Det är uppenbarligen viktigare att låta den dansk-svenske högerextremisten Rasmus Paludan bränna Koranen utanför Turkiets ambassad i Stockholm än att medverka till att Sverige blir medlem av Nato, den enligt många bedömare i särklass viktigaste frågan i det säkerhetspolitiska läge som Sverige just nu befinner sig.

Men vissa avarter av yttrandefrihet måste tydligen gå före allt annat, till och med före ambitionen att skapa ett starkt säkerhetspolitiskt skyddsnät i Norden, ett skyddsnät som ska göra Sverige och våra grannländer säkrare mot angrepp från den nyväckta ryska björnen i Vladimir Putins skepnad. I dagens Expressen uttrycker till exempel kulturkrönikör Victor Malm detta på följande sätt samtidigt som Expressen publicerar ”den vinnande bilden” i vänstertidningen Flammans tävling om bästa Erdogan-satir:

”Personligen anser jag att ett Natomedlemskap är den bästa vägen framåt för svensk säkerhet, men inte till priset av vår yttrandefrihet”.

Så skriver alltså Victor Malm. Så det är viktigare för Expressen att få publicera en fånig men obehaglig satirteckning av Erdogan än att Sverige ska kämpa för medlemskap i Nato? På samma sätt resonerar idag liberalernas ordförande Johan Pehrson. Han anser att yttrandefriheten står över allt annat:

”I Sverige får man skända. Man får förklara med sitt kraftigaste uttryck hur illa man tycker om en religion, om man inte angriper en person och ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller förtal”.

Men Johan Pehrson är det inte precis det man gör? Ägnar man sig inte åt hets mot folkgrupp och förtal när man bränner Koranen?

Jag har arbetat som journalist i hela mitt vuxna liv. För att kunna göra god journalistik – vilket alltid har varit mitt mål –  är yttrandefriheten det allra viktigaste redskapet. Utan yttrandefriheten blir journalistiken feg, mesig, undfallande och därmed totalt värdelös. Ibland får man lida för att man säger och skriver vad man tycker men det får man leva med. Inte minst jag själv vet hur detta känns.

Men enligt min mening är inte yttrandefrihet detsamma som att bränna Koranen mitt utanför Turkiets ambassad i Stockholm eller att göra satirteckningar av profeten Muhammed eller fördensskull att göra satirbilder av Turkiets president Erdogan. Nåja, det senare får Erdogan tåla men att bränna Koranen är som jag ser det att skända en hel religion.

Varför måste man göra det? I Sverige har vi ju inte bara yttrandefrihet utan också religionsfrihet! I Sverige lever idag 800 000  muslimer. Yttrandefriheten är grundvalen för fri, granskande och god journalistik men inte barnsliga teckningstävlingar eller provokativa Koran-bränningar utförda med polisens goda minnen av en dansk högerextremist som bara är ute för att samla röster till sitt högerextremistiska parti Stram kurs.

Därför förstår jag mycket väl varför statsminister Ulf Kristersson ikväll såg sig nödsakad att kalla till presskonferens tillsammans med försvarsminister Pål Jonson och utrikesminister Tobias Billström. Ulf Kristersson är djupt frustrerad över att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan efter Koran-bränningen i Stockholm har meddelat att Turkiet inte kommer att stödja Sveriges medlemskapsansökan i Nato. Kristersson hyllade självklart yttrandefriheten men underförstått var han djupt kritisk till de obehagliga och kränkande uttryck som yttrandefriheten har tagit sig under den senaste tiden.

Diskussionerna mellan Sverige, Finland och Turkiet är nu lagda på is. Finland har till och med antytt att man på egen hand skulle kunna driva sitt medlemskap in i Nato även om Sverige inte är med, ett scenario som dock är ganska osannolikt. Iställer gäller det nog nu att gå in i ett vänteläge både för Finland och Sverige. Det är ju heller ingen ko på isen.

Även om Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson har sagt att Sverige kryper för Turkiet när Ulf Kristersson  har uttryckt sin avsky både över skenavrättningen av president Erdogan i form av en docka utanför Stockholms stadshus häromveckan liksom över Rasmus Paludans Koran-bränning i Stockholm i lördags. Ulf Kristersson gjorde alldeles rätt. Båda tilltagen var smaklösa och snarare en obehaglig provokation från svenska Nato-motståndare (både högerextremister och vänsterextremister) än ett uttryck för yttrandefrihet.

Den sortens yttrandefrihet ger jag inte mycket för, ska jag säga. Jag undrar också varför polisen gång på gång ger Rasmus Paludan tillstånd till demonstrationer, manifestationer och Koran-bränningar. Polisen behöver inte alls ge tillstånd till detta om man misstänker att manifestationerna kan urarta i upplopp och bråk. Men polisen vågar väl inte annat av rädsla för att få ”yttrandefrihetsnarkomanerna” på sig.

Nu tror jag inte att det blir några mer samtal med Turkiet om Sveriges och Finlands medlemskap i Nato förrän efter presidentvalet i Turkiet som Erdogan hoppas att han vinner. För att undvika alltför lång tidsutdräkt har Erdogan till och med tidigarelagt presidentvalet till den 14 maj. Vinner han valet, vilket är troligt, så kommer säkert samtalsklimatet att bli bättre för Sverige och Finland.

För alla förstår väl att det är för att vinna presidentvalet som Erdogan nu piskar upp en hatstämning mot Sverige. Han ogillar självklart bränningar av Koranen men ser nu också dessa som en lämplig förevändning för att avbryta Nato-samtalen med Sverige och Finland. Då visar han det turkiska folket att han verkligen är beredd att slåss för sitt folks egenvärde, inre trygghet och säkerhet.

Av samma skäl har han avtvingat Sverige löften att utlämna vad Erdogan kallar ”terrorister” till Turkiet, terrorister som Sverige enligt honom har närt vid sitt bröst. Sverige har till viss utsträckning gått Turkiet till mötes samtidigt som Erdogan hela tiden har ställt nya krav på fler utlämningar. Han har hela tiden flyttat fram sina positioner och gjort det i stort sett omöjligt för den svenska regeringen att tillgodose hans krav. Han är en otäck typ, tycker jag.

I fredags kallades Sveriges ambassadör i Ankara upp till Turkiets utrikesdepartement för att få en utskällning för den förväntade Koran-bränningen i Stockholm. Sveriges ambassad i Ankara stängdes idag, tisdag, eftersom man fruktade turkiska demonstrationer utanför ambassaden.

Samtidigt har Erdogan ställt in försvarsminister Pål Jonsons planerade resa till Ankara. Men allra värst för Sverige är att Erdogan också har förklarat att han inte tänker stödja Sveriges medlemskap i Nato.

Så det går inte så bra för Ulf Kristersson just nu. Men som jag ser det bär varken han eller den övriga regeringen någon skuld för den uppkomna situationen. Snarare handlar det om att Kristersson har blivit ett lovligt byte, ja, han har till och med blivit kidnappad av de grupper i Sverige som hatar muslimer och de grupper som inte vill att Sverige ska gå med i Nato. Båda grupperna säger sig agera i yttrandefrihetens namn. Jag tar mig för pannan!

Nu tror jag nog ändå att Sverige kommer att bli medlem av Nato men det kommer att dröja något, i varje fall tills presidentvalet i Turkiet är avklarat och Erdogan sitter ännu säkrare på sin guldtron i sitt guldpalats i Ankara värt 6 miljarder kronor.