Rysslands oprovocerade och direkt olagliga invasion i Ukraina som tog sin början i torsdags morse klockan 04.00 har varit den i särklass viktigaste och mest spektakulära världshändelsen under de två senaste dygnet. I två hela dagar har jag suttit som klistrad framför TV:n och försökt följa rapporteringen från Ukraina, framförallt via Sveriges Television.

Alltifrån tidiga morgonsändningar fram till de ordinarie kvällssändningarna har jag försökt få veta vad det är som har hänt, vad som pågår, varför det har hänt, vad som rör sig i huvudet på en envåldshärskare och dåre vid namn Vladimir Putin – men jag har inte fått särskilt många svar svar, framförallt inte med hjälp av Sveriges Television. SVT som ju borde gå i bräschen för att ge sina tittare den mest initierade rapporteringen kring denna stora och obegripliga händelse.

Eftersom SVT har sänt nästan oavbrutet under hela dagarna har jag valt att titta på SVT men blivit alltmer upprörd och alltmer irriterad allteftersom timmarna har gått.

SVT:s extrasändningar från studion i Stockholm har varit det mest undermåliga jag har sett i TV-väg – och det vågar jag säga eftersom jag själv tjänade min brödföda på SVT under mer tjugofem år. Här sätter redaktionen in oerfarna unga tjejer som programledare som aldrig har lärt sig att göra en begriplig och genomtänkt intervju och som definitivt inte behärskar direktsändningens oberäknelighet. De klarar som mest av att läsa kortnyheter från redan skrivna manus  – men att intervjua studiogäster i svåra ämnen som kräver både kunskaper och erfarenheter klarar de inte av.

Vissa intervjuer har varit så förvirrade och förvirrande att jag ställt mig frågan om det ens har varit meningsfullt att köra ut de här sändningarna. Den enda klart lysande stjärnan har varit SVT:s utrikesreporter Bengt Norborg med många års erfarenhet av bevakning av krig och stormaktskonflikter. Han har så gott han har kunnat försökt ledsaga tittarna och ge åtminstone ett uns av analys och förklaring av vad som just nu sker inte bara i Ukraina utan också i Ryssland. Men han har varit väldigt ensam.

SVT har två utsända medarbetare på plats i Ukraina – men ingen i Moskva. Igår kunde vi se hur Rysslandskorrespondenten sen många år Bert Sundström förvirrad stå på en balkong (förmodligen till ett hotell) vid Självständighetstorget i Kiev. Framför en oskarp mobilkamera försökte han spekulera i vad som skedde men han hade ingen aning. Det erkände han också. Han hade ingen tillgång till information. Han visste inte vad som ägde rum runtomkring honom i Kiev förutom att han nästan inte såg en enda människa eller en enda bil som röde sig runt Självständighetstorget. Han var ju fastnitad vid sin position på hotellbalkongen.

Det var den mest usla rapportering jag har sett. Och då är ändå Bert Sundström sen många år tillbaka korrespondent för SVT i Ryssland. Han har besökt Ukraina många gånger. Han talar flytande ryska. Men ingen av dessa erfarenheter och färdigheter lyckades han visa upp i SVT. Ändå kopplades han upp gång på gång under hela dagen – utan att ha någonting att berätta.

Den andra SVT-medarbetaren, Carl Fridh Kleberg, hade sänts ut till östra Ukraina, till Donbass-regionen. Men inte heller han hade något att berätta. Han stod ute på ett öppet fält och vevade med armarna. I bakgrunden kunde man ana konturerna av en stad eller en by. Men något substantiellt kom inte fram ur dessa rapporter, bara ständiga upprepningar av vad som hade sagts av honom själv eller andra under hela dagen. Mycket ord men lite verkstad, som man brukar säga.

I SVT-studion i Stockholm var det nästan tomt på gäster under hela dagen idag. Det var bara Bengt Norborg som försökte uppdatera tittarna på händelseutvecklingen. Utrikesreportern Anna-Maja Persson satt både igår och idag fastnitad på en stol med huvudet gömt bakom en laptop, från vilken hon försökte läsa nyhetstelegram från Reuters och AP som kunde kasta nytt ljus över händelseutvecklingen i Ukraina. Inget ont sagt om Anna-Maja Persson. Hon är normalt ett duktig utrikesreporter men hennes roll under de här dagarna kan starkt ifrågasättas.

Detta kallar jag den värsta sortens lågbudget-TV. Den här sortens heldagssändningar som kretsar kring en så spektakulär händelse som det första invasionskriget i europeisk historia sen andra världskriget borde kunna erbjuda tittarna mer. Visst kom det in någon enstaka gäst som pratade om mänskliga rättigheter eller något annat ämne. Visst sändes och repeterades en bandad interju med en löjtnant från Försvarshögskolan. Visst kopplade man in presskonferenser från Natohögkvarteret i Bryssel och med ministrar i Stockholm – men var fanns alla de andra experterna?

Var fanns Rysslandskännarna och konfliktforskarna vid Utrikespolitiska Institutet? Var fanns de militärt kunniga från Försvarets Forskningsinstitut och andra militärer från Försvarshögskolan? Var fanns avdankade svenska officerare som även om de inte längre var i tjänst ändå hade stora kunskaper om både Ryssland och konflikter i vårt närområde? Var fanns Östeuropaexperterna?

Ja, de fanns i varje fall inte i SVT:s studio, där de möjligen skulle ha kunnat bringa en viss klarhet i den för oss vanliga svenskar obegripliga konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Den enda person som under torsdagens SVT-sändningar blev en stor tillgång för oss tittare var den säkerhetspolitiska experten Katarina Engberg, knuten till Sieps (Svenska institutet för europapolitiska studier) som gav många kloka och upplysande svar på de frågor som ställdes i SVT-studion. Henne såg jag dock knappast till idag alls..

Sen hade jag velat få förklaringar på hur det skulle gå till att frysa Vladimir Putins och den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs tillgångar som en del av sanktionerna från EU och USA? Hur kan man frysa tillgångar när man inte ens vet var på jorden dessa tillgångar finns? Vi vet ju att Putin knappast har satt in sina pengar på en bank i Moskva. Han har sina tillgångar, även i form av fastigheter, på olika håll i världen – men var? Det hade jag velat få svar på.

Det har också slängts med många termer under de här dagarnas nyhetsrapportering, termer som vi tittare inte har begripit. Men reportrarna har inte velat eller vågat ställa frågor till ministrar och experter för att få termerna förklarade för sig utan nöjt sig med det diplomatiska språket. Jag skulle t ex ha velat veta vad Ukrainas president Zelenskyj menade när han förklarade sig beredd att acceptera någon slags ”neutralitet” för Ukraina. Men ingen journalist ansträngde sig för att ta reda på vad presidenten menade.

Vad jag också har irriterat mig på under dessa dagar är svenska journalisters eviga frågor till försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Magdalena Andersson om det nu inte vore dags för Sverige att bli medlem av Nato. Vart vill man komma med dessa frågor när man redan vet svaret?

Sverige och Finland är inte formellt medlemmar i Nato men både Sverige och Finland har ett intimt partnersamarbete med Nato i form av gemensamma övningar, deltagande i olika missioner, deltagande i olika Natoinitiativ och sammankomster. Idag var t ex både Sverige och Finland inbjudna att delta i det extrainkallade virtuella Natotoppmötet i Bryssel.

Sveriges samarbete med Nato inleddes redan 1994 med Partnerskapet för fred 1994. Därefter har Sverige successivt breddat och fördjupat samarbetet och bidragit till Natos olika internationella krishanteringsinsatser. Sverige deltar i Natos övningsverksamhet, något som bidrar till att ge den svenska försvarsmakten förmåga och möjligheter att samverka med andra. Sverige har också sen 2016 status som Enhanced Opportunities Partner (EOP), något som också möjliggör ett slags partnerskap baserat på Sveriges och Natos gemensamma intressen. Ytterligare fyra länder har status som Enhanced Opportunities Partners, nämligen Finland, Australien, Georgien och Jordanien.

Så Sverige har idag ett så intimt samarbete med Nato på så många områden att gränsen till ett de facto-medlemskap är hårfin. Det som skiljer Sverige och Finland från Natos egna medlemsländer är egentligen bara att Sverige och Finland inte har skrivit under artikel 5 i Natos stadgar. Artikel 5 (den militära dimensionen av Nato) fastställer att en attack mot en Nato-medlem är en attack mot alla Nato-medlemmar. Artikel 5 innebär alltså en ömsesidig försvarspliktelse för Natos medlemmar, alltså en slags en-för-alla-alla-för-en-princip.

Bortsett från detta är Sveriges samarbete med Nato så intimt idag som det överhuvudtaget kan vara. Men den svenska regeringen tydliggjorde så sent som igår  att man inte hade för avsikt att söka medlemskap i Nato. Sverige vill behålla sin ”neutralitet”, heter det. Men hur mycket finns egentligen kvar av denna ”neutralitet” när Sveriges samarbete med Nato blir alltmer intimt och fördjupas alltmer?

Trots att Sverige inte har skrivit under artikel 5 i Natos stadgar så är jag övertygad om att om Sverige skulle bli militärt angripet av Ryssland (ett i och för sig ganska osannolikt scenario) så skulle Nato omedelbart och på olika sätt komma Sverige till undsättning.