Många svenskar är livrädda för att Sverigedemokraterna ska bli ett ännu större parti och få ett ännu större inflytande över svensk politik. Partiet fick 12.9 procent i valet men under senhösten steg sympatierna ända uppemot 18 procent enligt vissa opinionsmätningar. Nu verkar euforin ha dämpats något.
Idag läste jag en intressant artikel av Niklas Svensson i Expressen om den interna maktkamp som han påstår försiggår inom SD. Det kan mycket väl vara sant. Partiledaren Jimmie Åkesson har som bekant varit sjukskriven för utbrändhet sen den 17 oktober. Det sägs att han ska vara tillbaka i politiken i slutet av januari men dessa uppgifter ska nog tas med en stor nypa salt.
Sen en tid tillbaka har jag en envis känsla inom mig att Jimmie Åkesson aldrig kommer tillbaka som partiledare. Vad har jag för fog för att påstå detta? Jo, den maktkamp som med största sannolikhet pågår inom SD tyder på att den tillförordnade partiledaren Mattias Karlsson har stora ambitioner att bli partiledare på riktigt och att han med hjälp av andra sverigedemokrater håller på att manövrera ut Jimmie Åkesson.
En annan sverigedemokrat som enligt Expressen är intresserad av partiledarjobbet av är riksdagsledamoten Richard Jomshof. Samtidigt pågår en intern strid mellan partisekreteraren och riksdagens andre vice talman Björn Söder och SD:s tidning SD-kuriren, där han ska ha fått en krönika censurerad.
Om uppgifterna om maktkampen inom SD stämmer kan detta, som jag ser det, vara början till slutet för Sverigedemokraterna. Vi har sett samma fenomen tidigare, nämligen inom Ny Demokrati, som tog sig in i riksdagen 1991 men som bara efter några år trasades sönder av inre splittring. Partiledaren Ian Wachtmeister avgick. Vice partiledaren Bert Karlsson hoppade också av eftersom han tyckte att det var meningslöst att fortsätta driva partiet. Efter det skedde ett antal partiledarbyten och det inre kaoset blev alltmer skrattretande.
Partiet tappade väljarnas förtroende och efter några år, när partistödet inte längre betalades ut, dog Ny Demokrati sotdöden. Det var nog inte många som saknade dem. Risken är uppenbar att det går på samma sätt med Sverigedemokraterna, för i det ögonblick som partiet börjar slitas sönder av inre splittring och maktkamp har ökenvandringen startat. Och det behöver inte dröja särskilt länge.