Klockan 14.53 fredagen den 7 april 2017 skrevs historien om i Sverige. Det var då vi drabbades av den första verkliga terroristattacken. Det var i exakt det ögonblicket som polisen larmades om att en kapad lastbil i hög fart framfördes på gågatan Drottninggatan i centrala Stockholm och mejade ner allt som kom i dess väg. Lastbilen avslutade sin våldsamma resa genom att köra rakt in i parfymavdelningen på varuhuset Åhléns i korsningen Drottninggatan-Klarabergsgatan.

Nu närmare åtta timmar efteråt har vi facit av detta hänsynslösa dåd: 4 döda och 15 skadade människor, varav 9 allvarligt skadade. Så se det ut just nu men dödstalet kan komma att stiga.

Vid 20-tiden ikväll grep polisen en man i en butik i Märsta norr om Stockholm. Utseendet på mannen stämde överens med bilden på den man som polisen publicerade i samband med en presskonferens vid halv sextiden ikväll, en man som polisen ville ha kontakt med och som hade filmats av övervakningskameror i anslutning till terrordådet. Om detta var gärningsmannen har polisen inte sagt. Inte heller om det finns ännu en gärningsman som fortfarande befinner sig på fri fot.

Regeringen har ikväll hållit krismöte och beslutat om intensifierade gränskontroller vid Sveriges gränser under tio dagar, kanske mera. Statsminister Stefan Löfven meddelade vid en presskonferens efter regeringssammanträdet att hans arbete som statsminister och ledare för landet är prio ett den närmaste tiden. Att den socialdemokratiska partikongressen startar i morgon, lördagen den 8 april i Göteborg, har han nedgraderat. Den kommer sannolikt att inledas utan närvaro av partiordföranden Stefan Löfven.

Stefan Löfvens ord var engagerade och statsmannalika. Det kändes också förtroendeingivande att han är beredd att avstå från att delta i partikongressen tills terrorattacken och efterdyningarna av denna är under polisens totala kontroll. Landet går före partiet. Det är så det ska vara.

Vi vet ikväll inget om vem eller vilka som ligger bakom vansinnesfärden på Drottninggatan, en händelse som alla stora medier världen över har rapporterat om som förstasidesnyheter ikväll. Det vanligtvis så lugna och öppna Sverige och Stockholm läggs nu som ytterligare namn till listan av städer som utsatts för terrorattacker: Paris … Nice … Bryssel … Berlin … London … Moskva … och nu Stockholm.

Ikväll kunde dock Aftonbladet berätta att den gripne mannen i Märsta är en 39-årig man verksam inom byggbranschen. Detta är Aftonbladets uppgifter, inte mina, men jag väljer att återge dem.

Egentligen är det av underordnad betydelse om terrorattacken på Drottninggatan utfördes med bakomliggande politiska motiv eller bara var ett vansinnesdåd utfört av en galning. Jag håller med förre utrikesministern Carl Bildt när han i en intervju i Aktuellt ikväll förklarade att den – eller de – som ligger bakom dagens terrorattack i Stockholm är ”galningar som är ute efter att döda”. Det är sant. Vad de än kallar sig så är deras enda mål att döda, se blod flyta, plåga, förnedra, tortera, skapa oro, rädsla och osäkerhet hos oskyldiga människor. Dådet i Stockholm är en galnings verk.

Men det är också det som är så farligt. Galna människor finns överallt. Ingen vet när och var de tänker slå till eller vem som ska dö i morgon. Ikväll har ministrar, polischefer och myndighetsföreträdare uppmanat oss att vi ska fortsätta att leva som vanligt. Vi ska inte visa att terrorattackerna berör oss. Vi ska fortsätta att leva våra liv och värna om vår demokrati och vår öppenhet.

Det är lätt att säga. Ändå vet alla att Sverige från och med i morgon aldrig kommer att bli sig likt. Vi tillhör numera de drabbade. Oskyldiga människors blod har offrats på en gågata i centrala Stockholm en vacker fredagseftermiddag i början av april 2017.

Det får vi aldrig glömma.

Den här terrorattacken visade idag också den fantastiska generositet och vilja att hjälpa som många människor i Stockholm visade dem som direkt eller indirekt drabbades av terroristattacken. Människor som inte kunde komma hem efter sina jobb togs emot som kära gäster i främmande stockholmares hem. Folk bjöds på mat och vila. Det visar att vi kan hålla ihop när vi behöver varandra. Det är stort.

Stort var också polisens arbete. Jag har suttit som klistrad framför TV:n ända sen 3-tiden i eftermiddags och följt all rapportering i Svt och övriga medier. Polisens arbete imponerade. Bara några timmar efter dådet greps en person. Sjukvårdspersonal var snabbt på plats och hjälpte skadade. Sjukhusen i Stockholmsområdet försatte sig själva i katastrofläge för att kunna ta emot alla skadade som kom in. förhoppningsvis utan att andra sjuka patienter drabbades.

Men en sak som oroar mig: Hur kunde det komma sig att Säpo inte hade någon som helst aning om att det här terrordådet skulle inträffa? Alla visste att det en dag skulle komma – men inte var och inte när. Det kom som en blixt från en klar himmel även för säkerhetspolisen. Det är för tidigt att säga att Säpo inte har full koll. Idag hade Säpo inte det. Samtidigt vet alla att det inte går att skydda ett samhälle mot enskilda galningar.

I morgon är det en ny dag – men en annorlunda dag, en sorgens dag 2 och en dag även för självrannsakan.