Allt här i världen är inte som det synes vara. Allt ser heller inte ut att vara det som de faktiskt är.

Så skulle man sammanfatta dagens stora händelse, nämligen när Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrson i förmiddags berättade för världen att de gemensamt hade enats om en ny regering. Nåja, Jimmie Åkesson skulle visserligen inte sitta med i den regeringen. Däremot skulle Liberalerna och Johan Pehrson göra det, trots att han företräder ett av riskdagens minsta partier medan Jimmie Åkesson ju är det största borgerliga partiet, t o m större än moderaterna.

Det kan verka lite förvirrande att det minsta borgerliga partiet får plats i regeringen men inte det största. Samtidigt är det Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare sen sjutton år tillbaka, som idag var den STORE SEGRAREN medan Johan Pehrsson var den STORE FÖRLORAREN i den gemensamma uppgörelsen.

Det som nu har hänt kallar Jimmie Åkesson för ett ”paradigmskifte”. Även om hans parti inte får sitta med i regeringen så har partiet förhandlat sig till ett häpnadsväckande inflytande. Sverigedemokraterna har på de sju politikområden som behandlas i den gemensamma överenskommelsen mellan Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna fått igenom i stort sett hela sin politik i de frågor som är SD:s hjärtefrågor, nämligen asyl- och migrationspolitiken, flyktingpolitiken och kriminalpolitiken. På de här områdena är den borgerliga överenskommelsen en ren kopia av Sverigedemokraternas politik.

Ja, mycket får man se innan ögonen trillar ur, om uttrycket tillåts.

Den politiska uppgörelsen mellan de fyra borgerliga partierna, ett 62 sidor långt kompendium, syddes ihop under ett antal dagar i en historisk slottsmiljö på Tidö slott utanför Västerås byggt mellan 1625-1641 på initiativ av Axel Oxenstierna och alltså en ståndsmässig plats för att förbereda det svenska politiska paradigmskiftet på.

Avtalet heter ”Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige” och är Sverigedemokraternas hittills största politiska framgång. Den blivande statsministern Ulf Kristersson verkade också nöjd med avtalet även om han tvingades släppa sin hjärtefråga, införandet av ett tak i a-kassan.

Med tanke på att Kristdemokraterna är ett så litet parti kan Ebba Busch ändå känna sig ganska nöjd eftersom hennes hjärtefråga, vården, behandlas med silkesvantar i avtalet. Den ende som har anledning att vara riktigt besviken är som sagt Liberalerna och Johan Pehrson. Men för honom handlade det faktiskt om partiet överhuvudtaget skulle sitta med i regeringen.

Ulf Kristersson har varit angelägen om att få med Liberalerna i regeringen, inte därför att han älskar dem över allt på jorden utan därför att han valde att följa devisen ”Det är bättre att ha dem sittande inne och spotta ut än att ha dem utanför och spotta in”. Det betyder att det blir en lugnare tillvaro för honom som statsminister att göra upp med liberalerna inom ramen för regeringen istället för att tvingas förhandla med dem i riksdagen och kanske tvingas gå på pumpen gång efter gång.

Med hänvisning till rubriken på detta inlägg ”Ulf Kristersson körde med sin elmotorcykel i hög hastighet rakt in i famnen på Jimmie Åkesson” är inte gripet ur luften på något sätt. Ulf Kristersson är förtjust i att köra motorcykel, även om jag inte tror att han har tid med sådant just nu. Se själva:

Rakt in i famnen på Jimmie Åkesson körde han alltså bildligt talat. För att Sverigedemokraterna inte skulle fortsätta att kräva ministerposter i regeringen valde Kristersson att ge ett omåttligt stort inflytande över regeringens politik och därmed hålla Jimmie Åkesson på gott humör. Åkesson hävdade idag att sakpolitiken är viktigare än ministerposter och att han var mycket nöjd. Dessutom kommer Sverigedemokraterna att få ett eget ”samordningskansli” i Rosenbad där de kan hålla koll på att Kristersson, Busch och Pehrson verkligen fullföljer den politik de är överens om i Tidöavtalet. De sverigedemokratiska tjänstemännen i regeringskansliet får också vara med och skriva propositioner, förordningar och regleringsbrev till myndigheterna.

Man kan verkligen säga att Sverigedemokraterna sitter i regeringen utan att sitta i regeringen.

”Sverigedemokraterna har till och med fått nycklarna till regeringskansliet”, utropade en mycket upprörd centerledare Annie Lööf idag. Lööf menar att Tidöavtalet är ”en liberal kraschlandning”:

”Alla har pratat så mycket om att man vill se ett liberalt, borgerligt maktskifte …” sa hon.

”… och så slutar det med ett konservativt, nationalistiskt maktskifte där de tre tillträdande regeringspartierna kommer att sitta helt i knät på SD”, sa Lööf till Dagens Nyheter.

Detta var uppenbarligen ingen trevlig upplevelse för den avgående centerledaren som nu hamnar helt i det politiska skuggriket.

I skuggriket hamnar också den avgående statsministern Magdalena Andersson. Hon blir nu oppositionsledare i riksdagen. Hon menade idag att Tidöavtalet ”riskerar att förvärra de problem som vi redan ser: för stora ekonomiska klyftor, för stor skillnad mellan stad och land och en ökad segregation. ”Jag är rädd för att det här kommer att leda till att Sverige blir mindre som det Sverige vi älskar”.

Jämfört med de andra rödgröna partierna kändes Magdalena Anderssons kritik tämligen måttfull. Så här sa till exempel Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi idag:

”Idag är det ”en mörk dag för Sverige”.

”Det är den mest auktoritära, nationalistiska och konservativa regeirngsagenda som Sverige någonsin har skådat”, sa Stenevi till Sveriges Television.

Vad är det då som är så förfärligt? undrar man.

Förfärligt och förfärligt. Det råder framförallt ingen tvekan om att den borgerliga fyrpartiuppgörelsen är ett paradigmskifte, i synnerhet i asyl- och invandringspolitiken. Visserligen slår partierna fast att de slår vakt om asylrätten —- men det får inte komma in för många flyktingar i Sverige. Sverige har hittills haft en betydligt generösare flyktingpolitik än övriga EU-länder. Nu vill man lägga sig på EU:s miniminvå. Antalet kvotflyktingar ska till exempel skäras ner från dagens cirka 5 000 till 900 kvotflyktingar per år, alltså en häpnadsväckande neddragning.

Asylprocessen ska också ändras. Flyktingarna ska bo i s k transitcenter under asylprocessen. De flyktingar som vistar ”bristande vandel” ska kunna utvisas direkt. ”Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”, står det i Tidöavtalet.

Begreppet permanent uppehållstillstånd (som inte existerar i andra länder) ska tas bort och reglerna för anhöriginvandring skärpas. Det ska bli svårare att få svenskt medborgarskap. En flykting/invandrare ska, om man tolkar avtalet rätt, ”göra rätt” för sitt medborgarskap, visa aktning för svenska värderingar och inte missakta den svenska befolkningen.

Så här kan man verkligen tala om skärpningar. Å andra sidan är det få som är förvånade idag. Skärpningar av flykting- och asylpolitiken har legat i luften i flera år men socialdemokraterna har inte orkat driva igenom några större förändringar eftersom man hela tiden dels har vart splittrade internt i partiet, dels har tvingats ta hänsyn till sina samarbetspartier Miljöpartet och Vänsterpartiet, som snarare har velat göra flyktingpolitiken ännu mer generös.

På kriminalpolitikens område finns också en rad förslag, som somliga ser som kontroversiella medan andra ser dem som rimliga, till exempel särskilda visitationszoner, anonyma vittnen, särskilda ungdomsfängelser, dubbla straff för gängkriminella, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, effektivare hemliga tvångsmede, avskaffande av alla slags ”mängdrabatter” mm.

Alla dessa förslag har legat på den avgående regeringens bord länge men justitieminister Morgan Johansson har inte orkat effektuera några alltför skärpta åtgärder.

I Tidöavtalet finns en mängd andra förslag som också har ventilerats länge, t ex möjligheten att bygga nya kärnkraftverk, förslag att förstatliga delar av vården, skärpta krav på den som driver friskolor, ändrad betygsättning i skolorna för att förhindra betygsinflation. Det ska ske utifrån vad eleverna kan och inte utifrån vilka betyg de vill ha eller lärarna vill ge dem.

Många förslag är självklart steg i rätt riktning. Nu handlar det om den nya regeringen har kraft och ork att genomdriva sin politik. Även de här fyra partierna eftersträvar naturligtvis röstmaximering inför nästa val och vill man bli omvald så kanske man väntar med att genomföra de förslag som gör mest ont för vissa grupper.

På tisdag eftermiddag kommer Ulf Kristersson att vara statsminister på riktigt. Då har alla formaliteter för regeringsbildningen stökats under, till exempel skiljekonseljen på slottet med Kungen, som ska godkänna den nye statsministern. Dessförinnan har vi redan fått veta vilka ministrar som ska beklä de nya taburetterna.

Detta tänker jag skriva om i morgon – om jag hinner. Nu är jag för trött och det här inlägget är redan alleles för långt.

God natt och sov gott.

Zzzzzzz

.