Skandalerna haglar dessa dagar över Sverige. En av dem avslöjade Dagens Nyheter idag, den 4 mars, nämligen att miljonbelopp av svenska biståndspengar i hemlighet har använts för att promota Sveriges kampanj för att få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det hörs på namnet att biståndspengar ska användas till bistånd, inget annat. Men regeringen har alltmer börjat tumma på den principen. Det mest spektakulära av dessa tummanden var när regeringen i augusti ifjol bjöd in 27 FN-ambassadörer från olika länder, bl a ö-nationer i tredje världen, till ett klimatseminarium anordnat av den oberoende stiftelsen, Dag Hammarskjölds minnesfond, i Uppsala.

De 27 ambassadörerna kommer att vara med och rösta fram vilka nya länder som ska få plats i säkerhetsrådet under perioden 2017-1019. Här ser vi dem på besök hos kronprinsessparet på Kungliga slottet i samband med besöket i Sverige.

Stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond stod alltså som arrangör men pengarna till bjudresorna till de 27 FN-ambassadörerna kom från biståndsbudgeten, alltså Sida-pengar. Kritiska röster menar idag att klimatseminariet bara var en täckmantel och att Sverige egentligen ville smörja FN-ambassadörerna för att dessa skulle rösta fram Sverige som ny medlem av FN:s säkerhetsråd när omröstningen sker i juni i år.

Denna uppgift har utrikesminister Margot Wallström slagits för sen regeringen tillträdde 2014. Senast Sverige var medlem i FN:s säkerhetsråd var 1996. I säkerhetsrådet sitter femton medlemsländer, varav fem är permanenta medlemmar. Det är USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Dessa fem länder har vetorätt när det gäller alla beslut som ska fattas i säkerhetsrådet. Det är denna vetorätt som under alla år har förlamat inte bara säkerhetsrådet utan hela FN. Om ett förslag går någon av de permanenta medlemsstaterna emot, så är det bara att lägga in sitt veto, d v s rösta nej. Då faller hela förslaget.

Jag tycker i princip att det är rätt av Sverige att vilja bli medlem av säkerhetsrådet, även om detta medlemskap bara varar i två år. 2017 ska fem nya medlemsländer väljas in. Tre EU-länder, nämligen Sverige, Italien och Nederländerna konkurrerar inbördes om den åtråvärda platsen i säkerhetsrådet. Men Sverige anmälde sitt intresse först och menar att Sverige också anser att man står ”först i kön”.

När det nu kommit fram att Sverige och Utrikesdepartementet inte ens drar sig för att ”köpa” röster från delegaterna i generalförsamlingen genom att bjuda in de 27 ambassadörerna, så tyder det på något väldigt sjukt. De 27 ambassadörerna bjöds av Sverige på dyra resor i affärsklass och på boende på på flotta och dyra hotell som Sheraton i Stockholm och Grand Hotell i Uppsala.

De bjöds på dyr mat och sprit. De erbjöds hjälp med visum och andra faciliteter samtidigt som biståndsbudgeten fick betala dyrbara presenter till delegaterna. Men det var inte regeringskansliet som betalade utan pengarna togs från den svenska biståndsbudgeten och skickades direkt till stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond i Uppsala, som stod som värd för arrangemanget. Bara flygbiljetterna kostade 1,4 miljoner kronor.

UD förnekar officiellt att inbjudningen till de 27 ambassadörerna var ett led i kampanjarbetet för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd men hundratals mejl som Dagens Nyheter har fått ta del av framgår det att syftet var att kampanja för det svenska medlemskapet.

Alla har upprörts över skandalerna inom Internationella Fotbollsförbundet, FIFA, där delegater mutades av hugade länder för att få fotbolls-VM just till sitt land. Nu visar den svenska regeringen att man inte är så mycket bättre än Sepp Blatter och hans kumpaner i FIFA.

Det är ett pinsamt avslöjande att UD inte drar sig för att muta delegater för att rå röster för en plats i säkerhetsrådet, inte minst med tanke på hur svenska politiker alltid slår sig för bröstet och talar om sin omutlighet. Nu visar det sig att vill den svenska regeringen uppnå ett bestämt mål, så tycks alla medel vara tillåtna.

Sen kan man diskutera vilket inflytande Sverige som medlem i säkerhetsrådet skulle få på de globala besluten. Ganska litet, skulle jag tro. I utrikespolitiken är ju Sverige som EU-medlem bundet av EU:s gemensamma utrikespolitik. Sverige kan inte föra någon egen utrikespolitik i FN än den som beslutats av EU. Sedan har vi ju den förlamande vetorätten i säkerhetsrådet som gör att besluten kanske inte alls går i den riktning som Sverige önskar.