Många trodde kanske att centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists besked på söndagskvällen att centern väljer att fortsätta regeringsförhandlingarna med Magdalena Andersson och övriga rödgröna partier om en rödgrön regering innebar att striden om regeringsfrågan nu var över och att Sverige snart hade en regering på plats i Rosenbad med Magdalena Andersson som statsminister.
Inget kan vara mera fel.

Det är precis tvärtom. I själva verket är regeringsförhandlingarna efter centerns besked tillbaka på ruta 1, alltså precis som läget såg ut strax efter valet, nämligen att Centerpartiet än en gång säger ja till Magdalena Andersson som statsminister och att partiet också säger ja till en regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet och med Vänsterpartiet som stödparti men utanför regeringen.
Men med en viktig reservation:


Centerns röda linje att (V) inte ska få sitta med i denna regering ligger fast – på samma sätt som Vänsterpartiets krav på att få ministerposter i denna regering också ligger fast. På det sättet har ingenting förändrats.

Detta klargjordes av Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson i en intervju i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Vänstern står fast vid sitt ultimativa krav att partiet ska sitta med i en rödgrön regering – underförstått att partiet kommer att rösta nej till en regering ledd av Magdalena Andersson om (V) inte får ingå i denna regering. Därmed har ingenting förändrats på den kanten heller.
Alla röda linjer ligger alltså kvar. En dåre kan förstå att detta knappast kommer att underlätta kommande förhandlingar.

Ida Gabrielsson förklarade dock att hon var glad över att Centerpartiet nu hade förklarat sig berett att fortsätta regeringsförhandlingarna med Magdalena Andersson. Hon sa också (dock något otydligt) att Vänsterpartiet kommer att delta i dessa förhandlingar efter partiets tillfälliga avhopp i förra veckan.
Men eftersom alla röda linjer ligger kvar har förhandlingarna om vilket block som ska regera Sverige i praktiken inte tagit ett enda kliv framåt.


Det enda som har hänt är att Elisabeth Thand Ringqvists krav för tio dar sen att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson skulle utarbeta var sitt s k ”totalpaket” med besked om vilken politik de två statsministerkandidaterna tänkte driva och med vilka partier de tänkte regera, innebar att dödläget i regeringsförhandlingarna bröts. Förutsättningarna att börja förhandla borde vara något bättre.
Eller …?

Alla ska dock veta att Magdalena Anderssons ”totalpaket” till Elisabeth Thand Ringqvist dels inte var förankrat hos de övriga rödgröna partierna, dels att paketet i mångt och mycket var en önskelista om den politik som socialdemokraterna vill ska ingå i en regeringsuppgörelse.
Nu återstår ett antal veckor med hårda realförhandlingar. Pressen både på Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar/Ida Gabrielsson är stenhård. Det är först om dessa förhandlingar lyckas som svenska folket kan dra en lättnadens suck över att Sverige kanske har fått en ny regering.

Men vi är inte där än och vägen dit kan vara både lång, hård och snårig väg, kantad av hinder och stenar som måste undanröjas. Nu stundar det verkliga kattrakandet bland de rödgröna partierna om hur mycket av varje partis politik som ska få bli regeringens politik. Ingen vet hur detta kattrakande kommer att sluta.

Så här i efterhand måste jag erkänna att kravet från Elisabeth Thand Ringqvist att tvinga fram de här totalpaketen var ett genidrag. Det gjorde att det hittills tunga och orörliga förhandlingsmaskineriet kanske kan börja röra på sig igen. De verkliga regeringsförhandlingarna kan börja – men det först 63 dagar efter valet!

Att Centerpartiet efter två dagars interna förhandlingar på söndagskvällen kom fram till valet att fortsätta att förhandla med Magdalena Andersson – och inte med Ulf Kristersson – visar att alternativet ”en rödgrön regering” kan ha varit en smakligare anrättning för Centerpartiet än att ingå i en borgerlig fyrpartiregering under ledning av Ulf Kristersson och med Sverigedemokraterna som stödparti i riksdagen.

I en radiointervju på söndagskvällen sa Elisabeth Thand Ringqvist att innehållet i Magdalena Anderssons totalpaket stämde väl överens med de frågor som Centerpartiet hade drivit i valrörelsen, t ex minskade utsläpp, ökad tillväxt och förbättrad välfärd för medborgarna.
Men eftersom ingen utomstående ännu har sett vilka godbitar Ulf Kristerssons paket innehöll för att locka till sig Centerpartiet så är det i nuläget svårt att veta om Centerpartiets val enbart handlade om det sakpolitiska innehållet i det socialdemokratiska totalpaketet. Det kanske fanns andra faktorer som spelade en ännu större roll för beslutet.

Jag tror på det senare. Starka krafter inom centerrörelsen ute i landet vill absolut inte att Centerpartiet ska sätta sig i en borgerlig regering som blir beroende av stöd från Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Det har varit centerns politik under många år och det har också varit Elisabeth Thand Ringqvists besked under valrörelsen.

Men under den gångna helgen har ett stort antal rykten flödat om att Centerpartiet kommer att välja Ulf Kristerssons regering. Det har sagts att flera personer i partiledningen, inklusive partiledaren själv, ville dra Centerpartiet åt höger och inte åt vänster. Centern är ju historiskt borgerligt parti med starka gröna inslag.
Om dessa rykten stämmer så skulle centerrörelsen ute i landet ha tvingat de mera högerorienterade i partiledningen och riksdagsgruppen att vika sig och välja Magdalena Andersson istället för Ulf Kristersson.

Helt avgörande är emellertid matematiken, nämligen att en regering med de fyra rödgröna partierna har 176 mandat i riksdagen, alltså en majoritet av ledamöterna, medan en borgerlig alliansregering, också med fyra partier, bara har 136 mandat och alltså skulle bli en minoritetsregering som i alla frågor skulle vara beroende av stöd på ytterligare ett större parti, underförstått Sverigedemokraterna.

Men även om matematiken verkar till Magdalena Anderssons fördel så är situationen i alla fall inte så enkel som det ser ut. Som jag sa, blockerar fortfarande Centerpartiet och Vänsterpartiet varandra genom sina ömsesidiga röda linjer. Vänsterpartiet och partiledaren Nooshi Dadgostar kräver att ta plats i regeringen medan Elisabeth Thand Ringqvist säger blankt nej till detta.
För att det ska bli en rödgrön regering med majoritet i riksdagen så måste något av dessa partier – eller båda – överge sina röda linjer. Vänsterpartiet fattade ett beslut på sin kongress i våras att partiet i fortsättningen alltid skulle rösta nej till en regering som de själva inte satt i.

”Och det går inte att ändra på”, har både Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson upprepat flera hundra gånger.
Det gör det naturligtvis – om man vill. Det går alltid att hitta sätt att kringgå ett kongressbeslut. Möjligen är kongressbeslut heligare i Vänsterpartiet än i andra partier men partiet har redan övergett ett kongressbeslut. Det var 2022. 2018 hade partiet fattat ett kongressbeslut om att all vapenexport från Sverige skulle beslutas.

När Ryssland invadera Ukraina vintern 2022 och Sverige bestämde sig för att skicka vapen till Ukraina, ja då gick även Vänsterpartiet med på det. Så även Vänsterpartiet – hur renlärigt det än är – har visat sig kunna vara pragmatiska. När det gäller.
Inte heller för Elisabeth Thand Ringqvist skulle det betyda jordens undergång om Vänsterpartiet fick några statsrådsposter i en kommande rödgrön regering. Vad betyder det om hundra år? Inte ett skit. Man lyckades ju manövrera så att man slipper att bli beroende av Sverigedemokraterna. Kan partiet inte nöja sig med det ett tag.

Det hänger ju faktiskt på att Sverige nu skyndsammast måste få en regeringsduglig regering. Då måste man ge och ta och ibland även rucka på s k heliga principer. Den som är pragmatisk går till historien men den som alltid vill köra in käppar in hjulet betraktas för evigt som en halsstarrig bråkstake.
Ta ert förnuft till fånga! Låt inte spektaklet fortsätta längre.

På tisdag ska Ulf Kristersson avrapportera sitt sonderingsuppdrag om en möjlig borgerlig regering till riksdagens talman Andreas Norlén. Sannolikt kommer han att tvingas säga att det inte finns några förutsätt-ningar för honom att bilda en borgerlig regering.
Om talmannen sen ville förlänga pinan för Ulf Kristersson och trots beskedet ändå ställa Kristersson inför en statsministeromröstning – som Kristersson kommer att förlora – ja, det vet bara talmannen själv.
Personligen tycker jag att det känns onödigt. Varför sparka på en som redan ligger?