Det har redan skrivits spaltmetrar om SVT:s starkt ifrågasatta så kallade dokumentär om komikern (eller kanske före detta komikern) Soran Ismails uppgång och fall. Ismail polisanmäldes 2017 i samband med ”Metoo”-kampanjen av tre kvinnor som anklagade honom för våldtäkt och sexuella övergrepp, anmälningar som ledde till polisutredningar, som sen icke oväntat lades ner i brist på bevis.

Så ser det ofta ut i våldstäktsmål. Ord står mot ord. Fällande eller friande bevis saknas.

Först igår kväll tittade jag på den så kallade dokumentären i två avsnitt på SVT Play. Jag ville först inte se den alls eftersom jag redan hade äcklats av att läsa allt som Soran Ismail hade gjort sig skyldig till när det gällde att utnyttja kvinnors kroppar. Men sen bestämde jag mig ändå för att titta, därför att den här företeelsen är så unik och därför att SVT som public service-företag som verkar i allmänhetens intresse hade valt att göra en dokuserie om en misstänkt våldtäktsman, en man som aldrig dömdes av någon domstol och som av det skälet borde anses oskyldig men som ändå aldrig kommer att rentvås från misstankarna om att ha förgripit sig på kvinnor.

Först ska jag säga att jag aldrig har imponerats av Soran Ismail som komiker, en vanlig kille från Knivsta, som han kallar sig själv. Jag har alltid sett honom som lite patetisk och väldigt omanlig men har ändå tyckt att hans satirer över svenskarnas fördomar mot invandrare ibland har varit träffsäkra.

När jag tittade på det första avsnittet i minidokumentären suckade jag en aning och tyckte till att börja med lite synd om Soran. Han hade ju efter polisutredningarna om de misstänkta våldtäkterna förlorat hela den plattform han hade byggt upp sitt artistliv på. Han hade varit en berömd ståuppkomiker, uppskattad för att inte säga älskad av många. Han hade blivit nedlusad med fina priser, inte minst för den människokärlek, humanism och det rättvisepatos som hade varit framträdande inslag i hans sketcher och framträdanden.

Soran Ismail sågs som en fin människa, en sann konstnär och en person som bättre än någon annan kunde analysera det svenska samhället och den svenska folksjälen. Soran Ismail var STOR MÄNNISKA och en GOD MÄNNISKA.

Fram till dess att han polisanmäldes för flera påstådda våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor. Det rådde till att börja med mycket hysch-hysch kring vem den där kände svenske ståuppkomikern var som hade polisanmälts under Metookampanjen. Det tog lång tid innan det kom fram att det handlade om Soran Ismail. Ingen blev då mer chockad än jag. Jo, förresten, alla blev chockade.

Inte kunde väl den snälle och humanistiske Soran ha våldtagit och förgripit sig på kvinnor?

Hade han gjort det då? Enligt polisamälningarna ja, enligt honom själv nej. I dokumentären beskriver han sig själv som oskyldigt anklagad. Men i avsnitt 2 erkänner han i ett av SVT arrangerat internt ståuppframträdande att han hade:

. gjort många människor illa

. haft sex med hundratals personer

. haft sex med personer han inte ens visste namnet på

. att sex för honom betydde bekräftelse av hans manlighet och att sex var nödvändigt för honom för att kunna känna sig bekräftad

. att han hade sprutat sperma i en sexpartners hår i samband med själva akten och sen kammat ut kvinnans hår efteråt

. att han hade hade haft sex med sadomasochistiska inslag, bland annat med hjälp av slipsar

. att han hade utnyttjat sitt kändisskap för att tillskansa sig sex med kvinnor (kanske också med män, men det är oklart)

. att han hade haft sex med flera partners samtidigt

osv osv osv

Eftersom jag av naturen är en pryd person blev jag djupt chockad när jag lyssnade på hans oförblommerade erkännanden. Vilken äckelpotta! Vilken vidrig mansgris! Vilket sexmonster!

Men att han skulle ha förgripit sig på kvinnor eller våldtagit dem tillstod han aldrig. Han valde  istället att beskriva sina handlingar i mycket vaga ordalag. Underförstått var dock att alla de kvinnor som han hade haft sex med hade varit ”med på noterna”. De hade sig själva att skylla med andra ord (mina ord, alltså).

Hur motbjudande man än kan tycka att hans sexuella utsvävningar och perversioner har varit finns det inte i vad som hittills har framkommit något säkert juridiskt stöd för att påstå att han har begått några brott i lagens mening. Varken sadomasochism eller gruppsex är olagligt. Det är bara olagligt om man under sexualakten dödar sin partner eller tillfogar honom/henne så svåra skador att dessa kan betecknas som misshandel. Att i övrigt bedöma vad som händer i folks sovrum ligger långt utanför jurisdiktionens domäner när det gäller att skipa rättvisa.

Jag har all förståelse för de kvinnor som polisanmälde Soran Ismail. De kände sig efter sina knull med Soran förmodligen kränkta och utsatta för övergrepp. De hade förmodligen helt frivilligt valt att ligga med honom men när det sedan visade sig att den sexuella samvaron med Soran utvecklade sig i en helt annan riktning än de hade tänkt sig från början fick de kalla fötter. De kände sig kränkta och lurade, helt enkelt. Men hade de varit utsatta för brott? Den frågan får nog aldrig något svar.

De anklagande kvinnorna är å andra sidan inga oskyldiga änglar i sammanhanget. De lockades att ha sex med den berömde ståuppkomikern men de hade kanske inte räknat med att utsvävningarna och perversiteterna skulle ta sig sådana proportioner. Här befinner vi oss i ett juridiskt moras, i en gråzon mellan lagligt, olagligt, olämpligt och omoraliskt, där åklagare och domare har svårt att ingripa.

Det finns i svensk lagstiftning inget lagrum för olika slags perversiteter i en sexuell relation mellan två parter, inte sen ”otukt” försvann som rättsbegrepp.

Hur som helst kommer Soran Ismail sannolikt aldrig att dömas för våldtäkt eller sexuella övergrepp. De kvinnor som har anklagat honom kommer aldrig att få den rättvisa skipad  som de vill ha. Däremot är Soran Ismail redan dömd, inte av folkdomstolen utan av sina egna handlingar. Det Soran Ismail gjorde tillsammans med dessa kvinnor förekommer sannolikt dagligen i det tysta i Sverige men Soran Ismail är ju inte vem som helst. Han var en ikon, en förebild, ett moraliskt föredöme.

Sedan visade det sig att han i själva verket var en dubbelnatur, en egotrippad mansgris, en sexualnarkoman, uppfylld av sitt eget behov av bekräftelse och njutningsmaximering, där han utnyttjade naiva kvinnors kroppar för sitt eget höga nöjes skull.

Soran Ismail är en sexmissbrukare. Han behöver vård. Det är den enda slutsats man kan dra när man hör hans egna ”bekännelser” i SVT-dokumentären. Han missbrukar kvinnors kroppar för att uppnå största möjliga tillfredsställelse för egen del utan att bry sig om att han kanske skadar eller förnedrar dessa kvinnor.

Det är därför han nu i tre år har suttit isolerad i sin lägenhet på Söder i Stockholm endast tröstad av sin lojala flickvän och sina lojala ståuppkomikerpolare Måns Möller, Özz Nujen och Kristoffer Appelquist.

Detta hade varit förlåtligt och förståeligt om inte SVT av någon outgrundlig anledning  bestämde sig för att göra en minidokumentär om Soran Ismails lidande. Det skulle inte bli en dokumentär där skuldfrågan skulle klarläggas, det vill säga om Soran var skyldig till de övergrepp han anklagades för. Nej, filmen skulle bara handla om Soran, om hans outhärdliga lidande, om hans identitetskris, om hans tvivel, om hans skräck för att kanske aldrig komma tillbaka till ståuppscenen igen, om hans sociala fobier, om hans rädsla för att se andra människor i ögonen igen.

Ja, till och med lite till: Dokumentären skulle handla om ”The Soran Ismail happy come back into the heat story”. Och SVT skulle själv aktivt medverka till Sorans återkomst som älskad komiker. Hela dokumentären var riggad och arrangerad. I avsnitt 1 fick Soran och hans flickvän gråta ut. Sen arrangerade SVT ett möte i en tom teaterlokal där Soran fick träffa sina gamla polare Måls Möller och Özz Nujen, båda uppskattade ståuppkomiker.

Det var plågsamt att se och höra hur Måns Möller gjorde upp ett schema för hur Soran skulle agera för att komma tillbaka, hur han på smartast möjliga sätt skulle erkänna sina misstag utan att fördensskull riskera att folk vände sig bort ifrån honom igen. Tvärtom skulle han  med hjälp av sin egen ståuppförmåga prata sig tillbaka in i värmen och därmed vinna tillbaka folkets kärlek genom att erkänna en del av sina misstag men absolut inte alla,

Det var pinsamt att se hur de Måns Möller och Özz Nujen så oförblommerat förbisåg vad vännen Soran faktiskt hade gjort sig skyldig till. Det verkade vara en bisak för dem. De brydde sig inte. Om Soran hade kränkt kvinnor så var det ingenting att orda om.

I nästa scen fick vi möta Soran när han spelade badminton med sin polare Kristoffer Appelquist. Den matchen utkristalliserade sig till ännu en lektion för Soran i konsten att på bästa sätt bli förlåten och komma tillbaka som om ingenting hade hänt.

Dessa riggade möten var häpnadsväckande. Programmet kallades ”dokumentär” men det var så långt ifrån en dokumentär man kan komma. Det hela var från början till slut en enda lång och på förhand arrangerad och välregisserad PR-resa för Soran Ismail.

Värst var det i avsnitt två av ”dokumentären”, där Soran inför en utvald publik (kanske bestod publiken av produktionspersonal från SVT, kanske var det särskilt inbjudna Soran-vänner). Hur som helst fick Soran nu ställa sig på en liten scen med en mikrofon i handen och på gammalt känt Soran-maner prata om vad han hade gjort, hur ledsen han var, hur han ångrade att han hade gjort människor illa samtidigt som den minimala publiken log och klappade händer.

Det var vidrigt att se. Hade det varit en kommersiell skräpkanal som hade producerat det här dravlet hade jag suckat och stängt av datorn. Men nu var det en dokumentär producerad av Sveriges Television! Då ställs det högre krav. Då förväntas objektivitet, saklighet, sökande efter sanningen, bemötanden från de anklagade, expertuttalanden, ja allt som man kan åstadkomma för att avslöja en så stor del av SANNINGEN som möjligt.

Men det var inte sanningen SVT ville ha fram. Det var ”The Soran Ismail come back story” som nu skulle skapas. SVT hade sett sig som de som skulle se till att Soran Ismail blev förlåten och släppas in i den goa värmen igen. Allt annat skulle vara glömt och förlåtet.

Så fanns det till exempel ingen medverkan från de kvinnor som ansåg sig kränkta av Soran Ismail. SVT påstår att man hade kontaktat de tre anmälande kvinnorna. Två av kvinnorna hade inte svarat. Den tredje hade enligt SVT tackat nej till att medverka.

Detta resulterade i att 60 minuters sändningstid blev till en enda lång partsinlaga från Soran Ismail. Det är en skandal i sig. Programmet har anmälts till Granskningsnämnden för radio och TV och bör fällas för partiskhet och kanske också för osaklighet.

Sedan ställer jag mig frågan varför ingen av kvinnorna ville medverka i programmet. En kvinna har sagt att hon inte ville medverka eftersom hon inte visste hur hennes uppgifter skulle hanteras. Det låter konstigt. Om man polisanmäler en man för våldtäkt och sexuella övergrepp så borde man väl också våga träda fram och verbalisera sina anklagelser. Men kvinnorna känner kanske på sig att de själva inte är utan skuld och att deras medverkan i ett sådant här TV-program inte skulle gynna deras sak.

Hur det än förhåller sig med den saken är jag övertygad om en sak: Soran Ismail kan aldrig komma tillbaka till ståuppscenen, inte ens efter SVT:s ihärdiga försök att rentvå honom. Han är alltför belastad av sina egna handlingar.

Hur ska han med trovärdighet kunna göra elaka satirer om andra människor, till exempel politiker, när han själv är en enda jättelik satir?

”The Soran Ismail come back story” kommer vi aldrig att få se. Och det är jag glad över.