Trots högkonjunktur och goda tider befinner sig Sverige just i en djup politisk kris. Nej, det är inte akut någon regeringskris det handlar om. Den rödgröna koalitionen kommer enkelt att kunna sitta kvar till valet. Det är vad som händer  e – f – t – e – r  valet jag talar om. Vilket eller vilka partier kommer då att kunna  – eller vilja – bilda regering? Jag har t ex mycket svårt att se att socialdemokraterna kommer att fortsätta ett regeringssamarbete med miljöpartiet.

Ingen kan naturligtvis säga idag hur valresultatet för de partierna i Sveriges riksdag kommer att bli. Vi har än så länge bara opinionsundersökningar att förlita oss på. Men dessa har konsekvent under det senaste året konstaterat ett kontinuerligt opinionsfall för socialdemokraterna. Risken finns att socialdemokraterna kommer att göra sitt sämsta val någonsin. Ju sämre valresultatet blir för socialdemokraterna, desto svårare blir det för Stefan Löfven att bilda regering igen.

Men det är inte bara (S) som förlorar väljarstöd. Moderaterna står och stampar på samma fläck i opinionen. Ulf Kristersson har aldrig fått njuta av den politiska medvind som moderaterna hoppades på när Anna Kinberg Batra byttes ut och Ulf Kristersson trädde in i hennes ställe. Han fick några trevliga smekmånader men efter dessa har väljarna inte visat sin bästa sida mot honom.

Överhuvudtaget befinner sig alla allianspartierna i en djup opinionsmässig kris. Det är inte bara Ulf Kristersson som har anledning att känna sig förtvivlad. Ebba Busch-Thor och Kristdemokraterna ser ut att inte ens komma in i riksdagen efter valet. Med tanke på att varken Liberalerna eller Centern har stärkts så kommer Ulf Kristersson inte att kunna bilda en stark och handlingskraftig alliansregering med (KD) utanför riksdagen.

Så de två stora blocken i svensk politik, d v s socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet på den ena kanten och moderaterna och de andra allianspartierna på den andra, ser ut att ha blivit politiskt kastrerade. Inga verkar vara regeringsdugliga idag.

Orsaken heter Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna är det enda parti i Sverige som ser ut att göra ett rekordval. Jimmie Åkesson surfar på en oförliknelig framgångsvåg. Det är säkert kul för honom och för de väljare som tänker rösta på honom.

Men det är helt osannolikt att se Sverigedemokraterna sitta i en regering. Det verkar nästan lika uteslutet att (SD) skulle utgöra ett regeringsunderlag i riksdagen efter valet hur stort partiet än blir. I varje fall finns det inget parti idag som har sagt sig vilja regera tillsammans med SD, inte heller regera med stöd av SD i riksdagen.

Om alla talar sanning skulle det betyda att en röst på Sverigedemokraterna är en bortkastad röst. Men osvuret är naturligtvis alltid bäst. Man vet ju aldrig vilken politisk situation som skulle kunna uppstå efter valet.

Men som det ser ut idag och om den situationen kvarstår även efter valet i september, så ser jag egentligen bara en tänkbar och kraftfull regeringskonstellation, nämligen mellan socialdemokraterna och moderaterna. Huh,hemska tanke, säger somliga. Det är politiskt omöjligt! Socialdemokrater och moderater har aldrig någonsin regerat tillsammans. Därför är tanken omöjlig. Det går bara inte. Då hamnar Sverige verkligen i kris.

Varför det? undrar jag. Varför är den tanken så omöjlig? Visserligen har det aldrig tidigare hänt att moderater och socialdemokrater har regerat tillsammans men varför skulle det alltid förbli så i framtiden? Jag tror att beröringsskräcken för moderaterna är större bland de socialdemokratiska gräsrötterna än samma skräck hos moderata väljare för socialdemokraterna.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven idag aldrig skulle kunna drömma om att samregera med moderaterna. Årtionden av avståndstagande har förmodligen satt stopp för detta. Det är synd eftersom det från och med nu råder en helt annan politisk situation i Sverige med ett stort främlingsfientligt parti, som ingen vill regera tillsammans med men som ändå pockar på politiskt inflytande. Denna situation måste hanteras.

Sverige är inte samma land som för tjugo-trettio år sen. Omvärlden har förändrats radikalt. Globaliseringen har i grunden byggt om det politiska landskapet. Migrationsfrågorna har fått en helt annan dimension och måste hanteras på helt nya sätt. Omprövningar krävs på de flesta områden. Välfärdsstaten är ingalunda ett axiom längre. Den är hotad från många håll. Utbildningssektorn måste förnyas och sjukvården kräver helt andra resurser än förr.

Det krävs på många områden ett radikalt politiskt omtänkande. Då är det också rimligt att de politiska partierna agerar utifrån dessa förändringar. Då krävs det nya politiska konstellationer som tillsammans måste kan de gigantiska problemen utan att behöva förlita sig på dåliga verkningslösa kompromisser.

Om moderaterna och socialdemokraterna för en gång skull kastar all ideologisk ballast åt sidan och istället funderar på hur man tillsammans skulle kunna ta sig an svårigheterna, så tror jag att Sverige kommer att få historiens starkaste och mest handlingskraftiga regering.

I vår omvärld är det inte alls ovanligt att vänster- och höger/mittenpartier samarbetar, även i koalition. Därför borde det inte heller vara omöjligt i Sverige. Men de ideologiska spärrarna kommer förmodligen att hindra detta nytänkande i politiken.

Det vore synd. Sverige behöver en stark regering som inte är tvingad att hoppa mellan olika majoriteteter i riksdagen. Det är både tröttsamt och politiskt äventyrligt.

Tänk om. Alla.