Häromdagen – närmare bestämt i onsdags den här veckan – blev jag på morgonen uppringd av en reporter från tidningen Expressen. Jag känner reportern väl och har blivit intervjuad av henne många gånger. Jag har hittills haft stort förtroende för henne. Därför var jag inte överraskad över att hon ringde.
Jag trodde att hennes ärende var att få en kommentar från mig om Folkhälsomyndighetens beslut i onsdags att inte ändra på åldersgränsen 70 plus utan låta den gränsen ligga kvar.
Nej, reportern var ute i ett helt annat ärende. Hon berättade att hon höll på med en artikel där hon intervjuade äldre kända personer om hur de planerar inför sin förestående död. Hon berättade att hon redan hade intervjuat kända kvinnor som Christina Schollin och Amelia Adamo och att de hade sagt intressanta saker om hur de planerade sin död.
Det handlade till exempel om hur man ville ha sin begravning, om man ville ha kistbegravning eller bli kremerad, hur man skulle testamentera sina tillgångar etc.
”Christina Schollin och Amelia Adamo berättade jätteintressanta saker om hur de planerade inför sin död”, berättade reportern för mig. ”Nu vill jag också intervjua dig om hur du ser på detta”.
Jag blev alldeles tyst i telefonen. Sällan har jag blivit så chockad. Nu – mitt under brinnande coronapandemi – ringer en reporter från Expressen och vill skriva om hur jag planerar inför min död!
Så småningom samlade jag ihop mig och svarade:
”Jag tänker inte svara på detta. Jag tänker överhuvudtaget aldrig på döden. Jag tänker inte medverka i din artikel”.
”Varför då?” undrade reportern, vars namn jag inte vill avslöja.
”Därför att det inte är intressant för någon att få veta detta, allra minst för mig själv. Jag vill leva och jag kämpar hela tiden för livet”.
”Så jag får inte ens citera dig på det du sa nu?” undrade hon.
”Nej, jag vill inte bli citerad och jag vill inte finnas med i den artikeln överhuvudtaget”, svarade jag både chockat och upprört.
OK, svarade hon. Jag klickade bort samtalet och satt en lång stund och bara stirrade framför mig.
Hur har en tidning som Expressen mage att ringa upp äldre människor för att få skriva om hur de planerar sin död! Det är en skandal utan like! Det är en skymf mot oss äldre att överhuvudtaget bli tillfrågade om detta. Självklart måste man till sist på ett eller annat sätt bestämma sig för hur man ska agera den den dagen kommer, men den dagen kommer inte på länge. Inte i mitt liv i alla fall.
Jag är inte säker på att den kvinnliga reportern på Expressen själv hade kommit på denna makabra och omdömeslösa idé. Det kan mycket väl ha varit någon redaktör som kommit till henne och frågat: ”Du, det är ju många gamla människor som dör under dessa dagar. Kan det inte vara intressant för läsarna att få veta hur några kända personer förbereder sig för döden?”
Det kan mycket väl ha varit så. Jag har ingen aning. Eftersom jag inte vet bakgrunden till artikeln vill jag heller inte lämna ut reporterns namn. Hon kanske inte själv var upphovet till denna absurda artikelidé. Å andra sidan skulle jag, om jag fick ett sådant uppdrag som journalist, hänvisa till att det var ett ”förödmjukande uppdrag” och vägra utföra det.
Men då kanske hon skulle ha fått sparken.
Bild: sahlgrenska.se
Det här tidningsinitiativet var smaklöst på flera sätt. Dels matas vi varje dag med nyheter om hur många människoliv som världen över offras i coronapandemin. Det enda vi hör varje dag är: Död. Död. Död.
Det andra skälet till min upprördhet är att jag själv för nio år sen svävade mellan liv och död i komplikationerna efter en svår och farlig canceroperation. Jag överlevde mot alla odds. Sen dess har jag varje minut kämpat för mitt liv, för att få leva det liv jag vill, för att få leva så länge som möjligt och för att skapa så mycket som möjligt som gör livet värt att leva – både för mig själv och för mina nära och kära.
Jag misstänker att Expressen fick idén om den här artikeln genom en nyhet i Dagens Nyheter i förra veckan. Där framkom att tusentals människor under coronapandemin har ansökt om ett konto i det så kallade Vita Arkivet. Det är en gratistjänst hos begravningsfirman Fonus som har funnits sen 70-talet. I Vita Arkivet skriver människor ner sina önskningar om hur de vill ha sin begravning, sitt testamente och en rad praktiska upplysningar till de efterlevande.
Jag har inte sett om Expressen har publicerat intervjuerna om hur Christina Schollin och Amelia Adamo berättar om sina planer inför döden. Kanske publiceras artikeln i Expressens papperstidning på söndag, pingstdagen.
Jag kan föreställa mig hur löpsedeln kommer att se ut:
”SÅ HÄR PLANERAR
KÄNDA KVINNOR
FÖR SIN DÖD”
Jag är glad att jag inte deltog i detta minst sagt kommersiella jippo. Jag skriver inte det här inlägget på min blogg för att uppmana Expressen att be mig om ursäkt. Jag skriver för att mina läsare och följare ska få veta hur medierna agerar och inte ens drar sig för att utnyttja människors förestående död för att sälja lösnummer och få maximalt antal klick på sina webbsidor.
Det är djupt cyniskt men svenska dagstidningar (förutom Dagens Nyheter) dras med allt större ekonomiska problem. Inte minst coronapandemin har förvärrat dessa problem. Då tar man i sin desperation till den här sortens metoder.
Det är djupt olustigt och ökar precis inte tilltron till medierna.