Det står nu helt klart att det var ett genidrag av moderaterna att byta partiledare. Partiledarbytet borde i och för sig ha skett redan för ett år sen men bättre sent än aldrig. Ulf Kristersson ser ut att vara den partiledare som kommer att kunna höja moderaternas väljarsympatier från den tidigare rekordlåga nivån.

Enligt en sammanställning av olika opinionsmätningar under de två senaste månaderna som TV4 Nyheterna har gjort har moderaterna kravlat sig upp till 19.4 procent av väljarsympatierna. Det innebär en ökning på inte mindre än 3.2 procentenheter på två månader.

Samtidigt sjunker intresset för Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Enligt TV4:s summering ligger SD nu på 16.8 procent och har minskat med 1,9 procentenhet under samma tvåmånadersperiod, ingen katastrofal minskning men moderaterna har i alla fall definitivt återtagit positionen som Sveriges näst största parti. Det är ju också där moderaterna enligt traditionen ska ligga.

Anna Kinberg Batra var ett sänke för moderaterna. Det är ingen originell slutsats – men likafullt är den sann. Moderata väljare strömmade över till Sverigedemokraterna sen Anna Kinberg Batra blev partiledare. Denna överströmning av väljare verkar alltså inte i första hand ha berott på att SD ansågs vara ett bättre parti utan att moderaterna under Kinberg Batra förlorat sin dragningskraft. Hennes politik var vag, obestämd och svajig. Det gillar inte moderata väljare.

När Ulf Kristerssons namn under sommaren och hösten blev allt hetare i partiledardiskussionerna kände jag personligen en viss tveksamhet. Ulf Kristersson kändes inte riktigt övertygande. Jag upplevde honom som torr och färglös, som en teknokrat utan karisma, även om han ansågs vara kunnig och ha hög integritet.

Men den bilden har drastiskt förändrats sen Kristersson valdes till partiledare den 1 oktober. När moderaterna två veckor senare höll sin arbetsstämma gjorde Kristersson ett mycket kraftfullt intryck. Det kändes direkt att han var rätt man på rätt post.

Ulf Kristersson har också under sin korta tid som partiledare för moderaterna tagit tillbaka det politiska initiativet. I flera kontroversiella frågor har moderatarena hastigt och lustigt bytt politik. Ulf Kristersson vill t ex införa ett nationellt förbud mot tiggeri i Sverige. Han vill också lägga om migrationspolitiken och göra det svårare för flyktingar att få politisk asyl i Sverige. Moderaterna vill istället införa ett kvotflyktingsystem, som EU tillämpar idag. Ingen flykting ska få komma över Europas gränser utan ska tvingas söka asyl utanför Europa. Flyktingarna ska heller inte själva få välja vilket EU-land de ska bosätta sig i.

Detta förslag har icke oväntat mött mycket hård kritik och beskrivits som omänskligt och även som ett brott mot asylrätten. Men uppenbarligen har det fått de moderata väljare som tidigare flydde partiet och gick till Sverigedemokraterna att återvända till (M).

Samtidigt kan man säga att Sverige med moderaternas nya hållning i migrationspolitiken har gjort Sverige till ett kallare och hårdare land. Sverigedemokraterna är inte längre ensamma om att kräva skärpta asylregler.

Moderaternas högergir betyder också en annan sak: svensk inrikespolitik har blivit mer polariserad. Skillnaderna mellan blocken håller på att bli allt tydligare och regeringen Löfven har till sist fått en politisk motståndare värd namnet.

Oavsett om man gillar moderaternas nya politik eller ej, så kan man säga att svensk politik har utsatts för en slags elchockbehandling. Konturerna i svensk politik mejslas på nytt ut och lämnar epoken som en grå massa som trängs i det politiska mittfältet bakom sig.