Självklart skulle ett mord på en känd partiledare skaka om Sverige, påverka politiken och skada tilltron till samhällets förmåga att skydda sina medborgare. Mordet på Ing-Marie Wieselgren fick inga sådana konsekvenser men det betyder ändå inte att mordet på henne inte var avsett att skada och skrämma upp samhället, eller delar av samhället.

Men Ing-Marie Wieselgren var helt enkelt inte tillräckligt känd. Hon var inte folkvald utan ”bara” en tjänsteman anställd på Sveriges Kommuner och Regioner för att samordna den psykiatriska vården i Sverige. Men var inte det ett angrepp på samhället? Jo, det var det. Theodor Engström valde ut Wieselgren till mordoffer därför att han hatade det samhälle som han ansåg inte hjälpte honom med hans psykiatriska problem.

Så rimligtvis borde även mordet på Ing-Marie Wieselgren ses som ett terroristbrott när man vet vilka inciitament Theodor Engström hade för att mörda henne. Samtidigt finns ingen riktigt bra definition på vad ett terroristbrott är. Men en sak är klar: Det handlar inte om antalet människor som dödas och skadas vid ett terrorattentat. Ett mord på en enda person kan vara ett terroristbrott likaväl som mord på tjugo personer kan vara det. Det handlar hela tiden om syftet med mordet.

Så här delar jag den uppfattning som många har fört fram idag att även mordet på Ing-Marie Wieselgren borde betraktas som ett terroristbrott, inte bara förberedelserna till mord på Annie Lööf.

Mycket av det här är dock juridiskt finlir som går tillbaka på det faktum att det inte finns särskilt många rättsliga prejudikat i Sveriige när det gäller att döma för terroristbrott. Tack och lov, kanske jag ska säga. En domstol som Gotlands tingsrätt valde den enklaste vägen, nämligen att inte använda rekvisitet terroristbrott på mordet på Ing-Marie Wieselgren. Det var fegt, tycker jag.

Därför måste åklagaren – eller någon annan – överklaga domen från Gotlands tingsrätt till Svea Hovrätt. Kanske bör till och med Högsta Domstolen ha ett ord med i laget i ett senare skede. Det är hög tid att svenska domstolar får en klar vägledning om hur man ska döma om eller när ett liknande brott begås igen.

Men det som jag är ännu mera kritisk till i domen mot Theodor Engström är att han inte dömdes till livstids fängelse utan till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det var nämligen precis den påföljd Engström själv ville ha. Den skulle passa honom bättre än fängelse, enligt hans egen utsaga.

Rättsmedicinalverket gjorde en stor sinnesundersökning på Engström efter mordet och kom fram till att han led av en allvarlig psykisk störning både när mordet begicks och före mordet. Tidigare fanns det i Sverige ett s k fängelseförbud för personer som döms för ett allvarligt brott om gärningsmannen ansågs lida av en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. Detta förbud har tagits bort så det står idag en domstol fritt att döma personer till fängelse även om de lider av psykiska störningar.

Men Gotlands tingsrätt valde inte den vägen. Istället gick man på gammal praxis och dömde Engström till rättspsykiatrisk vård. Han borde ha dömts till livstids fängelse, menar jag. Även om Engström var och är galen så skedde inte mordet på Ing-Marie Wieselgren i hastigt mod. Mordet var istället synnerligen välplanerat. Han hade förberett det under lång tid och skaffat sig all nödvändig rekvisita innan han i god tid begav sig till Almedalen i Visby i slutet av juni för att sätta sina planer i verket.

Han visste precis hur han skulle gå till väga. Det enda han inte hade bestämt var vem han skulle mörda. Detta lämnade han åt slumpen. Men någon högt uppsatt person skulle det vara. Den saken var klar.

Så råkade han av en slump få syn på Ing-Marie Wieselgren i Visby och bestämde sig: ”Hon skulle det bli. Hon skulle bli hans mordoffer”.

Men det hade lika gärna kunnat bli Annie Lööf. Eller SVT:s vd Hanna Stjärne.

Idag döms allt färre mördare till rättspsykiatrisk vård. Fängelse har istället blivit vanligare. Synen på allvarliga brott har skärpts i vårt land på senare år – inte minst på grund av att antalet grova våldsbrott och mord ökar samtidigt som hänsynslösheten inte längre ser några gränser. Samhället måste därför med kraft visa att man inte tolererar de handlingar som Theodor Engström begick.

Även om en person som dömts till rättspsyk i vissa fall kan få sitta inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik i hela sitt liv så är ändå en sådan dom ”snällare”, om jag får uttrycka mig så. Samhället ser uppenbarligen inte lika allvarligt på mord som begås av galningar som på mord som begås av icke-galningar, om det nu finns några mördare som inte är galna.

Även av det här skälet måste domen mot Theodor Engström överklagas och prövas i högre instans. För detta talar inte minst det faktum att polisen misstänkte att Engström vid flera tillfällen (bland annat i rättssalen i Visby) simulerade att han var psykiskt sjuk. Och det är ju ingen konst. Det kan vem som helst göra. Att häva ur sig konstiga saker och obegripligheter är inte svårt. På den punkten kan både Rättsmedicinalverkets experter, polisen och rättens ledamöter låta sig luras.

Theodor Engström är dessutom en farlig person. Skulle han bli utskriven från en rättspsykiatrisk klinik därför att han till exempel har ”skött sig bra”, så är han fri att mörda igen. Samhället måste skyddas mot sådana personer.

Det borde vara slut med daltandet.