De senaste dagarna har det inträffat två outsägligt tragiska katastrofer i Sverige. Igår kväll störtade ett mindre flygplan på Örebro flygplats strax efter start. Planet kraschade i terrängen strax intill start- och landningsbanan. Ombord på planet fanns åtta fallskärmshoppare och en pilot.

Idag stod det klart att samtliga ombord hade omkommit. Planet befann sig bara mellan 50 och 100 meter upp i luften när något hände och det störtade mot marken.

Flygolyckan i Örebro är kusligt lik en nästan exakt likadan krasch som inträffade den 14 juli 2019, alltså för nästan exakt två år sen, på Storsandskär Ume älv, strax efter start från Umeå flygplats. Planet, som även det transporterade nio fallskärmshoppare, kraschade och samtliga nio passagerare ombord omkom.

Likheterna med olyckan i Örebro är obehagliga. En omfattande haveriutredning pågår. I kraschen utanför Umeå visade haveriutredningen att planet var för tungt lastat. Var det så den här gången också? Var finns säkerheten när det gäller små flygplan som fraktar fallskärmshoppare? Olyckans förfärliga förlopp och utgång talar för att något var fel. Var planet för tungt lastat? Var det snedbelastat? Kanske får vi någon gång svaret på de här frågorna.

Men det jag hade tänkt ägna en större del av det här inlägget åt är en helt annan katastrof, som visserligen inte skörade lika många människoliv men som till sin karaktär är minst lika skrämmande och fasansfull. Detta inte minst därför att två barn var offer.

Det handlar om den djupt tragiska tågolyckan vid det lilla samhället Tormestorp strax söder om Hässleholm i Skåne. En kvinna och två barn krossades av ett framrusande X2000-plan. Kvinnan och barnen befann sig på järnvägsspåret. Olyckan skedde klockan 10.46 i onsdags förmiddag.

Inte sen morden i skånska Bjärred 2018 då en man under trettonhelgen mördade sin fru och sina två minderåriga döttrar i familjens villa har en händelse präglats av lika mycket tystnad och hysch-hysch som tågolyckan iTormestorp i onsdags.

Först hette det att tre personer som av någon anledning befann sig på spåret hade dödats av ett X2000-tåg. Alla vet att det är förbjudet att gå på eller befinna sig i omedelbar närhet av ett järnvägsspår. Varför befann sig de här människorna mitt på spåret när tåget kom framrusande i en hastighet av 180 kilometer i timman?

Något senare kom det fram från polisen att det handlade om en vuxen person och två barn, båda barnen ”under 18 år gamla”. Vad hade de på spåret att göra?

Senare under onsdagen meddelade polisen att man hade inlett en förundersökning om mord och att de två målsägandena i brottet var de båda döda barnen. Polisen avslöjade också att barnen och den vuxna personen hade en familjerelation.

Igår stod det klart att den vuxna personen var en kvinna. Jag liksom de flesta med mig drog då slutsatsen att det handlade om en kvinna som tagit sina två barn med sig upp på spåret och senare blivit ihjälkörda av tåget som inte hann stanna i tid.

Efter det har vi inte fått veta mera. När polisen talar om ”mord” och inte om ”en olycka” så förstår alla att det ligger något mycket allvarligt bakom. Var det ett så kallat ”utvidgat självmord” där en förälder tar med sig sina barn i döden. ett så kallad filicid?

Mycket talar för det. Det förekommer naturligtvis inte sällan att människor ger sig ut på järnvägsspår trots att det inte är tillåtet och utan att ha någon avsikt att bli ihjälkörda. Men i det här fallet handlade det enligt polisen om att en kvinna (förmodligen barnens mor) hade mördat sina egna barn genom att på något sätt tvinga upp dem på järnvägsspåret och hålla kvar dem där medan de inväntade snabbtåget som var på väg från Malmö till Stockholm.

Jag har all förståelse för att polisen av hänsyn till anhöriga väljer att inte berätta allt. Samtidigt finns det något berättigat i att tala om vad som egentligen hände. De flesta av oss inser att ”mordet på järnvägsspåret” inte var något vanligt mord. Just därför har vi rätt att få veta – för att förstå.

Mordet skedde på allmän plats, alltså på ett järnvägsspår. Två barn blev uppenbarligen mördade av sin mor. Eller tvingade in i döden. Kvinnan som av allt att döma ville dö och ta sina barn med sig i döden utsatte emellertid inte bara sina egna barn för livsfara  Hon utsatte också tågpassagerarna, lokföraren och räddningspersonalen för obeskrivliga trauman.

Det tog många timmar för räddningspersonalen att röja upp på och vid sidan av spåren efter katastrofen. Varför ska räddningspersonal utsättas för detta?

Den person jag tänker mest på idag är lokföraren. Vad upplevde han när han i en hastighet av 180 kilometer i timman plötsligt upptäckte tre människor på spåret några hundra meter längre bort? Han tutade men de tre personerna stod kvar på spåret.

Vad tänkte han när han förstod att det inte skulle gå att bromsa in tåget? Hur blir hans liv efter det här? Vilka skuldkänslor tvingas han leva med kanske för resten av sitt liv – även om han självklart var helt oskyldig till olyckan?

Att utan egen förskyllan döda tre människor, varav två barn, när tåget inte går att bromsa i tid måste vara en av de mest fasansfulla upplevelser en lokförare kan utsättas för.

Att olyckan (mordet) också skapade obehag för alla passagerare som tvingades bli evakuerade på olycksplatsen är naturligtvis en mera uthärdlig effekt av katastrofen. Men ändå.

Att en människa vill ta sitt liv är inte ovanligt. Ibland kan det till och med vara begripligt. När man inte kan se någon framtid kan det vara lätt att välja självmordet som den sista utvägen. Men varför ska man ta med sig sina egna barn i döden? Varför mördar man sina barn som kanske inte önskade något hellre än att få leva och växa upp?

I avsaknad av information från polisen var den första slutsatsen jag själv drog att det handlade om en flyktingfamilj som precis hade fått veta att de inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Vi har tidigare sett den här sortens konsekvenser av negativa besked från Migrationsverket.

Men efter att ha läst på lite mer om den här händelsen har jag förstått att det kanske inte alls handlar om en flyktingfamilj som förvägrats uppehälle i Sverige. Det kan istället handla om en dysfunktionell svensk familj där kvinnan misshandlats av sin man och tvingats söka sig till ett skyddat boende men sen inte såg någon annan utväg än att dö tillsammans med sina barn? Pappan ska ha beviljats umgängesrätt med barnen trots att kvinnan tilldömts vårdnaden om barnen. Det har talats om att pappan skulle träffa barnen under den här helgen men det är fortfarande spekulationer.

Oavsett vad bakgrunden till den här fasansfulla händelsen än är så är det fortfarande lika oansvarigt (och brottsligt) att mörda sina egna barn. För några år sen kom jag ut med en bok om morden i Bjärred, där jag försökte kartlägga vad som egentligen var orsaken till att två välutbildade och välsituerade föräldrar valde att ta livet av sig själva och sina två minderåriga barn.

Tyvärr uteblev svaren på de flesta av mina frågor. En tystnadspakt hade skapats mellan polis, åklagare och anhöriga för att utomstående inte skulle få veta den verkliga sanningen. Är det detta som håller på att ske med tågkatastrofen i Tormestorp?

Håller den på att bli ett nytt Bjärred? Mycket talar för det. Allmänheten har egentligen ingen rätt till insyn eller information. Vi ska inte lägga oss i andra människors angelägenheter. Nej, normalt inte, men eftersom det i det här fallet handlar om ytterligare ett mord på två oskyldiga barn så har vi rätt att ställa oss de här frågorna.

Vi har också rätt att få svar. När det gäller andra mordfall är polisen oerhört generös med att berätta vad som verkligen har hänt. Men när det handlar om självmord och s k utvidgade självmord, det vill säga familjetragedier, har vi inte rätt att få veta något.

Och hemska tanke: Finns det myndighetspersoner inom domstolar och socialtjänst som bär ett indirekt ansvar för att katastrofen ägde rum? Fattades det några felaktiga beslut som ledde till att mamman valde att ta sitt och barnens liv.

Men ingenting spelar egentligen någon roll. Här handlade det återigen om mord på två små barn. Och mord är alltid mord – vilken skepnad det än kläs i. Det förkättrade uttrycket ”utvidgat självmord” (som jag helst inte vill använda) är en förskönande omskrivning av ett brutalt och hänsynslöst mord.

Mord kan aldrig förlåtas. I det här fallit, liksom i fallet i Bjärred, finns det ingen gärningsman/gärningskvinna att åtala och döma. Det är den enda skillnaden.