Det var bara några veckor sen jag sålde en av mina racercyklar, min vita Specialized, till en trevlig kvinna från Östergötland. Men redan innan den försäljningen var klar hade jag beställt en helt ny racercykel – på nätet!
Det är naturligtvis vanskligt att köpa cyklar på nätet men jag gjorde det ändå. Den här gången blev det en Giant Propel utrustad med elektriska växlar och inhandlad från Hellorider. Cykeln kostade drygt 40 000 kronor och var därmed den dyraste racercykel jag någonsin har ägt.
Jag har nu tränat på den nya cykeln ett flertal gånger – men jag är faktiskt inte riktigt nöjd. Det handlar framförallt om justeringssaker. Sadelstolpen är fortfarande något för hög trots att jag har sänkt den redan.
Framförallt tror jag att styrstången är för lång. Jag får sträcka ut armarna alldeles för mycket. Det gör att jag får ont i axlar och nacke och det känns inte bra.
Det här är naturligtvis en supercykel av bästa slag. När jag beställde den visste jag inte att den var utrustad med elektriska växlar. När jag förstod det blev jag naturligtvis mycket entusiastisk. Så proffsigt!
Nja, egentligen är jag inte så imponerad av de elektriska växlarna. Dels tycker jag att det är svårt att veta om batteriet (som sitter i ramen under sadelstolpen!) är laddat eller inte. När jag laddar batteriet lyser det en röd lampa i en liten box som sitter under styret. Jag är osäker om det betyder att batteriet är laddat eller om det är urladdat. Jag har lusläst alla monteringsanvisningar och manualer men de är inte gjorda för människor, så dessa har jag inte haft någon vägledning av.
Nej, egentligen är elektriska växlar helt onödigt. Den enda fördelen som jag ser det med elektriska växlar är att det går mycket snabbare att växla. Man ger växelspaken bakom bromshandtagen en liten tryckning – och så ligger växeln där. Samtidigt anser jag att det lilla merarbete som det innebär att växla med vanliga manuella växlar är obetydligt. Det enda som krävs är att jag trycker lite hårdare på växelreglaget för att växeln ska lägga sig i rätt läge. Det kostar alltså några tiondels sekunder mera att växla med manuella växlar än med elektriska.
Och då slipper jag att hålla på att ladda växelbatteriet hela tiden. Dessutom är manuella växlar betydligt billigare. Man kan lätt justera manuella växlar själv med en liten skruvmejsel. Skulle en elektrisk växel gå sönder, ja då måste man åka till en cykelverkstad.
Så jag tycker inte att elektriska växlar är något jag egentligen vill rekommendera. Om ni som läser det här har erfarenhet av racercyklar och elektriska växlar så hör gärna av er med tips och rekommendationer.
En annan sak som jag ogillar med min nya Giant Propel är de höga fälgarna. Dessa är ju till för att minska luftmotståndet och förhindra luften att trassla in sig mellan ekrarna och därmed dämpa farten. Faktum är att de höga fälgarna gör att vinden tar med sig cykeln och får de att slänga åt sidorna. När jag har tränat på min Giant de senaste dagarna har det blåst kraftig och byig vind. Då har jag känt hur vindbyarna tar tag i hjulen och cykeln hamnar direkt i obalans.
Därför föredrar jag faktiskt vanliga normalhöga fälgar. Med dessa känner jag att jag har bättre kontroll på cykeln. Men det är kanske en smaksak.
Mina resonemang ovan visar att man faktiskt inte behöver alla moderna finesser på en racercykel för att kunna cykla fort och säkert. Ibland blir finesserna ett hinder, om man inte lär sig att anpassa sig efter dem.
Ändå är jag naturligtvis jättestolt över min nya racer. Den är vacker, graciös och smäcker. Vad mer kan man önska sig.
Idag inleddes proffscykelloppet Spanien Runt (Vuelta a Espana) med ett lagtempolopp i den sydfranska staden Nimes. Jag kommer naturligtvis att sitta som klistrad framför Eurosport och titta på hela Vueltan. Det ska bli spännande. Kanske kan jag också lära mig något nytt.
Hola, Espana!