Överallt i världen har under århundradenas lopp pampiga och dyra statyer rests över inkompetenta kungar, hänsynslösa envåldshärskare och blodtörstiga diktatorer. Vi ser dem överallt – så även i Sverige. Hittills har alldeles för få människor funderat över varför dessa ofta vidriga män, nästan alltid poserande på hästryggen, ska få fortsätta att stå där på de finaste platserna i världens största städer.

Därför är den pågående statyrevolten i världen en mycket sund revolt.

Många av de här potentaterna, avbildade i guld och brons, har sagts representera sitt lands framgångar, ära och makt. De sägs ha skapat rikedomar och välfärd för sin befolkning. I nio fall av tio är detta inte sant. I själva verket har det handlat om makthungriga djävlar som plågat sitt folk, lemlästat och halshuggit meningsmotståndare, våldtagit kvinnor och misshandlat barn – allt för att berika sig själva och genom sin grymhet tvinga sina meningsmotståndare – eller sina slavar – till underkastelse.

Eftervärlden har glömt dessa illdåd – eller också har man inte ens känt till dem. Statyerna  fortsätter att stå där som symboler över landets ärorika historia – trots att verkligheten har varit den motsatta. I Sverige har under århundraden omdömeslösa, fåfänga och omogna kungar hyllats av historieskrivarna.

En av de verkligt stora i Sverige var Karl XII, ”hjältekonungen”, som står staty i Kungsträdgården i Stockholm och som under de senaste decennierna har varit föremål för idoldyrkan av nynazister och rasister.

Ändå får statyn av Karl XII stå kvar. Kanske beror det på att vi svenskar är plågsamt okunniga om vår egen historia. Jag själv tvingades under skolans historietimmar läsa skönmålningarna av de svenska kungarna. Sveriges historia var ju länge de svenska kungarnas historia, inte det svenska folket historia. Nu läser eleverna nästan ingen historia alls så de får inte ens lära sig att omvärdera de svenska ”hjältekonungarnas” ofta blygsamma insatser.

Karl XII var en mångfacetterad och gåtfull personlighet, beundrad av sin samtid. Men sentida historiker har omvärderat honom. Karl XII var knappast någon hjälte. Han var omogen och ansvarslös. Han var nyckfull och struntade i andra människor. Han var krigsgalen. På slagfältet red ha oftast först och högg vilt omkring sig med sin värja – med undantag för slaget vid Poltava då han inte deltog alls i striderna. Han var nämligen svårt sårad i vänsterbenet efter en tidigare sammandrabbning.

Karl XII struntade i sina soldater som dog av kyla, svält och umbäranden. Han struntade också i sitt land, sitt eget folk. Under tio års tid var han borta från Sverige. Han krigade i Ryssland och bodde länge i Moldavien och Turkiet. Han slösade pengar och mänskliga resurser på meningslösa fälttåg samtidigt som Sverige under hans bortovaro förlorade flera av sina erövrade provinser. När Karl XII var ute på sina härjningsståg i Europa svalt folket hemma. Själv lade han inte två strån i kors för att förbättra situationen för sina undersåtar.

Han blev med tiden också alltmer impopulär även bland sina egna soldater. Att Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning i Norge den 30 november 1718 inte förorsakades av en fientlig kula utan av en uniformsknapp tillhörande en av hans egna soldater är en teori som har klistrat sig fast i historieskrivningen men teorin har aldrig riktigt kunnat bevisas.

Det var Karl XII som låg bakom den svenska stormaktsväldet fall. Ändå beskrevs han som en hjältekonung. Den 30 november 1868 avtäcktes statyn av honom i Kungsträdgården i Stockholm, en bronsstaty med en vikt på två och ett halvt ton, som fortfarande står orubbad kvar.

På andra håll  – förutom i Sverige – rasar idag debatten om statyerna över maktgalna och blodtörstiga kungar och andra ledare. Hårdast är debatten I Belgien. I spåren av mordet på George Floyd i Minneapolis har den belgiska grenen av Black Lives Matter börjat riva statyer över den hatade belgiske kolonialkungen Leopold II.

”Ned med alla rasistiska monument” står det på sockeln till en staty av kung Leopold II i parken Jardin du Roi i Bryssel. Den är en av dussintalet statyer av Leopold II som finns i Belgien. Alltför länge har det belgiska folket accepterat dessa pampiga monument över en av landets mest blodtörstiga och giriga kungar. Men Black Lives Matter-rörelsen vill göra upp med det förflutna och riva statyerna. Man får hoppas att de lyckas.

Kung Leopold II styrde Belgien mellan 1865 fram till sin död 1909. Mellan 1885 och 1908 styrde han också över den belgiska kolonin Kongofristaten i Centralafrika (nuvarande Kongo-Kinshasa). Kongofristaten var kungens privata egendom. Under sina år som kolonialherre och envåldshärskare i Kongofristaten bar han ansvaret för ett folkmord på kongoleser utan motstycke.

Ingen vet hur många kongolesiska människoliv som offrades under Leopols II:s hänsynslösa styre. Det har talats om att befolkningen halverades. Andra har sagt att han lät döda mellan en och fem miljoner människor samtidigt som ett oräkneligt antal kongoleser lemlästades av belgiska soldater. Inget vet exakt eftersom kung Leopold II lät bränna alla papper som hade med folkbokföring och folkräkning att göra.

Den belgiske kungen tilldelades Kongofristaten när ett antal europeiska kolonialstater 1884 delade upp Afrika mellan sig. Löftet från Leopold II var att ”civilisera” Afrika. Han lovade att göra en humanitär insats där och förbättra kongolesernas liv. Det blev tvärtom.

Leopolds styre var så blodigt att till och med andra kolonialmakter protesterade. Leopold II själv satte aldrig sin fot i Kongofristaten. Det var hans armé som så brutalt behandlade kongoleserna att det till slut urartade till regelrätt folkmord. Fattiga kongoleser gjordes till slavarbetare och sattes att samla in gummi på gummiplantager och döda elefanter för att få fram det värdefulla elfenbenet som kungen sedan kunde bli rik på.

När kongolesiska slavarna inte ansågs arbeta tillräckligt hårt blev de dödade eller lemlästade av den belgiska armén. Soldaterna varnade slavarna om vad som väntade dem om de inte arbetade hårdare. Soldaterna visade upp bilder på kongoleser med stympade händer och ben. Att bli lemlästad var det straff som en kongoles utsattes för om han inte arbetade tillräckligt hårt. Det finns många bildbevis på detta.

Samtidigt våldtog de belgiska soldaterna kvinnor och kidnappade barn. Barnen fördes till barnkolonier där de tvingades till slavarbete. Under tiden tickade pengarna in i fickorna på kung Leopold II.

När sanningen om vad som hände i Kongofristaten kom fram utbröt vilda protester. Till slut tvingades kung Leopold 1908 lämna över kolonin till den belgiska staten, som döpte om landet till Belgiska Kongo.

Belgiens koloniala förflutna i Afrika är inte någon smickrande historia. Många belgare har aldrig fått veta vilka brutaliteter som utspelade sig i Kongofristaten. Belgiska skolbarn har aldrig fått läsa om landets koloniala historia men nu, efter massprotesterna i Belgien, har landets utbildningsminister gått med att landets koloniala historia i fortsättningen ska ingå i skolornas läroplan. Kanske går regeringen också med på att ta ner vissa av statyerna på ”folkmordskungen”.

Josef Stalin var en av Sovjetunionens värsta bödlar. Under hans tid avrättades eller svältes 30-40 miljoner människor ihjäl i forna Sovjetunionen. Hela folkgrupper utrotades, förflyttades och/eller förslavades. Ändå restes för några år en en ny staty över Stalin i Moskva för att fira freden 1945. Har ryssarna inte lärt sig något av historien?

Låt mig återvända till Sverige. Det var inte bara Karl XII som var en usel och despotisk kung och som fortfarande står staty i Kungsträdgården. Karl IX var Gustav Vasas yngste son. Hans staty står vid Kungsportsavenyn i Göteborg. Den är tillverkad i ren brons och kallas ”Kopparmärra” på ett typiskt göteborgskt sätt.

Borde den statyn få stå kvar? Nej, den borde rivas på samma sätt som statyn av Karl XII i Kungsträdgården borde rivas. Karl IX har av somliga kallats ”en psykopatisk slaktare”.

Han erövrade kungatronen i Sverige genom att besegra och avsätta brorsonen Sigismund, son till Johan III. Sigismund var kung både i Sverige, Polen och Litauen. Genom att besegra Sigismund blev Karl IX kung över Sverige. Karl IX säkrade sedan makten genom ett veritabelt blodbad i Kalmar, Viborg och Åbo i Finland. Han avrättade också militära ledare som hade stått på Sigismunds sida i maktkampen, ofta på de mest ohyggliga sätt.

Karl IX:s eftermäle var allt annat än smickrande. Han beskrevs som en hämndgirig, hänsynslös och maktgalen person med starka psykopatiska drag. Han förstod inte andra människors synpunkter. Han var grym och saknade empati. Alla motståndare skulle förnedras och dödas. Men när man läser minnesbladet från invigningen av Karl IX:s staty (Kopparmärra) i Göteborg 1904 ser man följande: