Statsminister Stefan Löfven valde att agera snabbt. Så sent som i torsdags briserade bomben i form av en middag som bostadsminister Mehmet Kaplan deltog i tillsammans med ”olämpliga”, d v s högerextremistiska turkiska politiker. Idag meddelade Löfven på en snabbt inkallad presskonferens att Mehmet Kaplan har begärt sitt entledigande ur regeringen och att statsministern har beviljat detta. Punkt och slut.

Visserligen var moderatledaren Anna Kinberg Batra upprörd över att Stefan Löfven dragit benen efter sig. Hon har fel. Det tog faktiskt bara fyra dygn innan Kaplan fick sparken.

Ändå får man säga  att det här nog var det snällaste sättet som en regeringschef kan behandla en minister på som gjort bort sig. Löfven yttrade inte ett ord om det olämpliga i vad Mehmet Kaplan har sagt eller gjort, inte ens att han kallat israeler för nazister. Det har Löfven fått berättigad kritik för.

Det var fegt av Löfven, eftersom både Margot Wallström och Mona Sahlin upprörts över Kaplans uttalanden.

Men Löfven lät istället bara Kaplan gå. Enligt Löfven ska Kaplan ha sagt till honom att alla skriverier kring hans person gjorde det omöjligt för hans möjligheter att kraftfullt fungera som statsråd och att det var därför han begärde entledigande från sin statsrådspost.

”Den bedömningen delar jag”, sa Stefan Löfven drakoniskt. ”Det får inte råda någon som helst tvivel om ett statsråd förmåga att fullfölja sitt uppdrag”. Det menade Löfven att Kaplan skulle få svårt att göra om han satt kvar i regeringen.

Jag tror inte ett ögonblick på att det var Mehmet Kaplan själv som på eget initiativ bett om att få sparken. För det talar den totala brist på självkritik som Kaplan visade, när han på presskonferensen idag överraskande klev fram ur kulisserna och höll ett brinnande försvarstal för sig själv. I talet betonade han starkt sitt demokratiska sinnelag, sitt arbete mot extremism, rasism, islamism och judefientlighet, sin jämställdhetsiver och sin starka tro på mänskliga rättigheter.

Löfven hade nog redan indirekt via miljöpartiets språkrör eller direkt till Mehmet Kaplan hintat för honom att han inte hade någon plats i regeringen längre. Det dröjer kanske några dagar innan journalisterna har grävt fram den sanna bilden av hur det hela gick till. Men Löfven kan knappast bara ha suttit på sin rumpa och stillatigande väntat på att Kaplan skulle stiga in genom dörren och begära avsked. Jag tror att Löfven faktiskt har agerat i det tysta.

Men Löfven utförde avskedet av Kaplan på ett snyggt sätt. Man ska inte slå på en som redan ligger, tänkte han  nog. Stefan Löfvens snabba agerande var enligt min mening skickligt och framsynt. Det finns inget värre än ministerskandaler som drar ut på tiden, där nya komprometterande avslöjanden hinner komma fram dag efter dag samtidigt som den omdömeslöse ministern fortsätter att klamra sig fast vid taburetten och där regeringschefen inte heller orkar få ändan ur vagnen. Löfven valde den bästa taktiken, nämligen att så snabbt det tidsmässigt var möjligt borsta bort lössen från rockslaget för att minimera skadan för regeringen.

Det gjorde han rätt i. Regeringen Löfven har nog med problem ändå ifråga om t ex flyktingpolitiken och de kostnader och problem denna är förknippad med för att inte snabbt göra sig av med en minister, vars politiska omdöme uppenbarligen sviktar och som dessutom verkar vara så insyltad i så många relationer med tvivelaktiga personer och organisationer i sitt gamla hemland att det inte skulle dröja särskilt många dagar förrän en ny skandal skulle pryda Expressens och Aftonbladets löpstilar via feta svarta krigsrubriker.

Det kändes samtidigt patetiskt att se Mehmet Kaplan själv stå framför talarstolen i Rosenbad och inte med ett ord erkänna att han hade gjort något fel, att han träffat fel personer, att han gjort felaktiga uttalanden etc. Självinsikten verkar inte finnas där – och då bör man heller inte sitta kvar som statsråd.

Det kommer inte som någon överraskning att det är ett miljöpartistiskt statsråd som nu tvingas lämna regeringen för bevisad brist på omdöme. MP:s språkrör Åsa Romson har väl heller inte rosat marknaden när det gällt att visa gott omdöme. Dessutom har själva koalitionsarbetet i regeringen varit skakigt och konfliktfyllt.

Jag ifrågasätter också starkt de övriga miljöpartisternas agerande. Både Åsa Romson och Gustav Fridolin hyllade Mehmet Kaplan efter dennes avgång. De verkar fortfarande ha fullt förtroende för Kaplan – trots att stora delar av det svenska folket inte har det, inte heller regeringens övriga statsråd eller oppositionen i riksdagen. Om man tvivlar på Mehmet Kaplans omdöme, så finns det dubbel anledning att tvivla på de miljöpartistiska språkrörens omdöme. Stefan Löfven, se upp!

Kaplan förklarade på presskonferensen idag att han tänkt fortsätta att arbeta politiskt för miljöpartiet. Hur då? Tänker han gå tillbaka till riksdagen? Han har väl sin riksdagsplats kvar? Eller har den skada han åsamkat sitt parti och regeringen varit så stor att han förlorat hela sitt politiska handlingsutrymme? Nej, någon skada för miljöpartiet har han uppenbarligen inte gjort om man ska tro Romson och Fridolin. Så de kommer nog att se till att Kaplan ska kunna fullfölja sin politiska gärning både i partiet och i riksdagen.

En liten brasklapp så här på slutet: Kanske är Mehmet Kaplans avgång en föraning om vad som komma skall, nämligen att hela miljöpartiet lämnar regeringen. Osvuret är dock bäst, får jag väl tillägga, för att ha ryggen fri.