Socialdemokratin är i kris. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men sen Ingvar Carlsson avgick 1996 har (S)
inte befunnit sig i något annat än i kris. Under de senaste tio åren har den ena krisen avlöst den andra samtidigt som partiet sparkat den ene partiledaren efter den andra.

"Socialdemokratin har förlorat sin själ". "Vi känner inte igen partiet längre". "Socialdemokraterna måste söka sig tillbaka till sina rötter". Ja, argumenten har varit många. Partiet och dess företrädare har samtidigt tappat sympatier i accelererande takt. I en Sifomätning förra helgen noterade socialdemokraterna sin lägsta siffra sen 1967.

En av lösningarna på problemet är enligt partisekreterare Carin Jämtin att starta fler studiecirklar. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag häromdagen såg detta. Det känns som om studiecirklar hörde 60- och 70-talen till. Jag har svårt att tro att socialdemokraterna skulle hitta tillbaka till sina rötter genom att låta ABF anordna fler studiecirklar. En partisekreterare som tror att lösningen på socialdemokratins kris är studiecirklar borde söka sig ett annat jobb.

Att söka sig tillbaka till det förgångna botar inte socialdemokratins problem. Istället måste partiet hitta nya moderna lösningar. Folk samtalar inte med varandra idag på studiecirklar utan på sociala medier. Varje gång socialdemokratin tappar sympatisörer tror partiledningen att det beror på för lite mötesverksamhet, för få studiecirklar, för få politiska anföranden etc.

Att hitta sin förlorade själ gör man inte genom att söka sig tillbaka ett halvsekel i tiden. Då hade socialdemokratin ett starkt mandat. Den tiden är förbi. Idag är väljarna flyktiga. De går sina egna vägar. De väljer sitt parti utifrån egennyttan, inte utifrån ideologin. En LO-medlem är inte längre tvångsansluten till det socialdemokratiska partiet.

Idag är klimat, miljö och god hälsa viktigare än dogmatisk socialism. Socialismen var en religion men svenska folket är inte längre religiöst i något avseende, alltså inte heller politiskt.

Ett partis framgång beror inte på om partiet ifråga lever upp till sina gamla traditioner utan på om partiet är regeringsdugligt. Stefan Löfven har under sin hittills korta tid vid makten inte lyckats leva upp till kravet på regeringsduglighet. I mångt och mycket beror det på att han inte får bestämma sin politik själv. Han måste dels ta hänsyn till kompisarna i miljöpartiet som han regerar tillsammans med. Han får heller inte göra sig alltför mycket ovän med vänsterpartiet. Stödet därifrån behövs ibland. Sedan måste han ha vissa relationer med oppositionen. Just nu är dessa relationer djupfrysta eftersom oppositionen själv har börjat drömma sig tillbaka till regeringstaburetterna.

Men inte heller detta räcker för att förklaral krisen. Omvärlden har förändrats. EU bestämmer idag hur Sverige ska styras – i varje fall i de flesta stora frågor. Krigen i Mellanöstern och krisen i Afrika har skapat en folkvandring till Europa utan motstycke i modern tid. Stefan Löfven hoppades in i det sista att han skulle kunna upprätthålla en generös invandringspolitik – tills han insåg att bördan blev för stor.

Allt har förändrats. Flyktingfrågan har tagit all kraft från regeringen samtidigt som andra viktiga frågor kommit i skymundan, t ex skolan, jobben, bostadsbyggandet, sjukvården, omsorgen, energipolitiken etc. När väljarna ser att det inte kommer några initiativ från regeringen på dessa viktiga områden vänder man regeringen ryggen och talar om löftesbrott. Och visst har de rätt. Även om löftesbrott är ett hårt ord – framskjutning av löftena ska det kanske kallas istället – så är väljarna trötta och besvikna. Detta gäller inte minst socialdemokratiska väljare som hoppades så mycket på just Stefan Löfven.

Jag tror inte att det är kört för Stefan Löfven. Han behöver mer tid. Samtidigt måste han ganska snart vidta vissa åtgärder för att göra regeringsarbetet dugligare.

Jag menar att en stor regeringsombildning är nödvändig med det snaraste. Flera statsråd måste bytas ut. Antalet statsråd måste minska; idag har vi en politisk överbyråkratisering i regeringskansliet. Här kommer några förslag:

Stefan Löfven kan lätt plocka bort fem ministerposter, som jag anser inte behövs.

Det är framtidsminister Kristina Persson. Framtiden är för viktig för att läggas över på en enda person.

Ardalan Shekarabi, civilminister i finansdepartementet, behövs heller inte. Vad har han gjort hittills?

Sven-Erik Bucht, landsbygdsminister, känns överflödig. Landsbygdsfrågorna kan lika väl hanteras av näringsdepartementet och miljödepartementet.

En minister, förslagsvis Helene Knutsson Hellmark, idag ansvarig för högre utbildning och forskning, bör lämna utbildningsdepartementet.

Hennes jobb kan utbildningsminister Gustav Fridolin sköta. Det behövs bara två statsråd på utbildningsdepartementet.

Mikael Damberg borde få byta ansvarsområde. Idag är han näringsminister. Hans kapacitet behövs bättre på mera operativa områden, t ex byggnation, energi och infrastruktur.

Infrastrukturminister Anna Johansson blir därmed överflödig.

Energiminister Mehmet Kaplan borde också bytas ut – inte minst sen han häromdagen utlovade ett nytt miljonprogram inom bostadssektorn. Jag menar inte att det inte behövs nya bostäder. Men miljonprogram? Vi alla får väl feberfrossa när vi hör det ordet? Finns det ett större historiskt fiasko inom bostadsbyggandet än just 60-talets miljonprogram? Upprepa för guds skull inte dessa misstag.

Ett statsråd som behöver stå på politisk tillväxt är Gabriel Wikström. Han företräder diversebutiken sjukvård, folkhälsofrågor och idrott. Sjukvården är ett för viktigt område för att ledas av en minister som just lämnat ordförandeskapet i SSU.

Fundera Stefan Löfven på de här idéerna. Jag är övertygad om att regeringen blir betydligt mer slagkraftig med en omfattande regeringsombildning som denna. Vad som ska hända med miljöpartiet återkommer jag till i en senare blogg.