Det har stått klart i flera dagar att de svenska skiddamerna skulle ta guld i skidstafetten som avgjordes idag, en stafett som skulle ge Sverige ytterligare (4) guldmedaljer. Det fanns  ingenting som skulle kunna stoppa Jonna, Charlotte, Ebba och Frida i spåret. De norska tjejerna var slagna redan på förhand.

Alla såg framför sig en ensam Frida Karlsson som skulle komma seglande in på skidstadion i Oberstdorf långt före alla andra, viftande med en svensk flagga och vinkande åt papperspubliken (som hon själv uttryckte sig). Norskorna skulle möjligen kunna kämpa sig till en silvermedalj men guldmedaljen var redan fixad åt Sverige – långt före start.

Nu har vi facit över detta osannolika svenska självförhärligande, över detta självskryt både från åkare, ledare och församlade massmedier. Svenskorna var BÄST.  Skulle Norge ha en chans att vinna stafetten så skulle det krävas en dispens från reglerna så att Therese Johaug fick tillåtelse att köra alla fyra sträckorna för Norge. Då skulle Norge möjligen ha en chans.

Mest pinsamt var det kanske för Expressens tre skidreportrar som igår kväll uttryckte sin hundratioprocentiga övertygelse om att Sverige skulle sopa golvet med Norge under damstafetten. Någon annan möjlighet existerade inte.

Nu råder istället eftertankens kranka blekhet. Det är många idag som redan har ångrat sina uttalanden och förutsägelser. Jag har sagt tidigare och jag säger det igen: ”Ta aldrig ut en segrare innan tävlingen är avgjord”. Det svenska damlaget var segrare – men bara på papperet. I verkligheten blev det norska damerna som vann överlägset medan stackars Frida Karlsson lyckades lyfta upp Sverige till en likafullt förnedrande sjätteplats.

Strax före starten av damstafetten viskade jag till Bosse i TV-soffan att vi inte skulle vara säkra på att svenskorna skulle vinna. Allt kan ju hända under en stafett. En kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk.

För det första är föret i Oberstdorf svårvallat och förändras hela tiden. Sen räcker det att en svensk åkare ramlar och bryter en stav så kan katastrofen vara ett faktum. En tredje risk är att någon av åkarna helt ballar ur och inte orkar i den sega snön. Jag sa till Bosse: ”Du och jag ska i alla fall inte ta ut någon svensk seger i förskott”.

Var jag synsk när jag sa då där? Inte nödvändigtvis. Men jag hade faktiskt en konstig känsla i magen före start. Även om Charlotte Kalla har gjort två utomordentligt fina resultat hittills på VM så kan jag inte glömma tävlingen i Falun i början av februari när samma Kalla kom in på en 48:e plats. Och den gången handlade det definitivt inte om felvallade skidor eller sockervaddsliknande snö. Då rådde det utmärkta åkförhållanden.

Omedelbart efter den svenska stafettkatastrofen tog vallachefen Petter Myhlback oförbehållsamt på sig ansvaret för fiaskot. ”Jag tar på mig hela ansvaret för det här”, sa han till SVT Sport. ”Vi misslyckades helt enkelt med vallningen”.

Jo, det gjorde man. Men kan samtidigt finnas andra förklaringar till den svenska genomklappningen. För egentligen var det Charlotte Kalla som klappade igenom på sin sträcka, inte de andra. Visserligen misslyckades Jonna Sundling på förstasträckan sen hennes skidor gled mer bakåt än framåt i uppförsbackarna. Hon hade inget fäste alls utan fick hänga på armarna för att överhuvudtaget ta sig upp till toppen på backarna. I mål var hon 12,5 sekunder efter då ledande Tjeckien.

Det var absolut inget ointagligt försprång. 12 sekunder kan en snabb åkare på bra skidor ta in under en stafett. Nu var det Charlotte som fick den uppgiften. Men Charlotte tappade tid redan i starten. Avståndet till de framförvarande åkarna blev allt längre. När TV-kameran zoomade ut över banan kunde man till slut bara se Charlotte Kalla som en liten, liten prick i fjärran, långt bakom de andra.

Till slut insåg till och med de ständigt optimistiska SVT-kommentatorerna Jacob Hård och Anders Blomqvist att Sverige nog inte skulle ha någon chans att vinna den här stafetten.

Charlotte Kalla växlade över till Ebba Andersson som nia, 1.39 min från då ledande Norge.  Att stackars Ebba Andersson och Frida Karlsson skulle kunna ta in en sådan ocean av tid var redan från början en ”mission impossible”. Det gick inte heller. Ebba tappade ytterligare sekunder på sin sträcka. Frida tog in några placeringar på sistasträckan men då var det redan för sent. I mål var hon exakt 2 minuter efter Helene Marie Fossesholm som körde den sista sträckan för Norge.

Självfallet var denna svarta dag för svensk längdskidåkning en gigantisk vallamiss. Jonna Sundling hade utmärkt glid på sin förstasträcka men klistervallen räckte inte till i uppförsbackarna. Bakhalt var bara förnamnet.

Detta upptäckte förstås vallateamet. Frågan är vad som sen hände. Var det så att man försökte rädda sig undan en begynnande katastrof genom att i sista minuten stryka ytterligare ett alltför tjockt lager klister under Charlotte Kallas skidor? Ingen har erkänt detta men det kan ha varit så.

Men i så fall måste man ha smetat på så stora mängder klister under Kallas skidor att de varken gick framåt eller bakåt. Framåt gick de i alla fall inte. Man såg hur hon kämpade för att rädda det som räddas kunde.

Men jag ställer mig ytterligare en fråga: Var det bara Charlotte Kallas skidor som inte fungerade idag? Eller var det så att hennes kropp heller inte fungerade? Hade bakslaget från de två tidigare VM-loppen infunnit sig? Kanske får vi aldrig veta detta, möjligen i hennes framtida memoarer.

Vilken slutsats ska den svenska landslagsledningen dra efter dagens praktfiasko? Jo, först och främst att rädda de svenska herrarna som kör sin stafett i morgon från att behöva uppleva samma helvete.

Men framförallt bör de fundera över Charlotte Kallas plats i laget på damernas 30 km på lördag. Jag anser att hon inte ska tas ut i det laget. Hon är ett alldeles för osäkert kort. Om hon misslyckas på en 5-kilometerssträcka som dagens, hur stor är då inte risken att hon misslyckas på ett lopp som är sex gånger längre?

Nej, jag ser istället ett helt annat svenskt damlag framför mig på lördag. Det består av Frida Karlsson, Ebba Andersson, Linn Svahn och Johanna Hagström.

Linn Svahn har hittills i VM bara fått köra ett halvt sprintlopp. Jag tror att hon kan vara i storform på lördag (även om jag inte borde skriva detta). Hon är i varje fall revanschsugen.

Visserligen är Svahn en typiskt sprintåkare men hon har tidigare visat att hon också kan åka distanslopp. Men 30 km i 14-gradig snömodd är inte samma sak som att åka 30 km på hårda kalla spår, så osvuret är alltid bäst. Det är klassisk stil på lördag. Linn är bättre på klassiskt än i fristil.

Johanna Hagström har också bara fått köra ett sprintlopp i VM. Även hon är ett oskrivet blad men har visat, bland annat på SM i Borås, att hon även orkar köra distanslopp. Emma Ribom är naturligtvis ett annat alternativ men hon lyckades inte på skiathlonen i lördags så jag tvivlar på att hon står på tur att tas ut.

Sen finns det faktiskt inga fler.

Men om Ebba och Frida fortfarande är i slag på lördag kan det bli en bra skiddag för Sverige. Men efter dagens matplask gäller det för alla att visa lite mer av ödmjukhet än man hittills har gjort. Framförallt bör folk akta sig för att ta ut några segrar i förskott.

Men den här torsdagen har inte bara varit kolsvart för svensk skidsport. Några timmar efter längdtjejernas magplask i stafetten vann de svenska skidskyttedamerna sin stafett i tjeckiska Nove Mesto, detta framförallt tack vare Elvira Öberg som tog hem en hård spurtduell på sista sträckan men också tack vare Linn Persson som körde en närmast perfekt andrasträcka.

Ömsom vin, ömsom vatten, heter det ju. Idag kan man nog tala om det – även om det fanns mest vatten i snön både i Oberstdorf och i Nove Mesto.