I mörkret är alla katter grå, heter ett ordspråk. Överför man detta till politiken så gäller detta även det politiska landskap som avtecknade sig under den nu nästan avslutade Almedalsveckan. Med detta menar jag förstås att de politiska partierna mer alltmer lika varandra – och blir alltmer grå.
Politikerveckan i Almedalen avslutas utan några som helst minnesvärda politiska utspel. Alla partiledarna var i princip överens om allt. Om jag renodlar var de viktigaste frågorna jobben och hur människor i utanförskap ska komma in i samhället.
Inte ens Jimmie Åkesson ville tala om Sverigedemokraternas profilfråga och livsnerv, flyktinginvandringen och invandringspolitiken. Detta beror naturligvis inte på att SD har övergivit sitt invandrarmotstånd utan på att partiet nu vill bredda sig och söka nya väljargrupper utanför de traditionellt invandrarfientliga. Kvinnorna är en av de nya målgrupperna – liksom alla andra målgrupper som kan göra att SD, som Jimmie Åkesson vill, blir Sveriges största parti. Det kan man ju knappast bli om man bara driver en fråga, nämligen flyktingfrågan.
Lyssnar man sedan på moderaterna och socialdemokraterna så är de lika till ”förväxling och förblandning” för att citera några vackra ord ur poeten Erik Lindegrens berömda diktverk Arioso. Stefan Löfven myntade det nya uttrycket ”utvecklingsmoral” medan Anna Kinberg-Batra mest uppehöll sig vid frågan hur utanförskapet ska kunna brytas.
Bild: Per Pettersson
Om man vänder på steken och låter Stefan Löfven tala om utanförskap och Kinberg-Batra tala om utveckingsmoral, så skulle det inte bli någon skillnad. Både skulle kunna tala om detta som naturliga hjärtefrågor.
Annie Lööfs framträdande i Almedalen har alla redan glömt, inklusive jag själv. Vad pratade hon om egentligen? Ingenting särskilt.
Det gjorde inte heller Gustav Fridolin, miljöpartiets språkrör och tillika utbildningsminister. Folkpartiet vill installera luftvärn på Gotland men Jan Björklund visade övrigt inte några som helst framfötter.
Man brukar säga att de flesta av Sveriges partier trängs i mitten. Detta kan man med ännu större rätt säga efter Almedalsveckan. Till och med Jimmie Åkesson tvingas trängas i mitten för att kunna bli Sveriges största parti. Ett minnesvärt uttryck från honom var ”The sky is the limit”. Det betyder att partiet kan bli hur stort som helst. Men då måste man ju lägga beslag både på socialdemokraternas och moderaternas röster.
Nej, Jimmy Åkesson är ingen oppositionspolitiker längre.
De enda två partier som skilde ut sig i Almedalen var de som ligger längst till vänster resp. längst till höger, det vill säga vänsterpartiet och kristdemokraterna. Jonas Sjöstedt tydliggjorde i sitt tal igår, lördag, att han vill återinföra både förmögenhetsskatten, höja fastighetsskatten och återinföra arvsskatten.
Ebba Busch Thor ville naturligtvis inget av detta. Däremot övertog hon nästan Jimmie Åkessons flyktingfientliga retorik. Alla permanenta uppehållstillstånd för flyktingar skulle omvandlas till tillfälliga. IS-svenskar skulle dömas för landsförräderi och svenska Jas-plan skulle skickas på terroristjakt mot den islamiska staten i Syrien och Irak.
Även om svenska väljare nu på allvar kan gå på semester från allt vad politik heter så efterlämnar inte Almedalsveckan några drastiska politiska minnen. Däremot har den varit intressant eftersom det här visades en del politiska positionsförflyttningar. Dessa kan sammanfattas i orden: Sverige har ingen politisk oppostion värd namnet längre.
När det är vänsterpartiet och kristdemokraterna som står för det avvikande, ja då undrar man vad som har hänt med svensk politik.
Därmed avslutar jag mina skriverier om politikerveckan i Almedalen. Nu finns bara en stor fråga att fundera kring, nämligen folkomröstningen i Grekland. Så här strax efter klockan 21 00 söndag den 5 juli så verkar nämligen nej-sidan vinna stort över ja-sidan. Detta kan naturligtvis ändras när fler röster har räknats. Men blir det ett nej, ja då blir det KAOS i Europa.