Många människor över hela skidvärlden frågar sig idag vad som ligger bakom den svenska skidstjärnan Charlotte Kallas totala fiasko den här säsongen. Ingen vet svaret. Om Charlotte själv känner till svaret, så avslöjar hon det i alla fall inte.

Den slutliga bekräftelsen på hennes genomklappning som skidåkare kom igår i samband med finalloppet i Canada Tour i Canmore. Medan Therese Johaug vann en fenomenal seger i hela touren tappade Charlotte Kalla inte mindre än 7 minuter på Therese Johaug på den sista etappen och hamnade först på 12:e plats i slutresultatet. Det var djupt tragiskt att se hur Charlotte kämpade mot tårarna inför André Pops osentimentala frågor i SVT-studion efteråt.

Alla undrar vad som har hänt med Charlotte Kalla. Inför den här säsongen har hon tränat mer än någonsin – 900 träningstimmar. Hon har inte varit sjuk, inte skadad, inte ens lite krasslig, bara trött, så hjärtinnerligt trött. Den stjärna hon var på längdåkningshimlen i fjol, inte minst i samband med VM i Falun, tycks ha slocknat.

Jag vet inga detaljer om hur Charlotte Kalla tränar, bara att hon tränar väldigt hårt. Jag vet inte hur mycket styrketräning hon lägger ner, hur mycket hon bygger upp sina muskler med skivstänger och bänkpress. Jag vet inte hur mycket intervallträning hon underkastar sig i förhållande till den något lugnare mängdträningen. Det enda jag kan se är att hon har blivit sämre och sämre ju hårdare och ju hur mer hon har tränat.

Ska hon träna mindre då? Nej, kanske inte. Den norska stjärnan på herrsidan Martin Johnsrud Sundby tränade under försäsongen 1 200 timmar! Och han har hela vintern varit bäst världen och har har vunnit alla tänkbara cuper. Han har också tränat mer inför 2016 än någon gång tidigare. Det har gett föredömliga resultat.

Många tycker kanske att jag inte ska ha några åsikter om hur idrottsmän ska träna eftersom jag inte har begriper mig på det. Det gör jag. Efter att ha kört i det svenska damcykellandslaget i sju år, efter många medaljer i SM, efter två VM-tävlingar och efter massor av landslagsuppdrag vet jag faktiskt vad träning handlar om. Jag kan också en del om hur människokroppen fungerar och hur kroppen svarar på träning.

För att få en bra jämförelse mellan Charlotte Kalla och en annan kvinnlig skidåkare i världsklass vill jag framhålla norskan Therese Johaug. I vinter har hon (i Marit Björgens frånvaro) vunnit allt som kan vinnas i skidspåren. Johaug är lika gammal som Kalla, 28 år. Hon är  lika lång, d v s 162 cm. Men hon är betydligt lättare. Johaug väger bara 46 kg medan Charlotte Kalla väger 59 kg, alltså 13 kg mer.

Jag tycker inte att det är konstigt att Johaug kan forcera som ett jehu i uppförsbackarna medan Kalla ibland står helt stilla. Att bära på 13 kg mera är en tung börda. Det är 13 kg mera muskler som ska syresättas varje sekund under ett skidlopp. Det tar en del på orken.

Ju mindre vikt (alltså både fett och muskler) en idrottare har att släpa på desto lättare tar man sig uppför backarna. Å andra sidan kan man förlora i utförsbackarna men det har nog på det hela taget mindre betydelse. Här betyder glidet under skidorna minst lika mycket.

Dessutom tränar Johaug cirka 1 000 timmar om året, alltså 100 timmar mer än Kalla. Om Charlotte Kalla med sina 900 träningstimmar är övertränad, så är i varje fall Johaug inte det med sina 1 000 timmar!

Tittar man på de andra norska elittjejerna så är de nästan lika smala och lätta som Johaug. Jag tänker på Heidi Weng, Ingvild Flugstad Östberg, Maiken Caspersen Falla, Astrid Jacobsen och Kari Slind. Det stora undantaget bland de norska skidåkerskorna är Marit Björgen, som har varit mammaledig i vinter och inte mött sina konkurrenter i spåren. Däremot var hon nästan outstanding fram till i fjol. Marit är 168 cm lång och väger 64 kg. Hon har också en ganska tung muskelbörda att bära på – liksom Charlotte Kalla.

Jag har naturligtvis inga rekommendationer att ge Charlotte Kalla inför nästa säsong men hon och henne tränare borde kanske börja fundera på hur stor muskelmassa en skidåkare ska bära på för att bli riktigt framgångsrik. För vältränad är hon, Charlotte. Med sina 900 träningstimmar inför den här säsongen tränar hon mer än alla andra svenska skidåkare både på dam- och herrsidan med undantag för Calle Halfvarsson som inför den här säsongen också tränade 900 timmar. Hans säsong blev däremot helt förstörd av skador och sjukdomar.

Inte ens Marcus Hellner kommer upp i Charlotte Kallas träningsmängd. Inför den här vintern tränade Hellner ”bara” 800 timmar. De andra herrarna ligger på en träningsmängd som är klart mindre – liksom de svenska landslagsdamerna.

Kanske ska Kalla dra ner lite på träningsmängden – men istället träna rätt saker. För mycket styrketräning i gym tror jag inte är nyttigt. Styrketräning kan leda till att man bygger upp fel muskler som man inte har användning för som skidåkare, muskler som däremot väger mycket och hela tiden måste syresättas.

Däremot tror jag mycket på intervallträning, d v s att köra väldigt hårt i korta pass. Detta har i vinter varit Kallas stora problem. Hon verkar inte ha haft förmågan att accelerera under skidloppen och hänga på de andra tjejernas brutala ryck utan fortsatt att hålla ett jämnt men alltför långsamt tempo. Just förmågan att växla tempo är A och O för en vältränad idrottsman/kvinna.

Jag minns själv att jag inför 1974 år cykelsäsong hade bestämt mig för att satsa bara på mängdträning. Jag cyklade 600 mil under bara några månader före tävlingsstarten. Jag tränade därmed mer än killarna. 1974 blev ändå min sämsta tävlingssäsong. Vilka slutsatser jag ska dra av detta vet jag inte riktigt men mängdträningen gav i alla fall inte de resultat jag hade räknat med.