Hela mitt liv upptas nu av en enda sak: Hur vi ska få tillbaka lilla Astrid/Kalinka, den 4-åriga honkatt som Bosse och jag köpte på Södertälje katthem i onsdags. Astrid blev totalt skräckslagen när hon kom hem till oss och hon lyckades rymma direkt genom ett fönster som vi hade missat att stänga i ett av rummen. Sen dess har Bosse och jag inte sett en skymt av henne. För enkelhetens skull kallar jag henne för Kalinka, eftersom det är det namn katthemmet gav henne.

Vi har letat som galningar efter Kalinka. Vi har åkt runt i området där vi bor och satt upp affischer på trädstammar och anslagstavlor med en stor bild på Kalinka.

Jag har polisanmält händelsen, rapporterat Kalinkas rymning till sajten vilse.se, rapporterat att Kalinka rymt på facebooksidan ”Bortsprungna katter”, frågat alla människor vi har träffat om de har sett en liten ljust sköldpaddsfärgad honkatt, skrivit här på bloggen och på Facebook om att Kalinka försvunnit och mer därtill. Hela vår tillvaro kretsar nu kring hur vi ska få tillbaka den lilla katt vi har köpt men som vi fick behålla i bara någon timma.

Så i fredags kväll inträffade plötsligt något som väckte nytt hopp hos oss. Strax efter klockan 21.00 ringde det plötsligt både på min och Bosses mobiler. Det var en kvinna vid namn Anki som vi känner och som bor i ett småhusområde i närheten som var ute och rastade sina två hundar på kvällen. När hon ringde befann hon sig på en skogsväg/körväg 300 meter från vårt hus.

”Elisabet, jag ser Kalinka här på vägen. Hon är här nu. Jag har sett henne två gånger redan. Kom så fort ni kan!”

Bosse och jag rusade dit. När vi kom fram till kvinnan med hundarna berättade hon att Kalinka hade stått mitt på skogsvägen men blivit skrämd av hundarna och klättrat halvvägs upp i en björk. Men sen klättrade hon omedelbart ner igen och försvann in i djungeln av björksly, hasselsnår, blåbärsris, högt gräs och höga granar, tallar och aspar. Bosse och jag gav oss omedelbart in i terrängen, barbenta och med enbart foppatofflor på fötterna. Vi letade och ropade. Vi ropade och letade.

”Kalinka. Kalinka. Kom fram!”

Jag lyfte på alla nedhängande tunga grangrenar som en katt lätt kan gömma sig under. Jag klev ner i djupa diken, Jag tittade upp mot alla trädkronor för att se om hon hade klättrat upp dit. Jag tittade bakom alla stora stenar och slog det höga blåbärsriset åt sidan för att se om hon hade gömt sig där. Men Kalinka var borta. Hon fanns inte. Hon ville inte visa sig för oss. Hon var kanske redan långt borta.

Trots besvikelsen ingjöt ändå den här händelsen ett visst hopp hos oss. För den innebar ju att Kalinka fortfarande efter två dygn befann sig bara 300 meter från vårt hus. Hon hade alltså ännu inte gett sig iväg längre sträckor. Vi hoppades att genom lock och pock få henne att komma tillbaka till oss. Kanske var det bara en tidsfråga. Hoppades vi. Katter som rymmer eller blir bortskrämda brukar åtminstone under de första dygnen hålla sig i närheten av den plats där de försvann.

Vi började därför punktmarkera den plats där kvinnan med hundarna hade sett Kalinka. Kväll efter kväll satte vi ut skålar med tonfisk på lite olika platser runt den här platsen – precis som man ska göra. Men varje gång vi kom tillbaka stod matskålarna fortfarande orörda. Det fick oss att tvivla på om hon fortfarande var kvar i närområdet.

Samtidigt satte vi ut matskålar utanför vårt hus och till och med inne på verandan och lät en flik av verandadörren stå öppen så att Kalinka skulle kunna slinka in om hon kände för det. Och resultatet blev lika överraskande varje dag. Varje morgon som Bosse gick ut och kollade kattmatskålarna visade sig dessa vara tomma, både tonfiskskålarna och skålarna med torrmat. Någon hade alltså varit där under natten. Med största sannolikhet var det en katt som hade ätit upp maten, eftersom bara ett litet djur kan ta sig in genom den trånga springan på verandadörren.

Men var den katten Kalinka? Eller var det någon annan av alla de katter som finns i husen runtomkring? En svart katt med vita tecken smyger ofta ogenerat omkring på vår tomt. Är det han som har ätit upp maten? Som den pessimist jag är tror jag dessvärre att det är han eller någon annan grannkatt som har gäckat oss. Det finns naturligtvis en liten chans att det är Kalinka men chansen är som jag ser det mycket liten.

Igår levererade Södertälje katthem en kattfälla till oss som vi placerade på den plats där kvinnan med hundarna hade sett Astrid i fredags kväll. En kattfälla är en stor avlång stålbur med en öppning på ena kortsidan. Längst in i buren ska man ställa in skålen med kattmat, som helst ska vara fylld med doftande tonfisk som katter gillar. För att katten ska komma åt maten måste hon ställa sig på en metallplatta på golvet i buren. När hon gör det utlöses en stängningsanordning som gör att en ”dörr” åker ner framför ingången till buren. Katten är instängd!

Den här fällan kan tyckas genialisk men den stora bristen är att man ju inte vet var man ska placera den. Ska man placera den på måfå någonstans ute i skogen? Eller i närheten av huset? Eller ska den stå ett stycke bort från huset? Jag har ingen aning. Vi vet ju inte var katten befinner sig. Hon kan idag vara flera kilometer bort. Det är som att leta efter en nål i en höstack.

Vi har heller inte fått någon indikation på att någon annan person har sett Kalinka eller tagit hand om henne. Kalinka är extremt skygg och rädd. Större delen av sitt fyraåriga liv har hon bott på katthem. Innan hon kom dit blev hon sannolikt mycket illa behandlad av människor. Hon skulle därför aldrig närma sig någon främmande människa. En kattfälla är därför det enda sättet att fånga henne eftersom hon då blir instängd.

Idag köpte jag till och med en åtelkamera som Bosse placerade långt ner på verandaväggen. Under kameran ska vi senare ikväll placera flera matskålar.. En åtelkamera används för att filma djur i mörker med infrarött ljus. Om vi sätter upp kameran intill en plats där det står en kattmatskål så kan vi med hjälp av videobilderna se om något djur har varit där och ätit av maten. Då kan vi se om det är Kalinka som har besökt vår tomt de senaste nätterna eller om det bara är mattjuvar.

Ju fler dagar som går desto mer minskar våra chanser att få tillbaka Kalinka. Vi tillbringade mindre än två timmar tillsammans med henne. Vi lärde aldrig känna henne. Hon lärde aldrig känna oss. Därför har jag inte kunnat bygga upp samma känslor för denna lilla tragiska katt som jag hade för Sigrid.

Men för Kalinkas egen skull vill jag att hon ska komma till rätta. Hon får inte bli en hemlös vildkatt som dör en för tidig död i sjukdomar, skador eller trafikolyckor.

Under de dagar som vi har letat efter Kalinka ute i naturen har jag passat på att ta en del bilder, mest på blommor. Det syns redan att sommaren är på väg ifrån oss. Gräset är torrt och tonar här och var mot rött. Blommorna är få. Ormbunkarnas blad är redan delvis gula och döende. Snart har även juli passerat av denna förfärliga sommar. Sen kommer augusti och sen är det höst. Jag vill inte.

Jag har redan missat så mycket den här sommaren på grund av Bosses sjukdom och operation, på grund av Sigrids plötsliga död och på grund av alla de problem vi har drabbats av sen vi bestämde oss för att skaffa en ny katt. Jag har missat min cykelträning. Jag har missat många timmar vid staffliet. Jag har inte orkat. Jag har bara gråtit och sörjt och inte haft kraften att träna, måla och göra allt det jag tycker om. I min djupa sorg har jag försummat och begravt mig själv. Jag har bara velat sova, komma bort från verkligheten.

Det måste vända snart.