaktär som har ett allt överskuggande allmänintresse”.

Där fick länsstyrelsen verkligen till det. ”Tvingande skäl” , ”social karaktär”, ”överskuggande allmänintresse”. Man skulle av formuleringarna att döma kunna tro att vargen redan har hunnit gå fram som en ångvält mot människor och djur på Södertörn. Så är ju inte alls fallet. Tvärtom finns det många människor i Haninge kommun och annorstädes som gärna skulle vilja få en skymt av vargen.

Men varghatarna har segrat även den här gången. Länsstyrelsens beslut om skyddsjakt handlar naturligtvis om myndigheternas ängslighet för att göra fel. Hellre döda än låta leva. En död varg biter inte.

Skyddsjakten på tiken, som är utrustad med sändare, ska pågå till den 28 februari 2018. För den som har tillgång till koordinaterna hos sändaren är vargen lätt att spåra.

Jag tycker att beslutet om skyddsjakt är felaktigt. Vargtiken har inte under dessa månader gjort någon människa eller hund illa. Hon har rivit får och rådjur, ja. Men jag tycker inte att detta är skäl nog för skyddsjakt.

Istället borde viltvårdare och andra se till att regelmässigt försöka skrämma bort vargen så att hon inte närmar sig mänskliga boningar utan håller sig i skogen, där hon ska vara.

Samtidigt är det ett stort problem – jag är den första att erkänna det – att vargarna i Sverige (och Norge) flyttar allt närmare mänskliga boningar i södra och mellersta Sverige. Vargen hör hemma i de djupa skogarna, inte på åkrar och ängar som tillhör lantbrukare. Men jag tror inte att man löser detta problem genom att skjuta av vargstammen. Istället bör vi människor se till att använda oss av de möjligheter som finns att skydda oss själva och våra husdjur mot vargen.

Samtidigt ska man inte underskatta vargen. Vargar är rovdjur som lever på bytesdjur. Vargar är inga gulliga kelgrisar. Vargar är inga tamhundar, ska inte vara det och kommer aldrig att bli det. Ändå är Sverige tillräckligt stort och tillräckligt glest befolkat för att vi ska ha plats för både människor och de vilda rovdjuren.

Till sist vill jag ta upp ett  annat – och idag faktiskt större – problem än vargen. Jag bor själv mitt ute i skogen. Varje dag hör min man och jag de ettriga skallen från lösspringande hundar runt huset, hundar som ansvarslösa mattar och hussar har släppt iväg utan uppsikt. I denna frihet ägnar sig dessa hundar åt sin favoritsysselsättning, nämligen att jaga rådjur, kanske till och med att döda eller skada dem.

De personer som inte är ute i skogen på jakt med sin hund ska hålla sina hundar kopplade. Det är ingen mänsklig rättighet att låta hundarna löpa fritt i skogarna där de kan ställa till med stora tragedier bland de vilda djuren.

Lösspringande hundar är både fler och farligare än en enda vargtik på Södertörn.