Statsminister Ulf Kristersson höll torsdag kväll med kort varsel ett direktsänt TV-tal till nationen. Han var märkbart chockad över den situation som den accelererande gängkriminaliteten hade försatt Sverige under de gångna timmarna. Kristersson höll sitt känsloladdade tal sen tre människor hade mördats av unga gängkriminella män inom loppet av tolv timmar. Morden skedde vid Mälarhöjdens IP i södra Stockholm, i Jordbro och i Storvreta utanför Uppsala.

Tidigare verkade det som om vi i Sverige höll på att bli immuna mot dödsskjutningar, sprängningar och explosioner – men inte den här gången. Nu hade det gått för långt. Det hade blivit för mycket. Gränsen var nådd. 3 mord på tolv timmar! Nej, så kan vi inte ha det. Något radikalt måste göras!

Ett av de tre dödsoffren var den 24-åriga nyutexaminerade läraren Soha Saad från Storvreta i Uppsala. Hon dödades under natten till torsdagen i ett blodigt sprängattentat mot det hus där hon bodde. Soha Saad hade ingen kriminell bakgrund. Hon var ett oskyldigt offer. Hennes enda ”misstag” var att hon råkade bo granne med en man som ingick i det kriminella nätverket ”Foxtrot’ och som var måltavlan för just den här sprängningen.

Sohas bästa väninna Ghada är förtvivlad över att ha förlorat sin vän på det här sättet:

”Vad är det som händer?” undrar hon i en intervju med Expressen. ”Det här är inte Sverige. Det här är ett annat land. Jag har flyttat hit för att känna mig trygg men jag är inte trygg. Jag har upplevt krig två gånger i mitt hemland Palestina – men det ser ut som krig här också”.

Förödelsen vid sprängningen i Storvreta var ofattbar. Två hus totalförstördes. Laddningarna var så kraftiga att även tre intilliggande fastigheter skadades. Händelsen utreds som mord och grov allmänfarlig ödeläggelse. Två personer har anhållits.

Men redan flera timmar tidigare, exakt klockan 18.43 i onsdags kväll, fick stockholmspolisen in ett larm om en skottlossning i Fruängen i södra Stockholm. Polisen var snabbt på plats.

Det var den 18-årige rapparen Adal Debretsion, mer känd under artistnamnet Adouli, som hade skjutits till döds med tre skott av ett gäng kriminella som hade anlänt till idrottsplatsen i en ljus Toyota RAV. Mordet var ett led i det pågående inbördeskriget inom nätverket Foxtrot. Adal Debretsion var en del av detta nätverk och sprang enligt uppgift ärenden åt ledaren för    Foxtrot, ”den kurdiske räven” Rawa Majid, för närvarande ”försvunnen” i Turkiet.

Den mördade 18-årige rapparen var alltså involverad i den grövsta och mest blodiga brottslighet som har skakat Sverige på senare tid. Adal Debretsion var själv kriminellt belastad och hade redan för tre år sedan trettionio (39) polisanmälningar mot sig för bland annat rån, misshandel och vapenbrott. Enligt tidningen Expressen ska rapparen ha varit känd hos polisen sedan han var 12 år gammal. Han var alltså ingen duvunge precis.

Samma kväll som Adal Debretsion sköts till döds utanför omklädningsrummet vid Mälarhöjdens idrottsplats höll ett stort antal barn och ungdomar på att träna fotboll bara hundra meter från mordplatsen. Vad hade hänt om några av skotten hade ”gått fel” och dödat ett eller flera av de fotbollsspelande barnen? Jag vågar inte ens tänka tanken.

Men onsdagskvällens blodiga uppgörelser tog inte slut på Mälarhöjdens IP. Det skulle komma in fler larm innan dagen var slut. Några minuter före midnatt inkom ett larm om skottlossning i Jordbro i Haninge kommun. Fyra män höll på att grilla i en trädgård när en vit skåpbil plötsligt dök upp. Bildörrar öppnades och enligt vittnesuppgifter avlossades minst femton skott med automatvapen mot två av männen i trädgården. En av dem överlevde skjutningen. Den andre – en 23-åring  – avled trots upplivningsförsök på plats. Även här ska det ha handlat om felskjutningar.

Fyra personer anhölls under natten i sin frånvaro medan två greps av polisen. Samtliga är män i 20-årsåldern. Brottsrubriceringen är mord och medhjälp till mord.

Det skulle alltså krävas tre dödliga skjutningar inom loppet av tolv timmar för att regeringen skulle ta sig samman och planera för extraordininära åtgärder. Redan i sitt TV-tal i torsdags kväll avslöjade Ulf Kristersson att han och justitieminister Gunnar Strömmer skulle kalla till sig överbefälhavaren och rikspolischefen för ett möte dagen därpå. Vid detta möte skulle riktlinjerna för ett helt nytt samarbete mellan polisen och försvaret dras upp för att få stopp på gängbrottsligheten.

Men det var inte bara den 27 och 28 september som det begicks flera grova och blodiga gängmord i Sverige, mord som ledde till så starka reaktioner att regeringen bestämde sig för att pröva motåtgärder som tidigare aldrig ens diskuterats.

Mellan den 7 och 26 september begicks ett rekordstort antal gängmord, skjutningar och explosioner, alla med fokus riktat mot nätverket Foxtrot och dess numera osynlige ledare Rawa Majid. Det handlade om 9 mord, 12 skjutningar och 8 explosioner mot bostäder. Lägger vi ihop samtliga mord, skjutningar och explosioner som har ägt rum under hela september månad begicks sammanlagt 12 mord, 12 skjutningar och 9 explosioner.

Så sent som idag, lördagen den 30 september, begicks ett misstänkt mord i Umeå. Lägger vi in detta i statistiken är vi uppe i 13 mord på bara 29 dagar! September 2023 blev alltså en svart månad i Sverige och      den dödligaste på sju år. Reaktionerna på detta har inte uteblivit.

Så här säger kriminologen Manne Gerell vid Malmö Universitet. Han forskar kring brottslighetens geografi, gängvåld och utsatta områden:

”Sverige är ett av de värsta länderna i Europa vad gäller skjutningar och sprängningar. Den nivå vi ser just nu är klart värst i Europa. Det är extremt att Sverige ska toppa en ranking över gängmord.”        

De flesta mord, mordförsök, skjutningar, sprängningar och explosioner kan kopplas till en enda intern konflikt inom mördargänget och nätverket ”Foxtrot”. En blodig splittring om makten har uppstått mellan de båda tidigare toppfigurerna, Rawa Majid och Ismail Abdo. Båda befinner sig på flykt i Turkiet.

Medan ledarna har gått under jorden fortsätter inbördeskriget inom ”Foxtrot” i Sverige med hjälp av underhuggare som inte vill något annat än att få skjuta och döda. Just nu verkar det vara Ismail Abdos falang inom nätverket som är mest aktiv och som försöker mörda så många anhängare till Rawa Majid som möjligt.

Att gängskjutningarna är något vi svenskar måste bry oss om beror inte bara att dessa har eskalerat. Det verkar dessutom ha blivit en sport för minderåriga att skjuta och döda. Både rikspolischefen Anders Thornberg och andra sagespersoner har berättat att minderåriga till och med har bett om att få bli rekryterade till de rivaliserande gängen för att stå till tjänst när det gäller att skjuta ihjäl utpekade personer. 

Men det är förstås inte vanliga minderåriga det handlar om. Det är unga personer som redan befinner sig på det sluttande planet, som redan är på väg att lockas över till de kriminella gängen och som själva kanske har växt upp i samma slags miljö.

Det har under senare tid dessutom blivit alltmer uppenbart att mördarna inte längre bryr sig om att deras kulor dödar helt oskyldiga människor när de skjuter ”fel” person. Förr hette det att gängmorden bara drabbade ”de närmast sörjande” och att vi vanliga svenssons inte behövde vara rädda för att hamna på fel plats vid fel tillfälle. Så är det inte längre. Nu verkar det vara lika många oskyldiga som skyldiga som mördas.

Så tillbaka till regeringens planer på att låta försvarsmakten stötta polisen i kampen mot de gängkriminella. Detta är en mycket kontroversiell tanke. Det är polisen som har våldsmonopolet i Sverige. Bara polisen kan bruka våld för att skydda sig själva och allmänheten.  Försvarsmakten kan bara använda våld i samband med terroristhandlingar och krig.

Det finns historiska förklaringar till att det har blivit så här. Dessa förklaringar stavas ”Ådalen 31”. För att stoppa arbetare i Ådalen som strejkade och demonstrerade när pappersmassefabrikörerna anlitade strejkbrytare för att hålla produktionen igång beslöt regeringen i Stockholm att skicka beväpnad militär till Ådalen för att stoppa demonstrationerna. Militärerna stod under polismans befäl. Likafullt var de militärer som sköt ihjäl svenska arbetare som kämpade för att få upp sina ynkligt låga löner.

De hästburna militärerna gjorde som de hade blivit tillsagda. De sköt ihjäl fem demonstrerande arbetare. Kravallerna som följde skulle komma att sätta djupa spår i förtroendet för regeringen, försvarsmakten och polisen. Ådalen 31, som ägde rum den 14 maj 1931, blev ett djupt trauma som den svenska arbetarklassen sent skulle glömma.

Efter Ådalen var det aldrig mer tal om att regeringen skulle kalla in militär för att skjuta på demonstrerande arbetare. Varje gång tanken på att svensk militär skulle hjälpa svensk polis att upprätthålla ordningen avvisades den. Varje gång lämnade den samma beska eftersmak i munnen.

Nu skriver vi 2023. Nu har det gått 92 år sen arbetarnas blod flöt i Ådalen. Minnena hålls vid liv med muséernas och historieböckernas hjälp. Man Ådalen 31 är inget trauma längre. Det var därför som statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer vid en presskonferens igår, fredag, meddelade att regeringen vid regeringssammanträdet på torsdag ska utforma tydligare planer på hur svensk militär ska kunna stödja svensk polis när det gäller att bekämpa gängkriminaliteten.

Hur detta ska gå till vet ingen idag. Risken är att hela idén rinner ut i sanden eftersom det krävs lagändringar för att göra detta militär-polisiära samarbete möjligt. Rivalitet och revirtänkande mellan polis och militär kan också göra att det inte blir något av planerna. Det är ju helt oröjd mark som nu ska röjas. Därtill var denna mark en gång i tiden täckt av blod.

Själv tycker jag att tanken på ett samarbete mellan polis och militär är utmärkt och det enda som skulle kunna skrämma gängbrottslingarna. Polisen har dessa aldrig haft någon respekt för. Kanske är respekten för militären större.

Hur som helst är det viktigt för Ulf Kristersson att visa att han vågar få från ”sounds to things”, det vill säga att visa att hans löften om ett militärt-polisiärt samarbete inte bara var munväder utan allvarligt menat. Blir det inget av det här förlorar Kristersson både pondus och trovärdighet.

Och de gängkriminella skrattar hånfullt i bakgrunden.